Jag har haft en mindre hackspett på en talgboll!! Det är första gången jag sett den här och faktum är att jag inte sett den så många gånger tider över huvud taget tidigare. Den här var en hane med röd hjässa och han satt i några minuter på talgbollen – tillräckligt länge för att jag skulle hinna få upp kikaren och titta ordentligt.

Den lille är numer införd på hotlistan under kategorin NT – Near threatened.

Egentligen borde den finnas här om man tänker på hur den vill ha det, löv- och blandskog med förekomst av äldre lövträd gärna i ädellövträd. Precis som det är här. Den livnär sig till stor del på vedlevande insekter och är beroende av döda och döende träd. Om man ser den inser man att någon större hackare är den inte – näbben ser liten och klen ut. Mjuk ved behövs alltså. Så nu gäller det att bevara de döda och halvdöda träden – inte städa. 

  Bild från Wikipedia

Lite fakta: den mindre hackspetten är i storlek som en domherre och ser knubbig ut. Den har inga stora vita fält på ryggen som den vanligare större hackspetten, utan är mer tvärrandig. Bröstet är inte som hos den arten vitt, utan ser brunstrimmigt ut. Hanen har en röd hjässa medans honans är svart. Den ser så speciell ut att den egentligen inte kan förväxlas med någon annan art.

Både hanen och honan hackar upp bohålet i murkna lövträdsstammar eller stubbar, oftast klibbal eller björk. Ett par brukar stanna i området om dom lyckats med sin första häckning.

Om dom häckar här vet jag inte – det kan ha varit en individ på vintervandring jag såg. Får försöka lyssna efter läten och trumningar i vår. Den mindre hackspetten var min tomtart nummer 102. Vi  bor så fint i en dal där vi har sträck vår och höst.

När jag för evigheter sedan hade min första häst (70-tal) kom havre i 50-kilossäckar. I jutesäckar. Jag jobbade några månader i lantbruket och hade fruktansvärda problem med dom. Inte konstigt att folk förlyfte sig eller "orkade" och fick senknutor och så småningom värk. Hade en tjejkompis som orkade... Det ledde till just det - värk.

Så småningom, när vi började om med hästar för så där 10 år sedan, kunde man med lättnad konstatera att säckarna var betydligt lättare - bara 25 kilo. Och säckarna var av papper. Jodå, jag klarade med vissa problem 25 kilo, men ibland blev resultatet ryggskott, så för det mesta var det maken, som fick bära. 

Nu har det skett en ny förändring - det är 15 kg som gäller. Säckarna är av plast. Det ansågs för farligt för personalen att ha 25-kilossäckar... Fodret blev lite dyrare i och med den reformen. Men nu klarar till och med jag säckarna. Rätt bekvämt faktiskt.

Sensmoral? Svenskarna består numer av veklingar? Folks arbetssituation har bättre anpassats till kroppen? Allt fler kvinnor jobbar i lantbruket och har inga muskler för tunga säckar? 

Inte vet jag. Skönt är det - men att ersätta pappret med plasten var väl inte så miljömedvetet...

Nu är örnmatningen i Estland i full gång och på www.eenet.ee kan man hitta webkameran. Örnarna verkar vara morgonhungriga, för på förmiddagarna kan man se många i olika åldrar. De gamla örnarna stoltserar med sin skinande vita stjärt, vackert gula näbb och do ben medans de yngre är mer bruna och inte hunnit få den vita stjärten än. En del örnar är märkta och den som sköter kameran försöker läsa av numren på ringarna. Men inte bara örn hittar åtlarna. Korpar korpar och åter korpar vet att utnyttja situationen och en och annan kråka vågar sig fram för att dra örnen i stjärtpennorna. Vad nu det ska vara bra för..

Det här inlägget är det 400:ade på min blogg. Tänk att det blivit så många!

Lite intressant statistik. Det vore befriande om vargdebatten kunde handla om vad det egentligen handlar om - att vargen är en konkurrent om bytet. En debatt utan övertoner från jägarhåll vore befriande. ALLA politiker går naturligtvis inte på sådana här övertoner och jag tycker att hettan i vargdebatten har minskat något, men det är ju inte bara vargen, som ses med oblida ögon. Även lodjuret utsätts för "jägarfara", läs tjuvjakt, trots att lon är ett djur som lever av småvilt som harar och skogsfågel och inte utgör något hot mot någon. Enligt min uppfattning har lodjuret en betydligt större "rätt" till de bytena än jägarna.

I Costa Rica har man förbjudit nöjesjakt, eftersom man vill satsa på en förvaltning av de biologiska mångfalden så att man kan få så många arter och individer som ekosystemen kan bära. Ekoturismen är stor och den vill man satsa på. I en tid när den biologiska mångfalden hotas överallt så kommer naturligtvis de länder som gör så att ha en fördel framöver. Kanske något att ta efter i Sverige? Men här är det så att ekoturismföretag angrips på olika sätt. Somliga vill inte ha en sådan turism, eftersom den uppfattas som ett hot mot jakten - den visar ju på alternativ.....

Den typ av jakt vi har i landet idag har inga långa anor. Förr var jakten herremännens privilegium och de hade anställda jägare för att fylla köttförråden. Olika tider har olika sätt att hantera den biologiska vilda mångfalden. Kanske dags för ett nytt sätt nu när den faktiskt bara är en spillra av vad den har varit - kanske Costa Rica är inne på rätt spår?