Släktforskning är spännande och jag har redan berättat om en del släktingar från förr här i bloggen. Min pappa vet mycket lite om sin släkt och här är allt nytt. En släktgren – den på min farfars mormors sida – är mycket väl dokumenterad av numera avlidne Björn Dillén och utgår från soldaten Olof Lifberg, som jag berättat om den 7 juni 2010.

Jag hittar efternamnet Vougt första gången i samband med min farfars mor. Hon står helt plötsligt med efternamnet Vougt i kyrkboken när hon är 7 år gammal år 1866. Tidigare har hon stått som oäkta utan annat namn än moderns. Nu står hon plötsligt som barn i moderns första äktenskap och med efternamnet Vougt. Men något sådant äktenskap finns inte. Lilla Anna Lovisa föddes av en ung kvinna hemma på hennes föräldragård – oäkta. Så vem är Vougt? Jo, jag hittar en inspektör Vougt på gården där Charlotta Pehrsdotter, modern,  tjänade. Tydligen gjorde inspektorn den unga pigan med barn. Det verkar som om han så småningom erkänt barnet. Säkert finns domutslag på detta – får väl leta i sådana arkiv. 

Så föräldrarna till Anna Lovisa Vougt, min farfars mor, heter alltså Carl Erik Vougt och Charlotta Pehrsdotter.

Så här var det: År 1857 flyttar Charlotta till gården Wik i Stigtomta i Södermanland där hon blir piga. Hon är 18 år och kommer från torpet Bagghult i samma socken. På gården finns redan inspektören Carl Erik Vougt och hans hustru. De har kommit från Stockholm tidigare samma år. Året efter, år 1858, flyttar de till gården Mälby i Helgesta socken alldeles i närheten. Man tar med pigan Charlotta. År 1858 blir hon med barn och får flytta hem till far och mor på Bagghult i Stigtomta socken. Den 6 mars  1859 föds Anna Lovisa, min farfars mor. Anna Lovisa kommer aldrig att lära känna sin far. När hon är 5 år lämnar han nämligen Sverige för Amerika.

Vem är då denne Carl Erik Vougt? Jo, Carl Erik föddes den 19 juli 1825 på torpet Solbacken i Dillnäs socken norr om Gnesta i Sörmland som oäkta barn till  Stina Ulrica Fröberg. Modern är 45 år och änka då han föds, ett oäkta sladdbarn alltså, troligen inte precis planerat. Vem fadern är uppges inte i födelseboken. Namnet Vougt är hennes flicknamn., som hon ger pojken. Hon bor tillsammans med bror Erik och hans familj och modern Maria på Solbacken, ett litet torp. Brodern Erik är under en tid vice länsman, en het och omstridd sådan i ständiga konflikter. Han är egentligen skomakare, men torpet ligger på ”fel” sida av sjön Klemmingen, så kunderna kan inte ha varit många. Nästan all bebyggelse och kyrkbyn finns på andra sidan sjön. Torpet fick soldaten Olof Lijf, senare Lifberg, då han slutar som soldat år 1776. Han är morfar till Stina Ulrika och Erik. Backstugan hade arbetats upp till en liten gård och kan tydligen klara flera familjer, även om alla hade andra sysslor också.  Stina Ulla, som modern kallas, har varit änka i tre år då Carl Erik föds. I boet finns en dotter, som är 5 år. Den döde maken hade varit skräddare. Han dör bara 40 år gammal i den tidens gissel – lungsot. Det kan inte ha varit fett precis, men en mormors bror är präst och så kanske hjälper han släkten lite.

Det märkliga är att det oäkta sladdbarnet Carl Erik får studera.

År 1837 gifter Stina Ulla, 57, om sig med skräddaren Johan Englund. Carl Erik står fortfarande skriven på Solbacken, men flyttar år 1840 till gården Ekeby i Dillnäs s:n, sedan till Kattnäs s:n närmare Gnesta och Rundbotorps kommunisterboställe. Han jobbar som dräng, återkommer därifrån år 1847 och flyttar år 1848 till Nyköping. Han har nämligen antagits som elev på Wäderbrunn i Nyköping, länets första lantbruksskola! Här går han rättarutbildning mellan är 1848 och 1850. Frågan är - vem betalar utbildningen? En okänd fader? Inte kunde modern ha råd att kosta på detta!? Kanske går det att hitta i efterlämnade dokument från skolan – får kontakta länsmuseet och se om det finns någon ledtråd.

När han är klar med rättarutbildningen försvinner han för mig, men så återfinner jag honom år 1857 i Stigtomta i Södermanland på gården Wik som inspektor. Han kommer från Stockholm, är 32 år  och har hustru Anna Maria Broms, född Nordström, med sig. Inga barn. I kyrkboken står det att både läser mycket bra. Anna Maria har rötter i Småland. Fadern är grenadier, senare skomakare i Vetlanda. Paret får inga gemensamma  barn senare heller, så vitt jag kan se.

Carl Erik Vougt verkar vara en orolig själ. Man kom till gården  Wik år  1857, flyttar till gården Mählby år 1858 och redan året efter till Eskilstuna. Då är dottern Anna Lovisa född. Hon föds i mars och han flyttar i slutet av oktober samma år. Varför blir han inte kvar på ställena? Är han en vildhjärna precis som morbror Erik? Alkoholproblem? Spelare? Kanske kan det gå att få reda på. I Eskilstuna bor de först på Kungsladugårdens ägor på gården Eklunda i E-tuna Kloster. Den ägs av gästgivaren Sjöström i Eskilstuna. Man kan tolka husförhörsboken så att Carl Erik  är arrendator.  Redan året efter finns paret på Sommarro i Eskilstuna Fors, en del av E-tuna.

Men det verkar gå åt pipsvängen för Carl Erik. Någon gång ca 1860 gör han konkurs. I kyrkboken finns en notering, där det står:  ”gjort konkurs företedde bevis af gästgivaren Sjöström att han var obehindrad att flytta.” Tydligen dags att även av detta skäl söka flera källor än kyrkböckerna. Helt klart har denne man, min farfars morfar, problem av något slag.

Carl Erik och hustrun avflyttar till Hvetlanda den 5.7 1861. Där skrivs de som hyresgäster på Hvetlanda Gästgifvargård. Det är ju hennes hemtrakter – något arbete uppges inte, men på något sätt måste de ju ha försörjt sig.  Den 23.5 1864 står noterat i utflyttningsboken att de utvandrar till norra Amerika. Han är bara 39 år då han lämnar Sverige och det har bara gått 14 år sedan han blev klar med utbildningen. Något verkar ha gått alldeles väldigt snett. Driver konkursen 4 år tidigare paret ur landet?  

Det är svårt att forska på utvandrare och jag får ta lite hjälp. Namnet Vougt är rätt vanligt på folk från Holland och Belgien. Med forskarhjälp hittas en Chas. Voughth i Duluth, St Louis, Minnesota. Han står som Carpenter (snickare, timmerman).  Det som är lite konstigt är att han står som ogift, men åldern stämmer. Dog hustrun på vägen över till Amerika? Duluth ligger i sydspetsen av Lake Superior och är typiska svenskbygder.  Var det här han hamnade? Ingen familj finns angiven - det hade ju varit kul med lite släktingar ”over there”.

Carl Erik Vougt kräver lite mer forskarmöda. Att det fanns – och finns – temperament på pappas sida är helt klart. Kommer det från Vougt-sidan? Kanske…

Det lilla ordet ATT tycks vara på väg ut. I alla fall i media. 

Man säger "Han avser komma..." "Det kommer vända..."

Är detta ett nytt modesätt att prata på? Det stör mig. Varför utelämnas ordet att? Lyssna på TV och radio så får du höra. 

"Gnällmoster"

                         Bild: Wikipedia

Det finns vissa saker som är ”finare” än andra. Dit hör att vara morgonpigg. Dom morgonpigga tycks tycka att just den egenskapen är moraliskt högtstående. Varför då? Att vara kvällstrött, som ju morgonpigga är, kan väl inte vara så kul. Tänk vad mycket utöver arbetet de kvällströtta går minste om. Klockan 10 stupar dom i säng – om man lyckas hålla dom uppe till 11 så är dom knappast trevliga längre – bara trötta…

Hörde på nyheterna att man kan konstatera att det där med morgonpigg/kvällstrött inte är en förvärvad och högtstående förmåga man karaktärsfast tillkämpat sig – utan bara biologi. Gener. Ha! – inget att förhäva sig över alltså.

Världen är planerad för morgonpigga.

Möten och arbete ska börja i svinottan. Varför? Om man så bara vill skjuta fram starten en halvtimme möts man med  visst förakt. Lägg dig tidigare, så orkar du upp tidigare, säger man.

Precis som om det handlade om det…

Men nu är det så här att en kvällspigg som jag inte blir trött så tidigt på kvällen. Vid 10-tiden på kvällen piggnar man till och att jobba sent på natten är en njutning – hjärnan glasklar och tyst och ostört är det. Att skjuta dygnet några timmar går på nolltid och inte får man mindre gjort för att man hellre gör det på kvällen än på morgonen. Snarare tvärtom.

Jag har alltid haft lika svårt på morgonen. Det var min pappas jobb att tjata upp mig på morgonen när jag skulle till skolan och när han hade hållit på några gånger körde han den brutala metoden – han öppnade dörren tyst och försiktigt och så slet han av mig täcket och försvann. Inte trevligt, men utan täcke går man upp…

Morgontröttheten innebär att man måste vara tvärstrukturerad med alla morgonbestyr. Allt måste gå i en flygande fläng eftersom man ofta är ute sent – har sovit en halvtimme för länge - och även idag kan jag utan minsta problem vara klar på rekordtid. En liten nackdel är att ”frukost med tidning” inte förkommit i mitt liv annat än på semestrar och helger. Som biologilärare var jag falsk – stod och talade om frukostens betydelse medan min egen ofta bestod av en kexchoklad på tåget. Det blev lite pinsamt när en elev åkte med samma tåg och insåg sammanhangen…

Det gäller att välja hundras med omsorg – inga morgonpigga typer som ska ut vid 6-tiden. Våra borderterrier var perfekta. Gamla Hilda kunde sova till 12, om hon fick ligga skönt i sängen – inga som helst problem. Man fick purra henne till slut. Rasen är känd för just detta – morgontröttheten. Numer är det inget problem, eftersom husse är en morgonpigg sort – men hundarna skyndar tillbaka till sängen efter förrättat värv. Att somna om på morgonen är skönt, även för hundar - om man har chansen…

                     Bild: Wikipedia

Ortolansparv - en numer mycket ovanlig fågel. Den vill ha öppna landskap med små åkerholmar, mark som ligger bar under höst och vår och mulbetade ängar. Kanske är skälen till en del att jordbrukslandskapet inte ser ut så numer. 

Men inte bara.

Ortolansparven for riktigt illa på 60-talet då man betade utsäde med kvicksilver. Arter som åt säden dog, liksom rovfåglar som åt dom förgiftade fåglarna. Det var när man hittade rovfåglar med kramper, som man kom miljöskandalen på spåren. Ortolansparven var inte ensam om att drastiskt minska i antal - även gulsparven drabbades. Den arten har dock kunnat återhämta sig och gulsparven är numera en vanlig fågel igen, men inte ortolansparven. Den har aldrig nått upp till vad den en gång var. Tyvärr kan man istället se att arten minskar ytterligare i nutid. Numer finns bara 20 % av vad som funnits en gång. Förr fanns den i alla Sveriges landskap - nu finns den främst i Norrland utmed kusten och så några få i Mälardalen. 

Ortolansparven finns i vårt land bara under häckningstid. Resten av året är den på resa eller på övervintringsplatserna söder om Sahara. Den är en art som har det svårt under flytten, inte bara med Sahara - den jagas illegalt i södra Europa och i Frankrike. EU:s fågeldirektiv förbjuder jakt på fågel under flytten, så det har blivit lite bättre, men fortfarande serveras ortolansparv för dyra pengar på gormet-restauranger i Frankrike.. Skamligt!

Egentligen vet man inte varför arten minskar som den gör. Det är lite skrämmande - man vet helt enkelt inte riktigt vad man ska göra. Naturvårdsverket har tagit initiativ till ett åtgärdsprogram - länsstyrelsen i Örebro har fått uppdraget. Kanske kan ett av skälen vara att så lite spillsäd blir kvar på åkrar och i lador numer? Både ortolansparv och gulsparv vill ha havre. Tänk på det i vinter - gulsparven är en stanngfågel och äter helst havre då också. Hjälp den.

Ortolansparven har en enkel sång, lätt att lägga på minnet. Varför inte spara filmsnutten och försöka hitta denna fina lilla fågel nästa år? Lycka till!

PS. Oj då, problem med snutt från Youtube ibland.  

Vi har blivit med flaggstång - äntligen.. Den har legat på marken sedan förra sommaren. Det är ju inte bara att sätta upp den nämligen. Man måste hitta nån som kan borra i berg först och det visade sig inte vara så enkelt.

Nu är den i alla fall på plats. Den sitter i den enda lilla bergknalle vi har på tomten, precis i skogskanten. Inser att det inte blåser så mycket just där - lite misslyckat kanske. Funderar på att ha två flaggor - en normal som får flaxa som den vill och så en som är fastsydd på en ram så att den alltid ser jättetjusig ut. Lite idéer...

Utformningen av fäste är kanonbra och enkel. Det fick vi testa några gånger, för när den äntligen stod på plats så visade det sig att vi hade tre små skruvar över. Det var dom skruvarna som skulle hålla fast kulan i toppen... Ner med flaggstången, i med skruvarna och upp igen. Då visade det sig att linan skulle ha trätts åt andra hållet så att vimpeln, som vi testade med, hängde ut åt trädgården och inte in mot skogen. Ner igen.

Sen blev det bra.

Flaggstången är av plast och väger nästan ingenting. Att ta upp och den var en baggis. Annat var det förr. I Enhörna där vi bodde förut fanns en stor flaggstång av trä - den vägde bly. Jättefäste - ett sånt där gammalt av järn. Vi var tvungna att ta ner stången eftersom vi fyllde upp tomten lite. Vilket äventyr! Det behövdes starka karlar till det. Jag började skrapa den för att måla om den, men insåg snart att den aldrig skulle komma upp igen, så den sågades upp för att bli trappsteg. Fästet fick bli fäste för humlestörar. Någon övning som med den nya här hade aldrig varit möjligt.

Idag är flaggan hissad för att det min födelsedag. Fyller så många år så gratulationer undanbedes. Ojämt dessutom. Men flaggan är i topp - trevligt. Så ska det vara på landet. 

I år liksom förra året har vi hört vaktel från tomten. Den fanns i år på samma ställe som i fjol i våra hömarker en bit över dalen. Ibland hördes den mycket nära som om den tog sig en tur till stohagen alldeles intill huset.

Vakteln är en liten oansenlig fågel som man aldrig ser. Den är vara runt 15 cm lång, en rund liten hönsfågel. Den "odlas" för äggens skull, men knappast i Sverige längre. Vaktelägg är väl inget man lägger stora pengar på nu för tiden. Söta små ägg - jämför storleken med hönsägget nedan. 

Vakteln hör man bara. Den har ett mycket karaktäristiskt läte. Den säger bytt by-bytt med betoning på första stavelsen. Engelsmännen säger att den säger "wet my lips". Den spelar på nätterna och hela försommaren har vi hört bytt by-bytt bytt by-bytt. Den upprepar och upprepar - en idog liten fågel. Jag vet inte om den häckar här. Arten står som Nära hotad i hotlistan i Sverige, men är betydligt vanligare längre ner i Europa. En fågel knuten till kulturlandskapet. Den tycks öka i antal i Mellansverige. 

Förra årets vaktel trodde jag var en buruppfödd rymling, men eftersom den återkom i år så var det väl inte så. Hoppas den hittat en liten vaktelfru så vi får många. Här i kring odlas bara ekologiskt, så ungarna borde klara sig. Inga giftsprutor som far fram i landskapet och små insekter blir kvar. Fågelfaunan i jordbrukslandskapet har minskat dramatiskt - kul med en liten en som tycks vara på väg tillbaka. 

PÅ den här länken kan du höra hur den låter:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3275&artikel=2593178&play=1446899&playtype=Ljudklipp

Som tjej har man en fördel av att inte ha haft någon brorsa. I alla fall i ett avseende. Man fick lära sig mycket som säkert hade varit förbehållet den där brorsan annars. Nämligen praktiskt hantverk.

Jag har en praktisk pappa, som alltid gjort en massa renoveringar. snickerier och sånt själv. Nu var det ju så att han behövde en hantlangare och det fick bli jag - äldsta dottern. Är man med så lär man sig.

Minns när vi skulle tapetsera trapphuset i radhuset vi bodde i. Våderna blev hiskligt långa - två våningar närmare bestämt. Dessutom hade dom valt en tapet som skulle mönsterpassas.... Vi stod på stegar i trappan och hade man aldrig lärt sig tapetsera förr så gjorde man det då. I familjen berättas fortfarande om den bedriften.

Numer anser jag att jag inte är så dum på tapetsering. Minns när maken och jag tapetserade första gången och han var helt imponerad över hur jag gled runt med våden tills den satt där jag ville ha den. Petigheter som hörn och elurtag är en utmaning - ska se snyggt ut. Det är sånt som är extra kul. På förra stället fanns ett rum med snedtak - det var lite marigt. Våden ville liksom trilla ner innan man fick fast den ordentligt. 

Igår var jag inkallad till systern, som renoverar ett hus hon ska hyra ut. En rätt neutral tapet av billigare sorten. Blev sobert snyggt. 

Så - det är alltså en fördel att inte ha haft en brorsa.   

Ett av de sista åren jag satt i riksdagen var jag i Australien med dåvarande talman Birgitta Dahl. Hon gjorde sin sista mandatperiod och blev bjuden dit av Australiens talman på en ”vänresa”. För att ge alla partier möjlighet att delta la hon till lite pengar och så kom det ett erbjudande att delta. Erbjudandet kom på mailen i början av sommaren och resan var i slutet av samma sommar, så det var kort om given. Eftersom Australien är fantastiskt – jag hade varit där en gång tidigare – så ”erbjöd” jag mig snabbt att resa för mitt partis räkning. Jag var snabbast att svara….

Resan innehöll många officiella besök, men så var det även några dagar på Hayman Island, ett semesterparadis utanför östkusten. Här slogs det på stort – en kväll var det så mycket ostron på buffén att vi var några stycken som bestämde oss för att nästan bara äta ostron. Dom förstörs ju…. Mums!

En av kvällarna satt jag på balkongen, som vätte mot några små dammar med fina växter och fiskar och helt plötsligt kom några flygande hundar. Dom dök ner mot dammen och snappade vatten – helt fascinerande. Och så kom fler …. och flera… Massor, säkert ett hundratal passerade, snappade vatten och flög vidare. Dom såg stora och på något sätt ålderdomliga ut. Dom flög över dammen och en del var bara några 10-tal meter från min balkong. Fantastiska djur! Dom kallas flygande hundar därför att dom ser ut som hundar. Ett annat namn är fruktfladdermöss.

Så här kan man läsa på Naturhistoriska riksmuseets hemsida: ”Flyghundar är mestadels stora arter, upp till 40 cm långa med ett vingspann av nära två meter och som väger över ett kg. Det finns ca 175 olika arter flyghundar, och de finns från Afrika till Ostasien och Australien samt på öarna i Oceanien. Den största flyghunden är sannolikt kalongen (även kallad större flyghund), Pteropus vampyrus, som kan väga betydligt mer än ett kilo, och som kan ha ett vingspann på upp till knappt två meter. Den är god flygare och kan tillryggalägga sträckor upp till 200 km, även över öppet vatten. Andra stora arter är t.ex badul, Pteropus giganteus, och gråhuvad flyghund, Pteropus poliocephalus. En del arter är dock betydligt mindre, som exempelvis de mycket små blomfladdermössen, Syconycteris, som är endast 5-6 cm långa. Då de äter pollen eller suger nektar från blommor använder de sin långa, smala tunga som har en liten borste i spetsen.”

Nu i efterhand tror jag att det var gråhuvade flygande hundar jag såg, en stor art som kan bli över metern i vingspannet. Den är vegetarian och äter frukter, blommor och pollen. När den sträcker ut benen bakåt kan den bli 40 cm lång – en bjässe i luften med andra ord. Våra fladdermöss navigerar med ekolod, men det gör inte flygande hundar. Även om dom som fladdermöss är nattaktiva är det syn och lukt, som styr dom. De kan känna lukten av mogen frukt på mils avstånd. Kanske fanns det något på ön som precis var moget.

När dom ”överdagar” – måste väl heta så – sveper dom vingarna om kroppen som en mantel. Praktiskt. Det har påträffats kolonier med många många tusen, men numer är de flesta arter utrotningshotade eller i hotklass Sårbar. Så även den gråhuvade.

Kvällen efter kom bara några stycken. Tyvärr var jag den enda i gruppen som satt på balkongen just under den kvarten skådespelet varade. Jag hade med andra ord jättetur.

Ett minne för livet.