Alla inlägg under februari 2013

Av Gudrun Lindvall - 17 februari 2013 22:48

                         


Äta hästkött - kan man det? Den senaste veckans diskussion är lite konstig. Det jag tycker är den största skandalen är att man inte kan lite på märkningen av mat. Det andra är insikten att färdiglagad mat görs långt åt jotaheiti och att råvaror transporteras från långtbortifrån. Jag trodde i min enfald att lasagne från Findus gjordes i Sverige och inte i Luxemburg. Hela matcirkusen är ju helt befängt galen!!!

Men det som tycks intressera folk mest är det faktum att det kött man eventuellt ätit varit hästkött. Precis som om det skulle vara så förfärligt. Varför då? På Island äter man hästkött och har till och med uppfödning av slakthästar. Man ser inget konstigt i det, även om folk verkligen levt och lever nära sina hästar och varit oerhört beroende av dom. Man behöver ju inte själv äta den häst man stått närmast. 

När jag gjorde utredningen om djurtransporter, som blev klar 2003, så tittade vi på problemet med hästar, för även då slaktades det massor av hästar i Europa, framför allt i Belgien och Italien. Då kunde vi visa att det transporterades massor av hästar från forna Östeuropa söderut, långväga transporter där hästarna for förfärligt illa, ofta till Italien. Men vi kunde också se transporter av svenska hästar till Belgien via Danmark. Svenska hästhandlare köpte billiga hästar i Danmark och bytte mot slakthästar från Sverige. Och så är det fortfarande. Många ponnyer kom från Irland via Belgien till Danmark och vidare till Sverige. Transporterna hit med bra hästar för ridskolor och privatryttare gick inte tomma tillbaka, utan man samlade ihop billiga slakthästar här. Och så är det med största sannolikhet fortfarande. Några tillstånd från Jordbruksverket bryr sig inte dessa handlare om - man bara kör - och passen "försvinner" ofta i hanteringen. Irländska ponnyer har "härstamning okänd" på tävlingar, fast det även i Irland är krav på pass innan fölet är avvant, så mamman och hennes stam borde absolut vara känd. Dansk TV hade ett inslag, där man följde en slakttransport av häst från Jylland till Italien. Vatten och mat fanns det inte till hästarna och den dansk jordbruksministern stod i TV och grät när hon såg bilder på det lidande hästarna utsattes för. Just den hästhandlaren vet jag att svenska hästhandlare anlitade, så en del av hästarna skulle mycket väl ha kunnat komma från Sverige.

Då kan man ju fråga sig - varför kör man hästar långa sträckor? Svaret är PENGAR. Det handlar om priset på slakthäst hos slakterierna. Då - 2003 - sa man från hästhandlarhåll att man fick dubbelt så bra betalt i Danmark, ytterligare mer i Belgien och bäst i Italien. Så länge det lönade sig att köra körde man. Och det var inga småpengar man tjänade på att köra en stor lastbil full med slakthästar till Italien - 6-siffriga belopp då.

Hur får man då slut på transporterna söderut med svenska hästar? Jo, slaktpriset måste upp!! Den dagen det inte lönar sig att köra kommer de svenska hästarna att slaktas i Sverige. Och för att det ska bli verklighet måste folk börja efterfråga hästkött. Precis som i Italien, där köttet ses som ett delikatesskött, dyrare än nötkött. Det är ett järnrikt mörkt kött, magert och mört. I Italien finns det affärer som bara säljer kött av hästdjur - hästar och åsnor. Det anses att barn ska äta detta kött eftersom det är mineralrikt, säkert riktigt. 

I köttdebatten har vi fått veta att kor rapar växthusgasen metan. Det ska bero på att dom är idisslare. Det är inte hästen. Är kanske hästkött bättre ur klimatsynpunkt?

Hur man ska komma till rätta med de långväga förfärliga transporter av häst från Östeuropa söderut vet jag faktiskt inte. Dom är bara fruktansvärda.



ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 11 februari 2013 10:08

                


År 1963 kom boken Tyst vår av Rachel Carson på svenska. Boken kom ut 1962 i USA och väckte enormt uppseende – inte bara för att den ifrågasatte DDT, utan för att den slog hål på myten om det framtida kliniskt kontrollerade samhället. Bekämpningsmedel sågs som ofarliga och användes i stor skala. Man blandade DDT i socker och gav fångar för att bevisa ofarligheten. Att det skulle kunna finnas faror med detta hade man ingen insikt om. Rachel Carson fick naturligtvis mothugg från industrin och ansågs för en onyanserad hysterika utan akademisk kompetens.

Vem var hon då, denna kvinna, som fick så stort inflytande? Jo, hon var marinbiologen, som på grund av familjens ekonomi inte kunde doktorera, utan började skriva populärvetenskap i stället, och det med stor framgång. Före boken Tyst vår hade hon skrivit om havet.


Då – i början av 60-talet – var kunskaperna i ekologi inte var mans egendom. Att gifterna faktiskt inte försvann, utan att koncentrationen blev högre i de som åt de DDT-dödade insekterna, och att koncentrationen gift blev ännu högre i de som åt de som åt insekter och nådde giftverkan, hade man ingen kläm på. Det var just diskussionen om DDT som blev stor, främst därför att den industrin skurit guld med täljkniv sedan 50-talet. DDT var en mycket spridd kemikalier – faktiskt så spridd att malariamyggor på många platser utvecklat resistens mot den. Något man glömt idag då Rachel Carson angrips för att med sin bok ha ”mördat” miljoner människor i malaria. Om vi bara fått fortsätta, säger man… Och det var inte måttliga mängden man spred! Man sprutade stora områden med flygplan; åkrar, urskogar, våtmarker med mera. Insekterna dog förstås, inte bara de man kallade för skadeinsekter, utan alla. Maten försvann för insektsätare och utan mat överlever man inte. Hela ekosystem rubbades i sina grundvalar. Att det fanns en balans där att värna hade man ingen förståelse för och som vanligt visste de som tjänade mest bäst… Rachel Carson påstods vilja lämna över Jorden åt insekterna.

Men Rachel Carson tog inte bara upp DDT, utan det var principen att kemikalier anrikas i näringskedjan, orsakar problem vi inte kunnat förutse som så tunna äggskal att de gick sönder vid ruvning, sprider sig i ekosystemen och så småningom även hamnar i människor hon ville lyfta. President Kennedy samlade ihop en kommission för att utröna om denna ”hysterika”, som åkallade Katastrofen kunde ha rätt och svaret blir: ja, med största sannolikhet. DDT förbjöds i början av 70-talet, men än idag finns kemikalien överallt, till och med i inlandsisarna på Grönland.


Tog världen lärdom av boken Tyst vår? Tyvärr är svaret entydigt NEJ. Här i Sverige hade vi kvicksilverbetningen på 70-talet; precis samma problematik. Gulsparvar som åt betat utsäde dog. Det märkte man inte så mycket av, men rovfåglar, som låg i kramper på gårdarna såg man och insåg sambanden. Ortolansparven har aldrig återhämtat sig efter Hg-betningen – den åt också utsäde. Hela det moderna samhället är helt kemikaliserat idag och vi har massor av gifter, som anrikas i näringskedjor, orsakar skador och skapar problem vi inte känner till än. Just nu är det mjukgörare i plaster och bromerade flamskyddsmedel vi diskuterar, men egentligen borde läxan ha lärts för länge sedan: kemikalier som inte hör till naturen och som inte bryts ner till ofarligheter ska inte användas alls!

Biociderna i jordbruket finns kvar. Ordet biocid betyder  livsdödare - hur kan det vara tillåtet med sånt? I och för sig har mängden vi sprider gått ner, men det beror på att giftverkan blivit så mycket starkare – några enstaka molekyler räcker. Det betyder å andra sidan att så små mängder att de knappt är mätbara är giftiga – i grundvatten till exempel. ”Vår era är”, skriver Rachel Carson, ”en tidsålder som domineras av industrin, en era där den heliga rätten att tjäna pengar till varje pris sällan dras i tvivelsmål.” Hennes bok och andra forskares rön ifrågasätts igen. Det är samma industri bakom nu som då.


Och den hemska sanningen är – vårarna blir allt tystare. Utarmningen av de biologiska mångfalden är accelererande. Jag som skådat fågel sedan slutet av 60-talet märker förändringen påtagligt. Den är smygande, men ständigt pågående. Långsamt långsamt blir det allt tystare………………………



ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 5 februari 2013 22:25

                      

Av Gudrun Lindvall - 4 februari 2013 08:04

 


Blixtlåset är en genial uppfinning, faktiskt med svenska anor. Det var inte så att själva principen är svensk – den är amerikansk från 1851. Men först sydda man fast varje enhet för sig – krångligt och naturligtvis inget för gemene man. Det var Gideon Sundbäck som 1913 på idén att fästa ihop flera enheter i ett band och därmed var det blixtlås vi känner idag uppfunnet. Genialt faktiskt. Gusums bruk började tillverkningen år 1931. Petandet med hyskor och hakar var förbi annat än i undertagsfall. Inga knappar i gylfen längre, men jag vet att min farfar skräddaren, född 1886, aldrig sydde i ett blixtlås – det skulle vara knappar i gylfen… Blixtlås ansåg han vulgärt.

Blixtlås heter zip på engelska – eller zipfastener eller zippers. Erica Jung skrev i boken Rädd att flyga om det knapplösa knullet, eller The zipless fuck på engelska. Det blev snabbt ett begrepp för den första p-pillergenerationen med en helt annan syn på sex än dagens. Så här förklarar hon vad hon menar:


The zipless fuck is absolutely pure. It is free of ulterior motives. There is no power game. The man is not "taking" and the woman is not "giving." No one is attempting to cuckold a husband or humiliate a wife. No one is trying to prove anything or get anything out of anyone. The zipless fuck is the purest thing there is. And it is rarer than the unicorn. And I have never had one.

—   Erica Jong, Fear of Flying (1973)


Nåja, hur ett blixtlås egentligen fungerar kanske även du som läser detta har funderat över, framför allt när det knasar sig. På Wikipedia finns en helt underbar rullande bild – kunde tyvärr inte lägga in den här och lyckas inte heller med länken. Sök blixtlås och kolla Wikipedias rullande bild - jättebra. 


Av Gudrun Lindvall - 2 februari 2013 13:05

 


Sörmland, mitt landskap, är känt för sina stora herrgårdar. Adeln tjänade ju kronan i Stockholm och Sörmland låg väl bra till. En av de pampigaste herrgårdarna - eller slotten - är Sparreholm, vackert placerat vid Båvens strand. Från Hyltinge vita kyrka leder en spikrak lindallé en kilometer ned mot sjön Båvens nordvästra vik där herrgården ligger. Parklandskapet runt herrgården är botaniskt mycket rikt med ekhagar omväxlande med ädellövskog ända ned till vattenbrynet. Blomsterprakten om våren är omtalad och landskapet vårdas med mulbete på flera ställen.

Många av herrgårdarna i Sörmland har en lång historia ända från medeltiden, men inte Sparreholm. Den herrgården som den ser ut idag byggdes under mitten av 1700-talet. Kyrkan heter ju Hyltinge och så även dåtida Sparreholm. Hyltinge var från början en stor bondby och säteriet i trä kallades Hyltingenäs.   

I Riksarkivets Sörmlandsdel kan man läsa att år 1588 Iydde hela Hyltinge ostyckat under Rossvik i Husby Rekarne, ett av Sparreättens viktigaste stamgods. På 1620-talet satt Göran Larsson Sparres änka fru Kerstin Persdotter som ägarinna bl.a till Rossvik och Hyltingegårdarna. Dessa senare ärvdes av sonen, ryttmästare Bengt Göransson, som genom olika byten inom familjen ägde alla hemmanen i Hyltinge by strax före sin död 1632. Av dessa gårdar grundade dennes son Göran Bengtsson Sparre ett säteri, kallat Hyltingenäs. Namnet ändrade han till Sparreholm år 1643.  

Göran Bengtsson Sparre gjorde sig emellertid skyldig till en i tiden oförlåtlig handling. Han gifte sig under sitt stånd - en ladugårdspiga från Nyköping vann hans hjärta. Först gjorde han henne till älskarinna, eller frilla som det hette då och var något många män i de högre stånden hade, även kungar. Men när han bestämde sig att gifta sig med henne var skandalen ett faktum. Detta innebar att de gemensamma barnen inte fick ärva när han dog, ett stort arv med gods i många av Sörmlands socknar. Men trots sitt icke ståndsmässiga äktenskap utnämndes Göran Sparre till landshövding i Nyköping år 1653. Han dog i staden 1657. Herrgården stannade dock i släkten.


                  


Efter några arv och försäljningar hamnade Sparreholm, då ett träslott, i grevinnan Ulrika Charlotta Taubes ägo. Hon gifte så småningom om sig med generalen friherre Johan Wilhelm Sprengtporten. Jag skrev om Sprengtportska skolan här på bloggen den 22.9 2012 och här kommer namnet ifrån. 
Ulrika Charlottas nya make övertalade henne att bygga en ny säteribyggnad av sten på platsen – ett riktigt slott. För ändamålet byggdes en tegellada. Kalk började brytas och brännas, man städslade en tegelslagare och flera andra hantverkare. Ett flertal stora ekar fälldes - de skulle vara till "parkerade golv". Som arkitekt till den blivande byggnaden anlitade Sprengtporten en av tidens allra främsta arkitekter, Jean Erik Rehn.

Man började schakta för grunden 1759. Då hade ritningarna just inkommit från Rehn, men murarmästaren kunde avsluta arbetet först år 1763. När en generalplan för hela anläggningen skulle till ville Sprengtporten ha den så snabbt som möjligt - Rehn var lite för långsam tyckte friherren - och vände sig till en annan av tidens berömda arkitekter, Carl Fredrik Adlercrantz. Han ritade flyglarna, det vackra orangeriet vid sjöstranden, tyvärr nedbrunnet på 1970-talet, och planen för parkanläggningen. Den pampiga lindallén, som fortfarande finns kvar, planterades år 1769. 


                          


År 1795 avled Johan Wilhelm Sprengtporten och lämnade den stora egendomen till sonen friherre Jacob Wilhelm Sprengtporten, sedermera general och överståthållare i Stockholm. Jacob Wilhelm Sprengtporten var hovman, militär, politiker och författare av ekonomiska skrifter, en för den tiden mycket känd person. På Sparreholm ägnade han sig mycket åt jordbrukets utveckling. Här fanns redan då gott om boskap för att beta de stora lövhagarna, något som lagt grunden för den fina rika floran idag. Godset hade två kvarnar, två sågar och eget tegelbruk. Jacob Wilhelm tog initiativ till den sprengtportska skolan. Han avled 1875 på Sparreholm och med honom försvann det märkliga namnet.   


Efter ett par ägarbyten köptes Sparreholm år 1893 av brukspatronen och kammarherren Emil Dickson. Han lät bygga om mangårdsbyggnad. Man förhöjde gårdsfasadens mittfronton, placerade två hängtorn ytterst på var sida av huset och krönte taket med en lanterninförsedd kupol med takkupor på sidorna. Flyglarna sammanbands med huvudbyggnaden genom svängda passagelängor. Emil Dickson var en intresserad och skicklig hästkarl och ägnade mycket av sin tid åt sina hästar. Som ett fint minne över hans stora intresse står det magnifika stallet och vagnslidret på Sparreholm.

Idag ägs Sparreholm av familjen Karinen från Skellefteå. Numer är det inte börd, som avgör om man kan äga slott.. Sparreholm är idag ett hästcentrum, man har muséer och många olika aktiviteter. Läs med på hemsidan www.sparreholmsslott.com


Sparreholms slott och omgivningarna med de fina ekskogarna är verkligen värda ett besök, gärna under våren då floran är som finast. Den sprengtportska skolan är privatbostad idag, men det vackra huset kan beskådas från vägen. Se skolhuset på bloggen den 22 september 2012 - maffigt hus!


Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se