Alla inlägg under mars 2012

Av Gudrun Lindvall - 31 mars 2012 11:26

                           

Av Gudrun Lindvall - 29 mars 2012 09:05

Varför har städer torg?

Förr i tiden var svaret självklart - det var här man handlade. Torghandeln där bönderna och hantverkare i trakten kom in med sina varor och produkter var viktig och central i stadsbornas liv. Men idag? Just nu diskuteras framtiden för Katrineholms stora - riktigt stora och idag tämligen öde - torg. Här följer en exposé över torgets olika skepnader. Det går att klicka på bilderna för att se dom större.

Först såg det ut som en leråker:


                                  


                            


Katrineholm är ju en rätt ung stad, som blev till i och med järnvägen, som invigdes på 1860-talet. Innan var här landsbygd. Stan var liten och torget blev väl liksom bara till. Men behovet av marknadsplats fanns säkert tidigt.


                              


Dom spretiga träden börjar växa till sig på kortet nedan från sekelskiftet 18/1900. Husen i bakgrunden börjar bli större, men det i bakgrunden med de stora fönstren känns igen från den tidigare bilden överst. Här är en annan vy som visar husraden, möjligen tagen något tidigare än den ovan.


                                 


Torghandeln var viktig under lång tid, men i takt med olika affärer i stan så avtog säkert betydelsen. På kortet nedan har träden vuxit till sig. Färre torgstånd, men fortfarande hästar.


                                        


Nu börjar det se lite ödsligt ut... För stort? Och nu kommer utsmyckningen i olika utföranden. Först bara blomsterutsmyckning.


                              


Sedan fontän.


                            


Nu finns det dessumot en mur runt fontänen. Torgets fria yta är borta och då kan man ju undra om det behövs längre. Har den stora öppna platsen spelat ut sin roll? Kanske man skulle göra en modern marknadsplats i form av låga hus för butiker istället? 

För gamla katrineholmare kommer här en nostalgibild på det som kallades Raggarbacken.


                           


Gatan i förgrunden är numer bilfri, husen i bakgrunden ersatta av ett betydligt större hus, som minskat torget i den ändan något. 

Men frågan kvarstår: behövs torget och i så fall till vad? Att bara fortsätta med olika utsmyckningar känns lite futtigt och kanske inte riktigt i tiden. För att det ska finnas anledning att behålla det stora öppna torget måste det ju ha en funktion. Ett behov. Vad ska vi ha det till?     

Av Gudrun Lindvall - 25 mars 2012 20:11

Idag blir det lite bilder tagna i trädgården. Allt är rekordtidigt - måtte det inte komma för kalla bakslag.


                               


Den här penseen har självsått sig till min förtjusning. Den får gärna vara i rabatten, liksom den här:


            


Den lilla fina irisen brukar gå ur efter några år, så jag blev glatt överraskad att se den i år igen. 

Även löjtnatshjärtat har fått vårkänslor. 


                             


Det är en härlig tid för oss trädgårdsfans framöver. Idag förhöjde rödhaken vårkänslan genom en första konsert - lite tveksam - från äppelträdet. Det är min absoluta favoritfågel och den är verkligen välkommen tillbaka. 

Av Gudrun Lindvall - 20 mars 2012 18:00

En av Linnés lärjungar hette Daniel Solander. Han var som många studenter på den tiden prästson. Fadern hette Carl Solander och var prost och kyrkoherde i Piteå, där Daniel föddes år 1733, närmare bestämt i Öjebyn, där det numer finns en park med hans namn.


                                                


Daniel kom till Uppsala år 1750 och blev en av Linnés favoriter. Det fanns till och med ett rykte att han skulle vara son till Linné, eftersom denne hade vistats i det solanderska hemmet på sin Lapplandsresa – ungefär vid tiden för Daniels tillblivelse. Linné förnekade detta energiskt, men faktum kvarstår att Daniel bodde hemma hos Linné periodvis.

Daniel Solander sågs av Linné som den självklara påläggskalven, men också som den framtida mågen. Tycke hade nämligen uppstått mellan Daniel och Linnés äldsta dotter Lisa-Stina. Men så blev det inte, faktiskt beroende på Linné själv. Han fick nämligen en förfrågan från England om en duktig student, som kunde lära engelsmännen Linnés sexualsystem – och Linné skickade Solander, som anlände dit år 1760. Korrespondensen mellan Linné och Solander var till en början intensiv och varm, som väntat, och Daniel skickade hälsningar till Lisa-Stina. Han åkte till Kanarieöarna och återvände därefter till London. Linné ville ha hem honom igen. Men mycket talade emot det för Solander. Han åtnjöt stort anseende i England och var invald som ledamot i Vetenskapssocieteten i London – motsvarande Vetenskapsakademien i Stockholm. Dessutom hade Lisa-Stina tröttnat på att vänta och gift sig med en annan år 1764. Daniel Solander gifte sig aldrig.

Så Solander blev kvar i England till Linnés stora besvikelse. Men det skulle komma mer....

1700-talet var de stora sjöresornas tid och Solander var med. Vem har inte hört talas om James Cook och hans resor över Stilla Havet och utforskandet av Australien?

James Cook var relativt ung – 40 år – och okänd när han fick Royal Society förtroende att bli kapten på barken HMB Endeavour med destination Tahiti och Terra Australis, kontinenten som man trodde fanns som motvikt till den kända världen. Resan startade 1768 och man kom tillbaka 1771. Det här var den första stora resan Cook gjorde och den ska jag berätta mer om en annan dag.


             

Från vänster Solander, Banks, Cook och några medlemmar till från expeditionen.


En av finansiärerna och den som var boss för naturalieinsamlingen var Joseph Bank, vetenskapsman och botanist. Han var 10 år yngre än Solander, men Solander blev ändå hans assistent. Adelsmannen Banks var en mycket intresserad botanist. Tillsammans med Banks samlade Solander in 30.000 växter, representerande 3.607 olika arter varav 110 växtsläkten. Hela 1.400 arter var helt nya för vetenskapen. Det här var första gången som eucalyptus, acacia och mimosa beskrevs. Daniel Solander var faktiskt den första svensk att sätta foten i Australien.

Linné var naturligtvis oerhört intresserad av det insamlade materialet från Stilla Havet och här kom nästa besvikelse. Allt material gick till Joseph Banks och England. Linné fick ingenting, trots flera förfrågningar. Den tidigare så frekventa brevväxlingen upphörde så småningom mellan Solander och Linné. 

Solander kom att bli mer berömd utomlands än i Sverige. Han betraktas som Stilla Havs-botanikens fader och det finns statyer och monument av honom på Nya Zeeland och Australien. År 1782 dog han i London, endast 49 år gammal. Lärofadern Linné dog år 1778.

Linné uppkallade växtsläktet Solandra inom familjen Solanaceae efter Solander.


 

  

Av Gudrun Lindvall - 15 mars 2012 08:26



Linné gjorde massor av resor i Sverige – Lappland, Västergötland och Skåne bland annat. Men han var också oerhört intresserad av växter från andra delar av världen och dit skickades hans lärjungar, ofta på mycket farofyllda resor. Flera kom aldrig hem, utan dog i diverse tropiska sjukdomar. På kartan ovan visas resorna – korsen är dom som dog ute i fält. Här kommer några äventyr.


Den förste som skickades iväg var Christoffer Tärnström. Han var något äldre än Linné, en präst med en misslyckad lärarkarriär bakom sig. Han hade hustru och barn, men var mycket angelägen att få resa. Han for till Kina med Ostindiska Kompaniet i februari 1746.  Skeppet hette Calmar och Tärnström följde med som skeppspräst. Destinationen var Kanton och han hade några konkreta uppdrag. Han skulle skaffa en tebuske eller åtminstone några tefrön åt Linné, göra temperaturobservationer, speciellt vid ekvatorn och ta med "lefvande guldfiskar" hem åt drottning Lovisa Ulrika. 

Resan gick bra med passadvindarnas hjälp ända fram till Sydkinesiska Sjön. Men så vände passaden och man kunde inte nå Kanton det året, utan var tvungna att övervintra i hamn på den lilla ögruppen Pulo Condor utanför Vietnam. Tärnström satte igång att botanisera och samla, men plötsligt slutar hans dagbok den 10 november. Han hade insjuknat i en tropisk sjukdom och den 4 december dog han. Han begravdes på stranden. Tärnström var den förste, men inte den siste, av Linnés lärjungar som dog på resa.  Änkan anklagade Linné för att ha lockat ut hennes man på denna vådliga färd, vilket fick till följd att Linné var tvungen att sörja för henne och barnen ekonomiskt. Efter detta skickades bara ogifta män ut i världen av Linné. Han hyllade sin lärjunge genom att uppkalla ett tropiskt växtsläkte efter Tärnström, Ternstroemia.


Det fick inte bättre för Fredrik Hasselqvist. Han var en 27 år då han for och 3 år senare var han död. Så här gick det till:

Hasselqvist var som många av Linnés lärjungar prästson. Född i Östergötland. Han studerar medicin och naturhistoria för Linné och vill så gärna åka till "det  Heliga landet", men avråddes av Linné då hans hälsa inte är så stark. Hasselqvist var emellertid mycket envis och finansieringen av expeditionen ordnades. I augusti 1749 gav han sig iväg. Han kom till hamnstaden Izmir (Smyrna) i Turkiet och via en del strandhugg på några öar i Medelhavet gick färden vidare till Egypten. Mötet med kulturerna i Mellanöstern innebar för honom en kulturchock, speciellt kvinnorna upprörde honom. De var rädda för att visa ansiktet, men visade sådana delar av människokroppen som europeiska kvinnor aldrig lämnade bara. "De var nakna framtill från halsen till midjan" berättar Hasselkvist om kvinnorna på ön Melos, och han tyckte att Egyptens danserskor endast var till för att "reta köttsens lustar".


              Den minoiska ormgudinnan från Kreta från 1000 f. Kr. 


Efter vistelsen i Egypten medförde Hasselkvist en stor mängd naturalier när han kom tillbaka till Izmir, men han var svårt sjuk. Han dog i byn Bodga utanför Izmir den 9 februari 1752, endast trettio år gammal. Hans insamlade material togs i beslag för en stor skuld, men man lyckades få loss det genom ett personligt ingripande av drottning Lovisa Ulrika. År 1752 kom samlingarna till Sverige och Linné for genast till Drottningholm, där materialet förvarades. Han "hisnade vid beskådandet af så många oerhörda saker på en gång".  Hassequists resejournaler och anteckningar sammanställdes av Linné och utgavs under titeln Iter palaestinum eller Resa till det heliga landet (1757) och blev översatt till ett flertal språk. 


En lärjunge med bättre flyt i livet var Daniel Solander. Han lyckades få följa med på James Cooks världsomsegling 1768-1771 med skeppet HMB Endeavour - den expeditionen var den första som besökte Australien och Nya Zeeland. Mer om Solander en annan dag.   

Av Gudrun Lindvall - 12 mars 2012 15:57

                                  


Carl von Linné föddes i maj 1707 i en prästfamilj i Småland. Fadern hette Nils Ingemarsson Linnaeus och var den som tog släktnamnet. På den tiden skulle ju fadersnamnet finnas i barnens namn, så Carl hette egentligen Carl Nilsson Linnaeus, men Nilsson försvann rätt fort. Fadern var en studerad karl och i och med att han skrevs in på universitetet i Lund tog han namnet Linnaeus. Det togs från växten lind. Modern hette Christina Brodersonia, prästdotter. Det var alltså högreståndsfamiljer i släkten och att ha andra efternamn än son-namnen visade på status. Fadern var mycket botaniskt intresserad. När Carl föddes som äldsta sonen var han kommissarie i Råshult i Stenbrohults socken i närheten av Älmhult. Efter några år blev fadern kyrkoherde i Stenbrohult och det var på prästgården där sonen växte upp. Fadern hade en mycket fin trädgård och det påstås att lille Carl blev tyst och nöjd så fort han fick en blomma i handen.

Det var väl tänkt att Carl skulle bli präst som far och morfar, men hågen låg inte åt det hållet. Det berättas att unge Carl till och med skolkade för att få vara ute i naturen, så han fick bli läkare, något som inte många studerade till på den tiden. I Uppsala, dit han kom 1728 efter ett år i Lund, fick han kända vetenskapsmän som Olof Celsius d.ä och Olof Rudbeck d.y som lärare. Han var en duktig student, som chockade tiden genom att 1729 ge ut en uppsats med titeln: ”Om förspel till växternas bröllop.”

I Sverige kunde man inte doktorera, så det fick ske i Holland. Där publicerades 1735 det som skulle omdana hela synen på naturen, verket Systema Naturae. Här delades naturen in i för oss självklara delar: djurriket, växtriket och stenriket.  Linné lär då ha skapat sitt eftermäle: ”Gud skapade – Linnaeus ordnade”.

Åter hem till Sverige år 1738 för att starta läkarpraktik i Stockholm och gifta sig. Året efter var han en av initiativtagarna till Svenska Akademien och år 1741 kallades han till Uppsala för att bli professor. Han var en mycket social och trevlig man med många vänner och som vann sina studenters hjärtan genom annorlunda undervisningsmetoder – han tog med dom ut i naturen.  

Och så var det det där med växtnamnen.. År 1753 kom hans växtsystematik, den vi använder än idag och som lär bestå. Växterna inordnades i familjer efter utseende – ståndare och pistiller angav släktskapet. Exempel på familjer är familjen Rosacae – rosväxter och Leguminosae – ärtväxter.

Inom familjerna fick varje växt ett släktnamn och ett artnamn, tex Primula veris. Första namnet med stor bokstav, det andra med litet. Det andra namnet säger ofta något om växten. Veris säger att den blommar på våren. Vårlök heter Gagea lutea. Lutea säger att den är gul. Rubra betyder röd och alba betyder vit.

Luktviol heter Viola odorata. Odorata känns igen i det svenska odör, men den här har en verklig vällukt, den luktar violtablett. Styvmorsviol heter Viola tricolor, självklart vad det betyder. Men artnamnet kan också säga var växten lever som i skogsnävans Geranium silvaticum. Silvaticum eller silvatica betyder lever i skog. Då blir det helt plötsligt lite kul att Sveriges kompassfabrik hette Silva – aha skog… Trifolium arvense är harklöver och trifolium betyder förstås tre blad och arvense betyder åker. Många växter har artnamn vulgare – jfr ordet vulgär – vanlig. Linnés egen favoritblomma gav han namn efter sig själv Linnaea borealis. Borealis kommer från latinets boreus och betyder nordlig. Vår linnea växer bara här i nordeen, denna älskliga lilla växt.


                


Blomlatin är rätt kul. Med lite kunskap säger namnet mycket om växten. Officinale säger tex att växten användes inom medicinen. Maskros är en sån växt, som heter Taraxacum officinale på latin och används fotfarande som läkeväxt.

När jag läste botanik tentade man på alla Sveriges växter – ALLA!– undrar var den kunskapen finns i huvudet. Inte längre tillgängligt idag i alla fall. Man kanske skulle leta i knoppen…

Av Gudrun Lindvall - 11 mars 2012 11:05

        


Jag hittade det här vykortet på nätet. Det föreställer Linnés säteri Hammarby. Trots att jag läste botanik i Uppsala för länge sedan har jag aldrig varit där. Men en gång kanske…

Carl von Linné köpte säteriet Hammarby år 1758 och uppförde huvudbyggnaden 1762. Flyglarna fanns redan och är alltså äldre.


                                    


Linné ville komma bort från den osunda staden – han tycket att luften var dålig och att staden bullrade för mycket. Någon vettig hantering av sopor och slaskvatten fanns inte, så stanken var nog stundtals tät….

Här på Hammarby odlade Linné många av de främmande växter, som hans lärjungar samlade in världen runt. Många av de expeditionerna var farliga och många unga män dog i tropiska sjukdomar. Mer om det en annan dag.

Hammarby är en mycket väl bevarad 1700-talsgård. Gården ligger 13 km sydost om Uppsala. 13 km var ett långt avstånd på 1700-talet då det var hästskjuts som gällde. Gården har en lummig och örtrik park, men även ett kulturhistoriskt jordbruk som det såg ut då före laga skiftet. Här finns en humlegård – ett måste på ett bättre ställe – och en kålgård.

Härute levde Linné ett enklare liv och hit fick lärjungarna komma. Det berättas att han kunde möta upp i nattskjortan och han hävdade att naturen inte väntade sig puder och peruker – den tidens modekrav.

Nu blir det inte en lång utläggning av Linnés liv. Den återkommer jag med eller så kan man läsa på  www.hammarby.uu.se , som har flera bra länkar till andra sidor.

Linnés kvarlåtenskap såldes av änkan efter Linnés död till England, där det bevaras. Lite fattigt att det inte finns i Sverige. I alla fall så finns ett svenskt Linnésällskap. Via det köpte jag ett lito av Brusewitz föreställande Linnés Hammarby – nästan exakt samma vy som fotot. Har alltid tyckt mycket om den. 

Mer om Linné och hans lärjungar nästa vecka.


 


Av Gudrun Lindvall - 10 mars 2012 12:34

      


Gårdagens bild föreställer en död tumlare, som någon ätit späcket ifrån. Vem som fått ett skrovmål vet jag inte. Här kommer lite fakta om tumlare.


Tumlaren är en liten tandval, bara ca 1,5 meter som vuxen och med en vikt mellan 50 och 75 kilo. Den är alltså släkt med delfiner, men saknar de andra delfinernas karaktäristiska nos och den hoppar inte heller som de. Den andas luft varannan minut och kan dyka ned till mer än 240 meters djup. Tumlaren jagar ensam och lokaliserar födan med hjälp av synen och sitt ekolod. Den äter mest fetare fisk som sill och skarpsill, men även småtorsk. De föredrar fiskar i storleksordningen 20-25 cm och måste få i sig mellan 5-10 % av sin egen kroppsvikt varje dag. Detta gör att de är känsliga för minskningar i bytesdjurens populationer.


I svenska vatten kan man se tumlare året runt i Skagerack, Kattegatt och Östersjön, men den är skygg och svårt att se, dessutom blir den allt sällsyntare. Populationen i Skagerrak, Kattegatt och Öresund beräknades 2002 till ca 36 000 djur och den i Östersjön bara är ca 1 000 djur. Tumlaren är upptagen som sårbar både i den svenska rödlistan och i IUCNs globala rödlista för djur. IUCN är den Internationella Naturvårdsunionen.



                       

 

Tumlaren lever ofta i små grupper om 1-3 individer, ofta mor och kalv. På platser där det finns gott om föda kan man ibland se små flockar. En tumlarhona blir könsmogen vid tre till fyra års ålder och får en kalv varje eller vartannat år, vanligen i juni eller juli. Kalven diar i 8-12 månader. En tumlarhona får tre eller fyra kalvar under sitt liv, men förlorar ofta sina två första kalvar redan under digivningsperioden. Det betyder att arten är sårbar för störning eftersom reproduktionstakten är så låg - ca 4 % per år.


Tumlaren jagades fram till slutet av 1800-talet och under första och andra världskrigen. Då decimerades sannolikt antalet tumlare i svenska vatten mycket kraftigt. 1973 fridlystes arten i Sverige, men trots det har beståndet inte återhämtat sig.


Det som hotar tumlaren idag och hindrar den från att återhämta sig är huvudsakligen fisket. De nät som fiskare använde förr var gjorda av tjockare trådar av naturmaterial. Dagens tunna nylonnät är svårare för tumlaren att upptäcka med syn eller sonar. Eftersom tumlare letar föda längs bottnen så fastnar den ofta i garn för bottenlevande fisk, till exempel torsk, och drunknar. De fastnar även i drivgarn, som är förbjudna i större delen av världen just för att småvalar och havsfåglar lätt fastnar i dem. År 2008 förbjöds denna typ av långa drivgarn i Östersjön, men fortfarande flyter sk. spöknät i havet och skördar liv.


                                  


I Danmark har man försökt uppskatta bifångsterna. Bara inom det danska nordsjöfisket drunknar årligen mellan fyra och sjutusen tumlare. Sverige har inte gjort motsvarande undersökning, men det finns inget som tyder på att svenska nät skulle drabba tumlarna i mindre omfattning. På sikt hotas hela artens existens. De tumlare som fastnar i nät är ofta mellan ett och två år gamla. De har då just börjat lämna sin mamma och simma runt på egen hand. Detta visar att erfarenhet spelar en viss roll för att tumlaren ska undgå att fastna i fiskeredskap.


                                           


Tumlarens reproduktionshastighet är alltså bara 4 % per år.  Under 1995 uppskattade man att 2,9 % av populationen i ett undersökningsområde på den svenska västkusten dog i enbart torsk- och blekegarn.

Man tror även att den ökade båttrafiken i svenska vatten kan störa tumlaren. Tumlare är mycket skygga och den ökade användningen av fritidsbåtar kan göra att valarna har svårt att hitta skyddade platser där de får vara ifred med sina kalvar. Man tror att bullret från båtarna stör tumlarens ekolod. Dessutom finns tumlaren högst upp i näringskedjan och får därför i sig mycket miljögifter, tex PCB, som kan leda till lägre fertilitet. Med andra ord ser framtiden för tumlare tämligen dyster ut.


 Vi människor gör det inte lätt för våra kusters enda inhemska valart.







Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5
6
7
8
9 10 11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards