Det finns en fisk jag alltid velat se - mantan eller djävulsrockan som den också kallas. Den fanns med i den berättelse där Barna Hedenhös besökte Australien, om nu nån mer än jag minns den. I den hoppar en manta in i en grotta och den teckningen sitter fortfarande på näthinnan. Tänk att få se en sån....

Mantan är stor - den kan bli 7 meter mellan vingspetsarna och kan väga 2 ton. Det är en fisk med ovanligt stor hjärna och den tros vara intelligent. Förr trodde man att den var farlig, men det är den inte. Den äter kräftdjur och småfisk - en filtrerare med andra ord. Har inga giftanordningar som en del andra rockor. 

För några veckor sedan sändes en film av Mattias Klum på TV. Filmen hette En värld av liv och beskrev reven Raja Ampat utanför Filipinerna. De är ovanligt jungfruliga och rena med massor av olika arter, bland annat mantor. I filmen kommer man dessa jättar riktigt nära och kan se att den svartvita dräkten är mycket individuell - man kan lätt skilja individer åt på fläckarna. I en tidningartikel beskrevs en händelse, som tyvärr inte finns filmad - den skedde under rekognosering för filmningen. Så här var det:

Några dykare var nere för att reka alltså. Mantorna söker sig till reven bland annat för att deras putsarfiskar bor där. De simmar långsamt fram emot putsarfiskarna, lägger sig tillrätta i vattnet och låter putsarfiskarna flocka bort parasiter och påväxt från huden.

Helt plötsligt kom en stor manta fram emot dykarna och gjorde likadant mot dom - la sig på sidan och visade buken. I buken satt en stor krok med en grov lina. En av dykarna insåg avsikten och försökte få bort kroken, men den satt djupt och såret blödde. Men linan fick han bort. Mantan simmade bort, men återkom snart och gjorde likadant igen - upp med buken och kroken mot dykarna. Den här gången lyckades en av dykarna få bort kroken. Mantan simmade bort, men återkom en tredje gång. Den här gången simmade den långsamt mycket mycket nära dykarna - vingspetsen var bara några decimenter bort. Tackade den? Så försvann hela flocken mantor i det stora blå. 

Visst är det en fantastisk historia? Jag har skrivit det förr och skriver det igen - vi människor underskattar djuren och deras intelligens. Vi tror på nåt sätt att man inte kan tänka utan språk, men så är det naturligtvis inte. Om evolutionen skulle skapat en tänkande hjärna först med språket så hade det nog inte blivit så mycket - tiden är för knapp. Nej, intelligens har "lönat sig" - det vill säga givit evolutionära fördelar - långt före språket. Att tänka i känslor och bilder är något även vi gör och tar det som något naturligt. Det är så djuren gör. Tänket ser annorlunda ut utan vårt språk, men det finns där. Att mantan hade en avsikt med sitt beteende torde knappast kunna ifrågasättas. Den ville ha hjälp. Och den tackade. En intelligent fisk. Sug på det lite. En intelligent fisk. 

Det finns en kamera vid ett svart storkbo i Estland. Just nu har dom två ägg i boet - det blir säkert några till. Igår hade jag den enorma turen att se en parning - helt unikt.

Svart stork fanns förr i Sverige och kallades Odinsvala. Jag har skrivit om den tidigare på bloggen och berättat om min första svarta stork i Lettland 1993. Den svarta storken är en önskefågel för många fågelskådare och synnerligen sevärd med sin dräkt i rent svart och vitt och med lackröd näbb och ben. Det var den för mig och i Balticum finns den kvar. Där finns nämligen vad den svarta storken vill ha - ursprunglig skog med rejäla träd för bobyggande och våtmarker med gott om grodor och annat vattenlevande godis. Titta på stammen till vänster i bilderna ovan - grov och så gammal att den är helt mossbeväxt. Såna träd finns inte längre i Sverige.

Det här storkparet finns alltså i Estland och man hittar dom här www.eenet.ee/EENet/

Klicka på Kurekaamera 2 - där finns dom. Tänk att man kan sitta i Sverige och följa häckningen utan att störa det minsta - visst är det fantastiskt. Hon är aktiv nästan hela tiden, honan. Att putsa fjäderdräkten tycks vara en favoritsyssla. 

En spännande vår och sommar väntar - svart stork-fan som man är!

Svartvita flugsnapparen har anlänt.

Det är tidigare än normalt, men bra eftersom det funnits en tendens de senaste åren att ungarna inte hunnit kläckas innan insektsboomen varit över. Betyder ont om föda. Nu får vi hoppas att även honorna, som brukar komma lite senare än hanarna, skyndar på från Västafrika, där den övervintrar.

Jag tror nog att svartvit flugsnappare är en av de mest kända fåglarna i landet. Sätter man upp en holk i trädgården är chansen att få just den som hyresgäst mycket stor. Sången är enkel och lätt att känna igen och hör försommaren till på de svenska torpen. Eftersom svartvita flugsnapparen är rätt tuff händer det ofta att mesar, som börjat bygga bo i en holk, blir bortkörda om holken faller flugsnapparen på läppen, förlåt: näbben naturligtvis.

När jag var liten hade vi ett torp i Enhörna – Noralund. Tre holkar sattes upp och nästan varje år beboddes de av tre par svartvit flugsnappare. Ett år lyckades en tuff göktyta sno en av holkarna, men det var verkligen undantaget. Så för mig är flugsnapparsången intimt förknippad med barndomen.

Här har vi betydligt större tomt och ett 20-tal holkar. Jag tycker nog att antalet flugsnapparpar var fler för några år sedan. Kan det bero på det faktum att våren och försommaren kommer några veckor tidigare än förr? I så fall hoppas jag verkligen att den tidiga hanen hittar en lika tidig hona så vi får fart på selektionen och får svartvita flugsnappare, som anpassar ankomsten till klimatförändringen som sker.

Välkommen är den i alla fall – sommarfågeln framför alla andra.

Här finns sången. 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3275&artikel=2777729    

Jag har varit hos equiterapeuten och naprapaten Helmut Tscharnke med Kimberley. Det måste jag berätta om.

Kimberley är en connemarponny, som jag köpte som sällskap åt en egen uppfödning. Det ska jag aldrig göra igen, för den egna såldes i augusti 2008, men Kimberley är fortfarande i min ägo… Båda föddes 2003.

Det är inget fel på Kimberley, snygg D-ponny, men utan flyt i livet kan man väl säga.

Kimberley och Kewarra, min egen uppfödning, reds in på våren då dom var 4 – bra och noga av vuxen ryttare med erfarenhet. Kimberley backade lite när man satt upp, men inget som vi mer än noterade. Med Kewarra var det aldrig problem. Så reds dom här hemma av två mycket duktiga utbildare, egentligen utan problem. Kewarra hade lite mer rörelser, Kimberley var vad man kallar lite mer markbunden. Kimberley var den snyggaste av dom och då dom visades som 5-åringar fick Kimberley 39 poäng och Kewarra 38. Vi hade visat dom som tvååringar också och då fick Kewarra 39 och Kimberley 38 poäng, så även om dom skiljde i typ så var båda jättefina ston.

Så var det dags för försäljning och det var Kimberley som såldes först – någon gång på våren 2008. Kewarra såldes i augusti samma år.

Men Kimberley fick vi tillbaka. Hon backade och krånglade och tog över – dom blev rädda för henne och påstod att det fanns något medfött fel på henne. Började prata om advokat. Dom hade haft en unghäst tidigare, men Kimberley klarade dom inte av. Pratade med deras ridlärare och så tog jag tillbaka henne. Veterinärkontroll visade en liten yttre skada på en kota fram, som vi behandlade. Inget annat. Inget som kunde förklara det de berättat.

Våren 2009 betäcktes hon med en fin connemarahingst och i slutet av juni 2010 fick hon en liten hingstunge. Det var också en story, men den tar vi en annan gång. Kimberley är en oerhört snäll och go häst och hon skötte sin lille son perfekt.

I början av april i år körde jag henne till en duktig tjej för att sättas igång igen för att försöka sälja henne. Efter någon vecka ringde Yvonne och berättade att Kimberley inte ville vara med. Alls! Hon sparkade, bet, ville inte släppa upp någon på ryggen och när Yvonne väl kom upp backade hon och stegrade sig. Va????? Yvonne ville ta henne till Helmut Tscharnke och det tyckte jag var en bra idé.

Tisdagen den 12 april var vi där. Helmut Tscharnke driver Duveholms Rehab Center AB utanför Katrineholm. Patienterna är främst travhästar och dressyrhästar berättade han.  Hemsida här: www.duveholmsrehab.se

Att se honom jobba var en fröjd bara det. Först kände han igenom henne, så värmde han ryggen med värmetäcke, kände igen och så fick hon akupunktur – 5 nålar. Kimberley trivdes under hans händer och njöt av behandlingen - även de små knyckar, som avslutade det hela. Helmut hittade en liten vridning i hennes bäcken och så knäppte det i en menisk när han ryckte till. I övrigt tyckte han att hon var fin och rörlig i alla leder och vi fick beröm för att ha ridit henne så väl. Det märkliga var att jag såg i Kimberleys ansikte efter behandlingen att nåt hade skett – hon lyste på ett annat sätt.

Några dagars vila och på fredagen skulle Yvonne sitta på henne igen.  Jag gjorde som vi gjort så många gånger förr – Kimberley och jag – ut på fältet och så fick hon röra sig på lina. Det gick bra och när jag kommendera galopp så brallade hon. Ner med huvudet och upp med ryggen!! Kul, tyckte hon!

När Yvonne skulle upp på henne blev hon orolig, så vi gjorde som man gör på unghästar – jag lyft upp Yvonne så hon hängde över henne i sadel. Det gick bra och så gick vi några steg så Kimberley kände att det här var ok. Upp och ner några gånger och Kimberley stod still – inget backande. Så lyfta jag upp Yvonne så hon satt i sadeln och så gick vi några steg. Kändes tydligen bra. Så småningom gick vi hem och Kimberley klev på, tuggade på bettet och var allmänt till freds med tillvaron – en ny och lycklig Kimberley. Så underbart!  Dagen efter skrittade Yvonne ut på henne – helt problemfritt!! Trollkarlen Helmut hade lyft spöet och viftat lite och Kimberleys liv blev helt igen.

Helmut Tscharnke säger sig kunna bota i princip alla hältor. Han hittar fel på helt andra ställen än där veterinärer säger att problemen finns och fixar hästar som gått på behandling i åratal på kända djursjukhus  och så småningom dömts ut. Han har patienter i Tyskland, Italien med flera länder. Varför i hela friden lär sig inte veterinärer av honom? Ska det vara så svårt och prestigeladdat att inhämta kunskap från alternativa behandlingar? Dessutom – som grädde på moset: han tar inte betalt som veterinärer, dvs. skjortan. Jag fick betala 875 kr inkl moms för ca 3 timmars behandling!!!! Som jämförelse betalade en bekant till mig 35 000 kr för en livmodersoperation på en tik här för leden – den tar väl mindre tid. Men det klart – veterinärer måste ha röntgen och alla möjliga apparater – Helmut litar på sin fingrar, händer och akupunkturnålar.

Ett litet råd – om du får problem med en häst – åk till Helmut Tscharnke!! Om du vill få hästen frisk vill säga….  Om du vill ha en felaktig diagnos baserad på det apparater ser – åk till närmaste djursjukhus. Deras apparater kan dock aldrig ”se” muskler – för det behövs någon som vågar lita till sina händer. En Helmut Tscharnke – en hästtrollkarl.

Jag trodde inte att det som skett var möjligt - är så glad för Kimberleys skull! 

Det här är Märta, västgötaspets. Den första bilden är tagen av hennes uppfödare Lisbeth Högman i juni 2006 och den andra för några dagar sedan. Visst är hon lik sig - samma pliriga kluriga blick! Märta är en högst förtjusande liten hund med mycket i huvudet. Hon lär sig allt på 0-tid och kan massor av ord. Så lydig att hon förvånar oss. Men full av upptåg!

Man har undersökt hundars ordförråd och det visar sig att människan - som vanligt - har underskattat förmågan. Kan det vara så att vetskapen att djuren har en större förmåga än man trott skrämmer lite? För det ställer ju krav på oss som har dom - även för lantbrukets djur.

Det här är Frigga. Hon är islandshäst, född här hos oss och fyller ett år i slutet av juni. Hon är nog den sötaste häst vi fött upp med sin milda blick och varma färger. Frigga var stor vid födseln och det tog tid att få ut henne. Hon fick i sig lite fostervatten och var lite skruttig andra veckan av sitt liv - det pep i luftrören - men hon tog sig som tur var. Hennes mor Spes är född på Island och heter Spes frá Hnjúkahlíd. Jag är säker på att Spes såg ut precis så här som föl förutom färgen på manen. Samma milda vänlighet, lite korta mungipor och pussmun. Spes är 20 år i år och troligtvis blir Frigga hennes sista föl. Henne vill jag aldrig sälja!

Nedan bilder på Spes, den första samma dag Frigga föddes, den andra nu i april. Manen växer snabbt kan man konstatera.. Kolla draget över munnen, så lika.

Det går att klicka på bilderna för att se dom större.

Tibasten blommar. Det är lika stort under varje år – att en kal buske helt plötsligt så tidigt på våren får en så överdådigt flor. Och doftar gör den – en riktig fjärilslockare. Årets första nyvakna nässelfjärilar uppskattar det första målet mat och besöker den.

Tibast (lat. Daphne mezereum) är en sällsynt buske i naturen – så sällsynt att den är fridlyst. Den är dessutom mycket giftig – såväl bark som blad och bär. Namnet mezereum kommer från ett arabiskt ord som betyder döda. I litteraturen talas om njurskador, kräkningar, allergiska reaktioner och smärtor. Så se men inte röra är det som gäller alltså. Busken blir inte så stor – max 1,5 meter.

Eftersom tibasten både är vacker och framför allt blommar så tidigt på våren grävs många buskar upp för att bli prydnadsbuskar i folks trädgårdar. Det är säkert därför vi har en också. Den finns vild på ett ställe på våra marker och jag ser då och då grannar som står och tittar lystet på små tibastungar. Vår stora buske fanns här innan vi flyttade hit. Men numer har vi tre buskar. De andra två står inte precis där man skulle valt att plantera dom, utan är spontansådda. Dom får stå där.

Tibastens knoppar studeras noga av oss på våren. Är den på väg att slå ut? Vissa varma vintrar kan första blommorna komma i februari, men annars är tidigt i april det normala. Ett år fanns det någon blomma hela vintern – men det var före de kalla snörika vintrarna vi har nu. I år kom första blommorna för en vecka sedan ungefär och varma dagen i måndags var nog buskens finaste dag i år. Nu börjar redan de ljusgröna bladen titta upp ovanför blommorna och det brukar betyda att blomningen falnar. 

En liten sann berättelse om att vara minst.

Carls äldsta barnbarn har hunnit bli 25 och nästan 2 meter lång, men denna story tilldrog sig när Albert var någon meter mindre och ungefär 5.

Det var fest i föräldrahemmet, middag med många gäster. Mycket trevligt och mycket prat. Albert var enda barnet i sällskapet, men eftersom han redan då var en talför person så deltog han med liv och lust i diskussionerna. Men det är inte så lätt att hävda sig när man är liten och en och annan konversation gick väl över lille Alberts huvud. Han kom liksom lite utanför. Så helt plötsligt hördes en liten stämma:

- Är det ingen som vill prata med mig?

Om det var! Många fick en tankeställare – morfar Carl för livet och han berättar fortfarande storyn. Söt och tänkvärd.

Att Albert klarat sig mycket bra i livet förvånar väl inte….

Man vänjer sig snabbt vid moderniteter. Nätet är numer en självklarhet eller till och med nåt man inte klarar sig utan. Inte bara banktjänster, utan biljettköp och ett och annat köp på Tradera och Adlibris känns numer helt naturligt. Att hitta information är självklart och enkelt – hur gjorde man förr? Det måste ha varit mycket krångligare och jag minns inte längre hur man gjorde…

Mail och sms är annat som  känns naturligt idag. Informationssamhället har tagit oss alla med stormsteg. Värre var det förr. Innan telefonen var det svårt att få fram korta personliga meddelanden. Avstånden var större mellan människor – svårt, dyrt och tidskrävande att resa och omöjligt att få snabba kontakter. Posten var det som gällde. Men även om mängden information och meddelanden mellan människor är oerhört mycket fler idag så försvinner mycket – vår generation kommer trots allt detta att vara en tyst generation för framtida forskare. Allt försvinner i cybervärlden. Men vykort och brev från förr finns kvar – i alla fall en del. På de stora godsen bevarades allt och då Björksund i Sörmland firade ett jubileum med en påkostad bok om slottets historia visade det sig att olika rättares korrespondens med herrefolket under vintern – dom bodde i Stockholm då – var oerhört detaljrik och gav en mycket ingående bild av alla undersåtars liv och leverne. Korrespondensen finns bevarad dels i Björksunds egna gårdsarkiv, men även på Stadsmuseet i Stockholm. Den och husförhören ger en bild av hög som låg.

Under 1800-talets senare hälft byggdes järnvägarna i Sverige och helt plötsligt blev resande möjligt. Södertälje – min gamla hemort där jag växte upp – blev en känd badort dit folk från Stockholm kom för att båda, dricka brunn, vila upp sig och umgås. Och då ville man förståss skicka vykort till släkt och vänner för att berätta att man minsann hade råd med en sådan lyx – vykortsfabrikanterna fick en kundkrets och massor av motiv från Södertälje finns kvar idag. Så här såg det tidiga badhuset ut – en vacker byggnad.

Men vykorten var även den tidens mail och många motiv är snarare information om någon spektakulär  händelse än vackra vyer. När det vackra badhuset brann den 21 februari 1903 måste det ha varit en katastrof för orten och naturligtvis blev det vykort – flera stycken.

Eftersom stan var så beroende av sitt bad byggdes snabbt ett nytt, som blev så här:

Det här badhuset fanns kvar en bit in på 60-talet. Då revs det för en fyrfilig genomfartsled! Som man inser idag att den går helt fel….

Hur kunde man bara? Hela stans historia puts veck. Tänk vilket häftigt hus att ha kvar som allaktivitetshus eller ombyggt inuti till bostäder elller kontor – kanske som stadshus. Rivningshysterin på 60-talet var förfärlig och lämnade hål i histiorien. Man får vara tacksam för de kommuner, som inte hade råd med dylikt – där finns historia och charm kvar och ingen skulle komma på idén till en dylik skövling som då.