Såg ett fantastiskt program om cikador på Kunskapskanalen i kväll. Du kanske valde den engelska deckarserien? Synd, men här kommer storyn i korthet.

I USA finns cikador, som lever under jorden som nymfer i 17 år och så under några veckor kommer dom upp, utvecklas till vuxna cikador som den på bilden, sjunger, parar sig och dör. Och det finns massor av dom - miljoner! Just talet 17 är speciellt. Det är ett primtal och just att det är det innebär att man inte riskerar att ha sitt parningsår samtidigt med andra djur mer än någon enstaka gång. Många djur har cykler på 4 år, tex smågnagare, som äter cikador. Om året för cikadorna och smågnagarna sammanfaller en gång dröjer det 68 år innan det sker igen - alltså inget hot mot arten. Det finns även cikador, som har 13 år mellan parningsåren - även det ett primtal. Hur i hela friden kan nåt sånt uppstå? 

Här kommer dom!

Förr dog folk i sjukdomar, som vi inte ens har kvar idag. Kyrkoböcker, både husförhörsböcker och dödböcker, ger vägledning, men alla präster skriver inte orsak till dödsfallet.

En sjukdom, som orsakade många dödsoffer var rödsoten. Man kan se hela familjer utplånas – barnen dog ett efter ett. Fasanfullt! Rödsot/dysenteri orsakas av bakterier som tillhör släktet Shigella eller av en encellig parasit – amöbaparasit. Organismerna överförs mellan människor på samma sätt som salmonellainfektioner via livsmedel eller vatten som förorenats. Symtomen var feber, kraftiga knipsmärtor i buken och ofta blodiga eller slemmiga avföringar. Det var bakteriedysenterin som kom och gick i landet förr. Den finns kvar i världen och skördar fortfarande offer, främst små barn. Amöbadysenteri kan man drabbas av om man dricker vattnet i S:t Petersburg.

Man kan se i dödböckerna att rödsoten finns vissa år och inte alls andra. Oår, då folk hade sämre motståndskraft, slog soten till och skördade många offer. I Sverige rasade en svår rödsotsepidemi åren 1773-84 då sammanlagt 180 000 människor dog. Åren 1808-13 dog sammanlagt 50 000 och 1851-60 cirka 26 000 människor i Sverige. Bara under 1857 dog 10 650 svenskar i rödsot. Om man betänker att det var kallt och dragigt i stugorna utan några som helst sanitära bekvämligheter så inser man hur fruktansvärt det måste varit att ha barn sjuka i rödsoten. Att begrava ett barn var något de flesta föräldrar var med om. Jag hittar en familj i Vingåker där 3 små barn dör i rödsot under loppet av några dagar.

I min släkt finns i alla fall 4 barn, som dött av rödsot. Alla har varit små, den äldsta 4 år. Två dog under den riktigt stora epidemin i slutet av 1700-talet, de andra två i början av 1800-talet. Det finns säkert fler, för man är utlämnad åt den prästerliga niten. Somliga skrev bra, mycket och tydligt  i kyrkboken, andra var ena riktiga slarvrar. Man får inte veta dödsorsaken.

Många dog i tuberkulos, ett verkligt gissel, och smittkoppor innan man började vaccinera runt 1800. Då försvann den sjukdomen. Sjukdomar som difteri, även kallad strypsjukan – säger en del hur man dog – , håll och styng – det är lunginflammation, barnsängsfeber, frossa – det kan vara malaria – och benröta är sjukdomar vi inte oroar oss för numer.

För i mitten av 1900-talet kom penicillinet – bakteriedödaren - som revolutionerade sjukvården och bekämpningen av många sjukdomar. Mer om det en annan dag.

Idag blir det bara en Simons katt - men inte bara för katten utan även för sången. Det är en rödhake, som sjunger. Det är en av mina favoriter, men jag har aldrig tänkt på att sången faktiskt låter som kvillrigt skratt. Så genialt använt!

Klotet tycks krympa. För dagens ungdom är resor och studier på andra sidan detsamma inte alls otänkbart. Det verkar snarare så att ALLA ska till Långtbortiland ett tag. Nu är det äldsta systerdottern som ska iväg.

I min generation flyttade man till Uppsala eller Lund när man skulle plugga. Det kändes rätt så långt hemifrån det med - jag växte upp i Södertälje. Det fanns ju inga mobiltelefoner, datorer med Skype och annat som gjorde det lätt för föräldrar att hålla koll om dom ville. Det gick att slita av navelsträngen med det avståndet. Minns att jag inte hörde av mig på flera månader och naturligtvis orsakade det oro i föräldrahemmet, men för mig kanske det var nödvändigt just då. Och som bekant så tiger hälsan still. Hade det hänt nåt farligt eller obehagligt, så hade dom nog fått veta det, päronen. 

Systerdottern ska plugga i - PERTH. Längre hemifrån kan man bara inte komma!

Hon far på måndag för att - om det blir som planerat - vara borta i TRE ÅR! Hon har i och för sig hunnit plugga 3 terminer i Stockholm först, så några år utanför föräldrahemmet har hon hunnit med. Klarat sig själv som det heter. 

När man börjar kolla runt så verkar det vara så här man ska göra om man är ung idag - ut och pröva vingarna. Vi har en bekant vars dotter ska till Perth i höst och Carls barnbarn bodde något år i Shanghai. Vi har två bekantas döttrar som jobbat på andra sidan klotet, en i Nya Zeeland och en i Australien. Med flera - antingen pluggar dom, arbetar eller bara reser - långt!!

Systerdottern valde mellan Los Angeles och Perth och även om Perth ligger längre bort känns det lugnare på nåt sätt. I och för sig är Australien en helt vansinnig kontinent med antingen fruktansvärd torka och bränder, oerhörda översvämningar eller orkaner - det är så mycket av det som är på nåt sätt. Vi har en vän i Canberra vars hus brann ner för några år sedan och allt brann upp - hela hans akademiska livsverk bara försvann.

Men Perth verkar vara lugna hörnet. Kan man ju hoppas nu när stumpan ska dit.....

Älgar är väldigt stora!

Minns ett älgmöte i Tullgarn där storleken verkligen kändes. Som jag berättat i tidigare bloggar höll jag på med grävling under studietiden. Samlade grävlingsskit bland annat. På Tullgarn finns ett stort berg vid vars fot vi bestämde att jag skulle gå till höger om det och min kompis till vänster. Jag skulle kolla aktiviteter vid ett gryt och leta skitar. Bäst som jag stod där vid grävlingsdasset knakade det i skogen. Jag kröp ihop vid en nedfallen stam och väntade. En älg kom springande, uppenbarligen skrämd av min kompis. Den var helt fokuserad på detta – och sprang rakt emot där jag satt hopkrupen. Ett par meter ifrån mig stannade den och jag fann mig sittande tittande upp under magen på den – gisses vad den kändes stor! Så sprang den långsamt vidare utan att ha märkt mig. Hjärtedunk!

Många älgar söker sig till äppelträden på hösten. Vi har haft en kviga här i höst utan några problem. Men i Enhörna fick vi – eller snarare Carl – problem en gång. En ko stod vid äppelträdet vid grinden och Carl skulle hämta tidningen.

- Akta dig, hon kan komma emot dig, sa jag. 

- Hon drar väl? trodde Carl.

Så han gick ut och hojtade lite. Kon tittade knappt upp. Då gick modige Carl emot henne och hojtade ännu mer. Hon lyfte huvudet och undrade vem som störde i frukosten. Ytterligare några steg och mer hojt från Carl. Då kom hon – klart störd – snabbt! Behöver jag säga att Carl fick bråttom tillbaka? Behöver jag säga att jag fick mig ett gott skratt? Hon var både stor och snabb, älgkon. Vi fick ta till grövre artilleri – grytlock. Då ansåg hon friden störd och spelet förlorat.

I april förra året skrev jag om vårt gupp. Då önskade jag att vi hade guppet hela året – för att bromsa farten på den lockande raksträckan utanför oss. Vägen är inte speciellt trafikerad. Att se två bilar samtidigt är närmast en sensation, men i alla fall. Vi har en yngling, som drar på rejält. Utom tider då GUPPET finns där… Den bildas då vägen sjunker på grund av vägtrumman, som går under vägen.

Sommaren 2009 kontaktade jag NCC, som har det praktiska ansvaret för Vägverkets väg. Dom kom, grävde upp, fixade till, fyllde igen och la ny asfalt – ett rätt stort jobb.

Vi avvaktade årets tjällossningen 2010 med spänning… Tror ni det blev bra?

Nja, det blev i alla fall annorlunda. Guppet blev lite längre, men lika djupt. Man kunde inte köra fort då heller. Det smällde rejält när någon försökte… Det blev att ringa efter varningsskyltar igen.

Men nu i år är det annorlunda. Nu väntade det inte till tjällossningen, nej nu är det redan ett rejält gupp. Och det är nästan som två skutt – ett neråt och ett uppåt. Redan vår kanske? Och inga varningsskyltar finns på plats, så det är riktigt underhållande… Farten har minskat betydligt - alla fall bland lokalbefolkningen. Kanske ska ringa NCC så skyltarna kommer på plats….

Så nu har min önskan om gupp längre tid av året gått i uppfyllelse. Det gör ingenting om tjällossningen så småningom gör det ytterligare lite djupare…

PS. Det är vår - NCC har satt upp guppvarningsskyltar. Utan att vi ringt om det..

Så här tidigt har dom aldrig varit på plats. Hoppas det betyder att vi får en tidig vår.

Idag får det bara bli lite Attenborough. Håll till godo.

En gång var jag på en resa med Birgitta Dahl i Spanien – hon var riksdagens talman då. Vi var i Madrid bland annat och eftersom Birgitta Dahl var en högt uppsatt person i Sverige blev vi fint behandlade. Snabb färd genom stadens gator omringade av poliser med tjutande sirener som exempel. Vi vanliga riksdagsledamöter, som var med, var skräckblandat förtjusta. Lite skrämmande och mycket oväntat, men Spanien har ju en annan historia än Sverige – tuffare.

Det hände en del lustigheter på resan – en del kan berättas.

Det var på besök i parlamentet förstås. Den dagen upptäckte våra diplomater att ingen tänkte bjuda oss på lunch och någon tid i schemat att fixa något själva fanns inte. Middagen var planerad till sent på kvällen. Vad göra? Jo, på eftermiddagen bjöds det på små snittar som tilltugg till drickat.

- Ät!, väste Birgittas närmaste man.

- Det här är det enda vi får på hela dagen.

Så vi åt snittar så det stod härliga till! Behöver jag säga att dom såg något förvånade ut våra värdar? Men det fanns gott om det och mer kom det in. Det går alldeles utmärkt att äta sig mätt på snittar, även om det tar ett tag.

Det där med toalettbesök glöms lätt bort. Så var det den dagen vi var på parlamentet. Englands drottning Elisabeth lär ha sagt en gång:

- If you see a toilet, use ut!

Erfarenhet. Birgitta beordrade toalettbesök på parlamentet. Det utbrast viss förvirring bland våra värdar, men efter en stund leddes vi ner i underjorden via massa trappor – under stoj och glam. 

Annars var väl inte Birgitta Dahl någon man glammade med precis… Stram kompetens snarare – alltid korrekt.

Hon var lite dålig en natt, men morgonen efter sköttes besöken som planerat. Vi stod i en stor katedral och helt plötsligt såg jag hur hon började svaja. Skulle hon svimma? Snabbt alarm till hennes närmaste man, som fick ställa sig tätt bekom henne, beredd om något skulle hända. Det gjorde det inte och jag tror inte ens hon märkte vår oro. En tuff kvinna.