Det finns trädgårdar man gärna skulle vilja besöka. Wij trädgård i Ockelbo är en sådan. Där har Lasse Krantz byggt upp en jättefin trädgård, som beskrivs i länken nedan. Bilden ovan är lånad från den bloggen, tillhörande trädgårdsmästare på Engsholms slott på norra Mörkö utanför Södertälje. På hans blogg finns massor av fina besöksträdgårdar beskrivna. Kan verkligen rekommenderas. Länken nedan leder direkt till Wij trädgård, full av uppstammade Rosa helenae - honungsrosen - och ljuvliga vita digitalis. Mmmm....

http://gardener.blogg.se/2011/february/wij-tradgardar-i-ockelbo.html

         Bild från SOF:s hemsida. Foto Hans Bister

Rödhaken är en mycket vacker fågel med en vemodig och fin sång. När den darrar på stjärten exponeras det tegelröda på stjärten – en arttypisk rörelse. Hela dräkten har en prakt, som inte känns riktigt nordisk – nästan exotisk. Svart, rött, grått och lite vitt.

Rödstjärten häckar i skogsbrynet, vill gärna ha koll över öppnande landskap och kan fås att häcka i holk. Den är störningskänslig och nervös vid häckningen och kanske är det därför honan, som ruvar ensam, vill kunna titta ut. Här följer några exempel på holkar.

I min barndom fanns alltid rödstjärt som en del av sommarljuden. Men arten har minskat i antal och nu är det inte lika självklart längre. Rödstjärten övervintrar söder om Sahara och flytten, som sker på natten, innebär stora strapatser. Rödstjärten återkommer hit till Mellansverige i början av maj. Så välkommen.

Ett år lyckades vi få ett par att häcka här, men så avverkade vi lite på kullen och då ville dom inte kommande år. Men vi brukar ha ett par i en av hästhagarna.

Lyssna på sången. Den är nordiskt mollaktig. Påminner lite om svart-vit flugsnappare, men början med den vemodiga stigande tonen är väldigt typisk. Ingen annan låter så. 

Regeringen får berättigad kritik för passiva kommentarer under revolutionen i Egypten. Man försvarar sig med att man vill prata genom EU. Man frågar sig – varför då?

Sverige var en stark röst till stöd för förtryckta folk förr. Vi hade en enorm status hos många människor och sågs med rätta som ett land som vågade göra sin röst hörd. Här hemma ironiserades ofta över detta – men kom man utomlands var det ingen som ironiserade. Man högaktade Sverige!

Jag var i Sydafrika en gång med riksdagens jordbruksutskott. Vi började bli lite trötta på det program, som ambassaden fixat åt oss. Som politiker ville man ju träffa ANC och höra om det politiska, men nåt sånt var inte inplanerat. Så vi var några som insisterade på ett sånt möte och då lyckades dom fixa det – för oss som höjt rösten. Inte för alla….

Så vi for under strikt bevakning till ANC:s högkvarter i Johannesburg. Staden ansågs lite farlig och ambassadens folk var påtagligt nervösa. Mötet var oerhört intressant! Vi fick möte en ärrad kämpe och en ung kille. När vi skulle lämna byggnaden såg vi ett bord med souvenirer med anknytning till ANC. Det drog vi – till ambassadtjänstemännens fasa. Vi berättade att vi kom  från Sverige och reaktionen från dom som stod och sålde var otrolig – stor värme, alla visste att Sverige vågat stödja kampen och en tacksamhet som förvånade strömmade emot oss. Sverige hade gjort skillnad.

På samma sätt i Palestina. Det stöd vi gav då – då Sverige förde en egen utrikespolitik – var oerhört uppskattad. För att inte nämna Palmes tydliga ställningstagande mot USA:s krig i Vietnam. Då var jag ung och tyckte att Sverige borde gjort mer – men vilken skillnad mot idag.

Vi får höra av Bildt – denne självsäkre man – att man anser det bättre att EU uttalar sig. Det anses större. Visst, men det är bara det att det 1. Tar tid och 2. Blir rätt utvattnat innan alla stater kommit överens om vad man ska tycka. Och under tiden går dagarna och till slut känns uttalandena lite senkomna… Bryr man sig – egentligen?

Har Sverige blivit en liten region i EU utan egen röst i världen? I och för sig kan man med rätta påstå att den riktigt aktiva eran var under Palmes tid. Det fanns lite kvar under Karlsson, men Göran Persson orkade väl inte se annat än sin egen förträfflighet. Utrikespolitiken dog – det var viktigare att stå och ta emot dignitärer och se stor och landfaderlig ut. Och nu är allt main-stream – utslätat och andefattigt utan ideologi…

Jag skulle vilja tillbaka till den tiden då Sverige vågade stå på de svagas och förtrycktas sida i världen. Saknar idealismen och rättrådigheten, solidariteten och engagemanget. Vill känna att landet har en egen stark röst. Vill kunna räta på ryggen och vara stolt över Sverige. 

Idag blir det bara några "längtansbilder". Ovan päronblom.

I natt ska det bli kallt, men sedan vänder det. Skönt - kylan tär.

Ovan en sky av Gypsophila - fint! Tror att den heter sommarslöja på svenska.

Äppelblom. Snart är vi där.

Fina damer i släde med kusk i livré. Gårdagens Rolls Royce - under århundraden. Det är lite häftigt att tänka sig häst och vagn som höjden av lyx - men det var det ju. Man visade statusen med ekipagen som idag. Om man tittar noga ovan ser man att det är två hästar, men tydligen var själva  släden och damerna det som tilldrog sig fotografens intresse. Damer i päls - det kunde bli rejält kallt i släden.

Fyrspann - kortet taget utanför det kungliga sommarresidenset Tullgarn strax norr om Trosa. Det är kvinnan som håller i tömmarna - antagligen någon kunglig person. Mycket fina hästar och en påkostad vagn. Lakejerna håller koll. Att köra fyrspann är är inte att leka med - det kan gå vådligt undan om man inte har koll på hästkrafterna. Det gäller att ha väl inkörda och lydiga hästar. Hästkarlarna på den tiden var viktiga personer - dom riktigt duktiga säkert väl avlönade.

När jag började med hästar körde ingen. Körsporten är relativt ung i Sverige. Jag har alltså inte kört mycket i mitt liv, men minns första gången - med fasa. Jobbade på en gård, som hade massor av torp där familjer hyrde in sig och så ingick ridningen. På midsommaraftons morgon kom ägaren ner  istallet och meddelade att det skulle köras sommargäster på eftermiddagen. Va, utan minsta träning??? Fick hjälp att spänna för en av ställets märrar och så var det bara att köra. Sommargästerna anade nog inte hur osäkert och riskfyllt det hela var, men Nettan kunde sina saker och det hela avlöpte väl. Men inte kändes det vidare ansvarsfullt precis.

Min mormors farfar var kusk - det är den enda hästkarlen jag hittat i släkten. Man kanske brås på honom. Men köra häst vill jag inte! 

I Södertälje, där jag växte upp, fanns två stora industrier där alla jobbade – Scania och Astra. Min pappa jobbade på Astra.

Astra var en relativt ung industri när vi kom till stan 1952. Alla som jobbade på Astra kände varandra – nästan.. – och solidariteten med verksamheten var stor. Min pappa brukade ondgöra sig över lokaltidningens kritik och han tyckte så illa om det att han sa upp tidningen sedan min mamma dött. Sen har han aldrig läst den.

Min far jobbade med forskning på Astra. Han höll mycket på med järnmediciner, men även med grundforskning och pratade om fria radikaler innan det blev ”inne”. Det var nog så att man testade lite på sig själva och varandra.

En som verkligen gjorde det – men inte på Astra – var forskaren som höll på med magsår och ansåg att sjukdomen orsakades av en bakterie som kunde botas med vissa antibiotika. Han svalde en rejäl bägare med nämnda bakterie, blev jättesjuk – och fick magsår. Bevisat. Så botade han det med antibiotika och sedan dess är magsår en rätt harmlös sjukdom, vilket den inte var tidigare. Men att testa så på sig själv kan inte rekommenderas, men i det här fallet förändrade det verkligen.

Så allvarliga tester gjorde nog inte Astra-forskarna på sig själva, men visst testade dom.. Att vara Astra-unge innebar att man hade en far, som var fullt medveten om att mediciner är gifter. Drogs heter det på engelska. Droger. Dom bör undvikas. Jag och min syster fick mycket lite antibiotika och då jag började äta p-piller på 70-talet blev faderskapet tokig. Jag överöstes med artiklar och övertalning – och visst hade han rätt. Dom tidiga p-pillren var klart ohälsosamma – för mycket hormon vilket gav biverkningar som blodpropp. Behöver jag säga att mitt p-pillerätande fick ett snabbt slut?

Några huskurer lärde han mig. En är Vaselin. En klick Vaselin på sår snabbar på läkningen. Just nu behandlar jag ett stort sår på Nadja, vår Golden retriever, och på mindre än en vecka är förändringen jättestor. Varför Vaselin ökar läkningen vet man inte – en petroliumprodukt som inte lär tränga in i huden enligt uppgift, men skit samma, bara det funkar.

En annan huskur är en Magnecyl på kvällen innan man lägger sig efter en fest. Då slipper man baksmällan.

Förr hade Vaselinburken en liten vinge, som gjorde att burken blev lätt att öppna. Man vred på den. Den saknar jag idag.

Å, vilken seg vinter. Den vita katten syns knappt när hon går över stallplan. Man ser henne först då hon rör sig. Vitt! Må vara vackert, men nu börjar jag bli riktigt trött på kylan. -20° C i morse igen. Det brukar vara 3 dippar med 20 eller lägre - detta är den tredje - kanske den sista... Trädgårdsdrömmar, längtan efter det gröna och så fågelsång... Här kommer lite försmak.

Talgoxen satsar på många ungar och hoppas att några överlever vintern. Andra arter satsar på färre.

Talgoxens taktik innehåller också vad som kan tyckas vara en oansvarig strategi. Man lägger inte upp förråd inför vintern. Det gör många andra mesar och dom får också färre ungar. Chansen att överleva ökar ju av naturliga skäl om man petar in små insekter och frön under barkflagor och på andra ställen.

Men inte talgoxe. Så därför är talgoxen ofta den vanligaste fågeln vid fågelborden – massor av årsgamla ungar. Man kan känna igen dom på en lite blekare gul dräkt. Talgoxhonorna har en smal svart slips - till vänster ovan - medan hanarna har en bred slips neråt magen - till höger ovan. 

Talgoxparet kan vara mycket diskreta under häckningen. Två kullar per sommar är regel, men vill det sig väl kan det bli 3. Kullarna är stora: 6-12 ägg läggs. Jag har aldrig sett en så stor kull, men i Erik Rosenbergs klassiska fågelbok, som förresten kommit i nytryck, står så. Känner ni egen namnet?

Erik Rosenberg var en passionerad fågelskådare – en läromästare för många. Han kallas fältornitologins fader i Sverige och var den förste som med kikare försökte komma fåglarna in på livet. Född 1902 då studiet av fåglar mest gick ut på att skjuta dom. Erik Rosenberg blev intresserad av fåglar i tidig ålder och kom att efter en kort karriär på Nerikes Allehanda leva på sin hobby – han blev ornitolog helt enkelt. Han skrev böcker, höll föredrag och blev så småningom en flitig gäst i radio och TV. Fälthandboken Fåglar i Sverige var den första i sitt slag i landet. Den kom ut 1953 och innehåller Eriks underbara texter med massor av kunskap och även försök att beskriva sången. 2010 kom den 8:de upplagan ut. Fina bilder som i dagens fälthandböcker finns det inte i den och visst är dagens fälthandböcker av en helt annan klass. Men Eriks texter håller än idag.

Erik Rosenbergs hemmamarker var Närkes sjöar Kvismaren och Oset, än idag fina lokaler. Idag finns här fågelstation och naturreservat.

På 60-talet började många vanliga fåglar minska i antal och Erik Rosenberg var den förste att koppla ihop detta med kemikalieanvändningen i jordbruket. Tyvärr har populationerna aldrig kommit tillbaka till det som en gång var. I hela västvärlden är tendensen densamma – det konventionella lantbruket med bekämpning av insekter och ogräs slår ut förutsättningarna för många arter, inte bara fåglar. Vissa arter, tex ortolansparv, har inte alls kommit över kanten efter kvicksilverskandalen på 60-talet. Mycket sällsynt idag.

Erik Rosenberg trillade själv rejält över kanten 1971, bara 69 år gammal. Det sägs att han inte var rädd om sig precis - kunde ligga våt, kall och utsvulten i dagar för att få syn på någon raritet. Hågkommen med gator och jubileumsböcker. Han gjorde skillnad.