Det här var den första akvarellen, som gjorde att jag blev intresserad av Anna Gardell-Ericson. Jag har fotat den ur en bok, så de koncentriska oranga ringarna ska tänkas bort.

Den fanns på nätauktion, men blev för dyr för mig.

Nästa jag bjöd på var den till vänster nedan. Den kostade knappt 5 000, medan den snarlika till höger hade gått för det tredubbla. Dom är lite intressanta, för den högra är så där dämpad i färgen, som franska måleriet brukar vara, medan den vänstra är klarare. Många konstnärer tyckte vid den tiden att det svenska ljuset var för skarpt och det tog tid innan man återgav det som det ser ut. Sedan blev det på modet i och med en spirande nationalism.

Den till höger är egentligen mycket större än den vänstra. Ofta gör hon fler tavlor av mycket lika motiv, som ovan. Massproduktion eller inspiration - man undrar... Hon lär ha varit mycket tekniskt driven och gjorde en akvarell på en eftermiddag. 

Här kommer några till:

Vi får väl se om jag hittar nån jag absolut måste ha och råkar vara stadd i kassa just då, så kanske....

Som tidigare nämnts fanns det ett antal duktiga kvinnliga konstnärer runt sekelskiftet 1900. En av dom var Anna Gardell-Ericson. Hon föddes 1853 i Visby som dotter till stadens stadskamrer. En liten borgarfröken med andra ord. Föräldrarna var mycket intresserade av konst och musik och Anna visade sig ha talang för bådadera. När hon var femton år skrevs hon in på konservatoriet i Lausanne i Schweiz för att utveckla sitt pianospel. Man hade hittat en familj, som hade släktingar i Visby, så det kändes tryggt.

Samtidigt skrevs Anna in i herr d’Andirons målarskola och det dröjde inte länge förrän breven hem klart visade vad Anna fann mest nöje i – måleriet. Efter ett år kom hon hem, men skrevs snart in i målarskola i Stockholm. 1876 fick hon medalj och diplom på världsutställningen i Philadelphia. 1879 for hon till Paris, ett måste för dåtidens konstnärer. Det franska friluftsmåleriet inspirerade. Hennes tavlor med sin friskhet och charm fick stora framgångar och mycket god kritik både i Frankrike och England. År 1881 fick hon kontakt med en etablerad konsthandlare och månadsbetalning – hennes tavlor sålde bra.

Och så äktenskap med en manlig konstnär, Johan Ericson, även han landskapsmålare. Bröllopet stod 1882 och 1884 kom första barnet. Nu skulle man ju tro att hennes konstnärskap var till ända, men det var det inte. Familjen flyttade till Göteborg eftersom koleran härjade i Frankrike. Eftersom Anna var mer etablerad än Johan och drog in en rätt ansenlig summa pengar varje månad var det Johan, som kom att ägna sig mer åt undervisning än måleri framöver. Anna fortsatte att måla sina akvareller – alltid utomhus. Motiven hämtades från Västkusten och Gotland. Hon dog 1939.

Idag kan man hitta många akvareller av henne på auktionssidor. Dom brukar kosta från ca 5 000 kr och uppåt.

Här kommer några exempel på hennes måleri:

Och sist en bild på Anna i sitt för tiden typiskt möblerade hem. Det ska vi jämföra så småningom med en annan samtida konstnärs - Karin Larsson.

i mitten av 1800-talet började bojorna kring de borgerliga kvinnorna lätta något. Det fanns ett kvinnoöverskott och nåt måste dom ju göra när äktenskap inte var möjligt. Försörja sig närmare bestämt.För konstnärligt begåvade kvinnor öppnade Kungliga Akademien för de fri konsterna Qvinliga Afdelningen år 1866. Många framstående konstnärer utbildades. Omkring 1900 såg männen sina domäner hotade - kvinnorna var skickliga och tog både stipendier och utställningsplatser - så man började skriva ner kvinnors konst och kallade den infantil mm nedlåtande omdömen. August Strindbergs beskrivningar av kvinnor under denna tid är som exempel inte nådiga, men även en sk kvinnosakskvinna som Ellen Key ansåg att en kvinna, som gift sig fick välja bort konsten för kärleken. I början av 1900-talet försvinner kvinnorna från scenen. Först i nutid har de blivit återupptäckta och man kan hitta deras tavlor på kvalitetsauktioner igen, tex Anna Gardell Erikson, som jag skrivit om tidigare. Anna Nordlander har fått ge namn åt museet i födelsestaden Sollefteå. 

Nåväl, under slutet av 1800-talet var det generellt ett uppsving för konst. En, som man förr tyckte gav upp konsten för kärleken, men vars konstnärsskap omvärderats, är Karin Larsson, hustru till Carl. Hon kom in på Akademien 1877 och var kvar där till 1882, då en fortsatt utbildning i Paris hägrade. Därifrån for hon sommaren samma år till byn Grez - och träffade Carl. 

Carl hade 1879 skrivit en nekrolog över Anna Nordlander, som dött 1879. Först beskrev han hennes konstnärsskap, men så kommer det: " Ty ryser mitt hjerta när jag ser detta svagare käril - qvinnan - kasta sig in på de områden mannen vant sig betrakta som sina, och der med oftast beundransvärd seghet överanstränga sig, småningom tvina eller torka bort, för att en dag duka under." 

En för den tiden rätt känd konstnär, Eva Bonnier, lär efter detta haft väldigt svårt för herr Larsson. Man kan undra vad Karin tyckte - då var hon inte närmare bekant med Carl än. Kvinnorna på Akademien kunde ju inte leva samma bohem-liv som männen, utan det var släkting eller jungfru i släptåg som gällde. Gamänglivet och festandet var inte för kvinnorna.

Karin var en fin akvarellist, men hennes stora konstnärsskap kom att handla om heminredning och textil. Mer om det en annan dag.