Alla inlägg under oktober 2011

Av Gudrun Lindvall - 31 oktober 2011 09:31

Lera är ett fantastiskt material. Det är den jordart med den minsta storleken på kornen. När jag läste geologi fick man lära sig ramsan lera, mjäla, mo, sand, stenen, grus och berg. Lera ska innehålla minst 15 % partiklar mindre än 0.002 mm. En märklig jordart, som kan absorbera vatten upp till 60-70 % av sin egen vikt. Lervälling med andra ord. Snart är vi där i våra hagar….

Lerpartiklarna kan transporteras långt med vattenströmmar och falla till botten så småningom i lager. Varvad lera finns det gott om i Mälardalen och i landskapen ikring. Eller blålera som den kallas här på grund av färgen. I Enhörna, där vi hade sommarställe när jag var liten, fanns den i tjocka lager och användes i traktens tegelbruk. Stadshuset i Stockholm lär vara byggt av Enhörnategel. Utefter stränderna runt det hörn, som är Enhörnalandet norr om Södertälje, låg tegelbruken tätt och dom små vagnarna transporterade lera från lertagen, som lämnade stora gropar efter sig. Idag är en del vattenfyllda och har blivit fina små fågelsjöar. Vad jag vet finns inget tegelbruk i drift idag, men de två sista – Lina tegelbruk och Sundsviks tegelbruk – fanns i drift i alla fall en bit in på 70-talet. Förfärliga arbetsplatser – hett och tungt.

Leror varierar mycket beroende på de ingående partiklarna. Färgen kan vara allt från vitt till svart över olika nyanser av gult och brunt. Att nyttja leror för bruksföremål är en gammal kunskap och beroende på lera fick föremålen karaktäristiska utseende och det kan användas när man hittar dom. Vasen nedan är från järnålder och hittad på Gotland.


                                                   


Vår bygd heter Lerbo. Här finns alltså lera. En vinter vadade vi i sörjan och bara hatade den. Att något så hårt och bra att gå på under sommaren kan bli så hopplöst när det regnat mycket är svårt att förstå. Den suger! Men givetvis har den sina fördelar – att den är vattenhållande är inte så dumt under sommaren. Regnskurarna blir liksom kvar i jorden. Vi bor i en södersluttning med ett enormt vattentryck från skogen ovan. Leran spricker i och för sig på ytan, men det växer som attan även när marken på andra ställen ser ut att torka svårt. Men vattentrycket gör också att det visat sig vara omöjligt att göra rabatter – rötterna hamnade i blöta och de stackars växterna trivdes inte. Nu har vi löst det med upphöjda lådor och det verkar fungera alldeles utmärkt.


                     


Mina föräldrar hade nog inte direkt gröna fingrar och tampades med leran. Jag minns att man försökte förbättra den med sand - med dåligt resultat. Sand+lera blir cement. Nej, leran ska förbättras med kalk. Då får man en smulig och fin struktur på den och då är den kanon att odla i. Den blir porös, men har ju kvar sina vattenhållande egenskaper. Så rätt hanterad är den bra, men sörjan i hagarna skulle jag vilja slippa.

Kyla och tjäle, tack!!


                       

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 23 oktober 2011 18:38

                 


Från den gamla badorten Södertälje finns massor av vykort från tidigt 1900-tal -den tiden då yven var vår tids sms. Man skickade många.

På en del kort kan man verkligen se hur det gamla får ge vika för det nya. De dragiga stugorna med utedass står vägg i vägg med betydligt modernare hus. Undrar vart de gamla folket på bilden ovan tog vägen - för det var väl bara en tidsfråga innan deras hus var borta?




            


Ännu en bild här det gamla står i vägen för det nya. Här ser det gamla välbyggt och relativt fint ut - inte direkt stadens slum.


              


Precis där dom här stugorna stod en gång har jag bott - Nygatan i Södertälje. Tvåvåningshusen i backen finns kvar, men där stugorna stod finns nu fullt moderna fyrvåningshus. Jag hade en fin utsikt över kyrkan. Mycket centalt.


Här nedan har tiden verkligen hunnit ifatt de små husen. Det är Storgatan i Södertälje. Jag tror inte att dessa små hus försvann förrän i den stora "saneringen" i city på 60-talet. Inget blev sig likt. Det fina rutmönstret i stan slogs sönder och ersattes av två kolosser. Husen i fonden finns kvar.

Det går att klicka på bilderna för att få se dom större. 


               

    

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 15 oktober 2011 15:32

Jag jobbade på en gård utanför Gnesta hösten 1975 – och då menar jag jobbade.. Stället hade uppfödning av halvblod och köttdjur – charolais och hereford och mixar av dom.

Jag jobbade ensam – något jag aldrig vill göra igen. Man blir knäpp av det.

I alla fall så hade familjen fina hästar och nötkreatur på huvudgården och på en liten utgård, där jag hade min häst tillsammans med några amkor och kalvar. Båda gårdarna låg vackert, huvudgården med utsikt över hagar och sjö. Jag hade ett rum i källaren.

Maken, låt oss kalla honom S., reste i läkemedel och hustrun jobbade som sjukgymnast. Dottern var på dagis, så om något hände var jag helt solokvist på dagarna. Jag hade ingen direkt vana vid nötkreatur och hade definitivt inte den respekt man bör ha för ungtjurar med horn. Insåg jag så småningom. Lagården var halvmodern utan automatisk utgödsling – man körde blöt koskit på skottkärra. Gödselhögen hade inte blivit tömd det året, så det var backe upp på hal planka, sväng och så tippa. Skitjobbigt är ordet!!

Dom hade haft en tjur på frigång under sommaren, men han hade dött strax innan jag började. Den hade varit lite vresig… Jag var så glad att jag slapp göra hans bekantskap. Egentligen var det ju hästarna jag var intresserad av – inte nötterna.

Varje dag stack en av ungtjurarna hornet i rumpan på mig. Spjälorna till foderbordet var trasiga just där. Det blev som en lek – han väntade flinande på mitt motdrag. Ibland dunkade jag till honom i pannan – ibland bara skällde jag på honom. Om en ungtjur kan le så gjorde han det.

En dag kom slakteribilen för att hämta tre bamsar, som var mer än färdigvuxna. Då – när jag såg hur dom vana killarna hanterade stortjurarna – insåg jag att jag nog varit oerhört oförsiktig. Dom där tre var inte heller avhornade, vilket slaktkillarna svor över. Det tog lång tid innan dom fått något för ögonen på tjurarna så att de kunde ledas liksom i blindo upp på transporten. Och där hade jag gått själv i lagården och inte haft nån respekt alls! Leken mellan mig och min lilltjur blev lite mer försiktig i fortsättningen…

Naturligtvis gjorde jag tabbar – en del minns i alla fall jag med viss förnöjelse. Kanske inte bonden ifråga. Här kommer en:

På den tiden fanns inga smarta maskmedelstuber som idag, utan man blandade ett pulver i betfor mm och tryckte in smeten i ett rör, en ingivare, med fjäder som spänts, in i hästmunnen och så – tjong – tryckte man av katapulten och kusen svalde i rena förskräckelse. Det blidde lite fel en gång. Jag drog ut kolven med fjädern, S. fyllde i röret och så – pang! – släppte fjädern. Allt hamnade i ansiktet

på S. Jag kunde inte hålla mig för skratt – det kunde han…       

 

Det sista jag gjorde på stället var följande:

Jag hade brått för jag skulle därifrån. Kom med traktorn från utgården och skulle köra in den i garaget. Hade gaffeln på i läge långt ner. När jag kom nära garaget tog jag inte ut svängen riktigt, utan det ville sig inte bättre än att gaffeln hamnade under garagedörren – och så såg jag liksom i ultrarapid hur dörren lyftes, blev fri, stod och svajade på gaffeln någon sekund och så föll med ett brak till marken.

Jag kunde inte hålla mig för skratt då heller… Men det kunde S. när jag kom in och berättade om den ”lilla” fadäsen. Och så for jag. Det kan man kalla sorti!

        

Av Gudrun Lindvall - 14 oktober 2011 17:43

            


Min första egna häst hette Aladin. Jag köpte honom på hösten då han var 3 år – år 1975. Just att han blev min var en mycket speciell historia.

Jag jobbade i Västergötland som ridelev för en fjuttig lön på några hundra i månaden. Hade börjat hösten 1974. Levde i princip på soyamakaroner och ost. En dansk kille som hette Jens Bundgaard och hans tjej Gunilla jobbade som ridlärare på Tunarp, som gården hette, och jag behövde en paus i studierna för att ta reda på vad jag ville med livet, så när jag fick frågan om jag ville jobba med hästarna tvekade jag inte länge. Jens var hoppryttare, utbildad hos legendariske Dag Netterqvist.

Mitt jobb bestod i att på morgonen rykta Jens 5 och mina 5 hästar, som alla var under utbildning. Jag hade en treåring, två fyraåringar och två femåringar, som jag red alla dagar utom en – måndagen, som var vilodag. En av dagarna i veckan skrittade vi bara. Ofta red jag en extra häst på kvällen – nån lektionshäst som behövde lite extra. Dessutom hade jag stalltjänst en helg i månaden, men då tror jag att jag fick extra betalt. Jag och en av stalltjejerna hade varsin del av ett gammalt hönshus och när jag påpekade lite fint för ”godsägaren” att det började bli lite kallt med bara en ruta i fönstret så där i november såg han mycket förvånad ut. Jag sov med mössa. Vi delade kök och badrum, jag och de båda stalltjejerna. På måndagarna, när vi var lediga, hände det rätt ofta att vi åkte och tittade på andras hästar… Med andra ord: vi hade skitkul!! Och en otrolig kondis fick jag – en kondis jag kunde leva länge på.

På hösten efter ett år skulle jag sluta, men några pengar fanns inte på min kistbotten, så det där med häst var ett problem. Återgå till ridskolehästar kändes inte lockande.

En dag klev Agneta, en tjej från byn, in i vårt kök, spände blicken i mig och talade om att hon bestämt att jag skulle ha Aladin, som hon fött upp. Hur skulle nu det gå till? Jo, hon hade tänkt ut. 13 000 kr kostade han. Jag fick 3 år på mig att betala honom. Takten avgjorde jag själv, men minst 100 kr varje månad ville hon ta.

Otroligt!!! Jag skulle klara av det!!

Lite senare på hösten kom han – då till Åle gård utanför Gnesta, där jag jobbade några månader. Man var ju tvungen att jobba för att försörja hästen. I januari flyttades min lille fux till ett snobbstall strax bortanför Drottningholms slott. Jag hade nämligen en kompis, som kunde ordna dagisvick i Stockholm. Själv flyttade jag hem igen till föräldrarna. Dom var lite förskräckta över mitt hästköp, men min mor var en praktisk kvinna, som insåg realiteter och frankt förklarade, att hästen fick jag klara själv, men hon skulle se till att jag inte svalt ihjäl… Första gången hon såg lille Aladin stod han i sin box med ett ljusblått täcke av gamla madrassöverdrag – hemsytt, tyget köpt på Försvarets överskottslager. Hon titta sig runt på dom andra hästarna i sina fina täcken och undrade vad ett sånt täcke kostade. På den tiden var täcken svindyra!

- Köp ett - jag betalar, sa hon rätt ampert. Det blev ett mörkgrönt vackert täcke, men det hemsydda ljusblå har jag fortfarande kvar, numer som gossefilt i soffan på vintern.

Jag red in Aladin själv och hade kvar honom i 5 år. Vi tävlade i hoppning utan större framgångar – varken han eller jag hade väl den riktiga glöden och talangen.

Avbetalningen gick som på räls. Jag har kvar kvittona och inte en månad missade jag minimiinsättningen och strax före utsatt tid betalade jag sista resten. Han var äntligen riktigt min! Har man heltidsjobb och häst finns inte mycket tid till dyrt leverne, så egentligen kändes inte betalningarna som en uppoffring – bara självklara.

Men det är först betydligt senare i livet, som jag insett att man kan äga flera par vinterbyxor och do. jackor samtidigt……   

Av Gudrun Lindvall - 12 oktober 2011 10:56

Det finns yrken, som funnits i massor av århundraden, som helt plötsligt bara dör ut och med dom en massa ord och redskap. Borta. Ett sånt är vagnmakare.


             


Tänk vad många vagnar som behövdes förr, både för jordbruket och för transporter. Ovan en vagnsverkstad i Södertälje. Trähjulen skulle skos med järn för att hålla - sådana ringar fanns det många av här på gården när vi kom. 

På dom fina vagnmakerierna gjordes dom fina vagnarna - dom som man som tur är försöker bevara på fina gårdar och gods. 


              


Här en bild, som varit med förr. En bild från Tullgarn med en fin dam vid tömmarna. Och så en bild med vardagen från en annan sida.


              

            

Av Gudrun Lindvall - 6 oktober 2011 22:23

Ett av mina första lite knepiga ärenden sedan jag blivit ordförande i Miljö- och hälsoskyddsnämnden 1988 var ett djurskyddsärende. Man hade från förvaltningens sida försökt få en äldre man att sluta med kor under ett antal år. Sättet var inte vidare sympatiskt, tyckte jag. Man hade lagt flera förelägganden med krav på dyra ombyggnader, gödselplatta mm. Nu var det så att den här gubben nog hade lite pengar, så han hade byggt det som krävts. Och korna hade man kvar. Nu ville förvaltningens djurskyddsinspektör få slut på detta en gång för alla. Han ansåg att korna var för magra vintertid och att det hela var lite 1800-tal. Jag bestämde mig för att följa med på en inspektion.

Vi kom ut till en äldre man, gammal hemmason, som blivit kvar. Visst var det 1800-tal. Små kor med små juver, som levererade lite, men absolut prickfri mjölk. Inga mastiter - friska som nötkärnor var dom. Mjölkbilen stannade eftersom man ändå åkte förbi, men en sån liten mängd brukade Arla inte bry sig om. Lagården var rätt omodern, men egentligen utan andra fel än någon spik som stack ut. Fodret var finflurigt – ingen konstgödsel användes. Det var alldeles klart att det inte skulle räcka över vintern. Jag fattade nån sorts tycke för gubben. Han levde på potatis och mjölk, hade utedass och ville inte släppa in oss i huset. Att han hade djuröga och levde med sin kor var helt klart. Det var dom han hade – inget annat.

Det blev stopp på trakasserierna från kommunen. Han fick ett föreläggande att högtryckstvätta lagården och ett sista datum för det – inget annat. Veckan före det datumet  ringde han mig och var så bekymrad – ladusvalorna hade inte fått ut sin ungar än och hur skulle det gå om han skulle högtryckstvätta?

- Vänta du med tvätten tills ungarna lämnat boet, sa jag, helt emot alla regelverk. Men va fan!

Vi såg till att hans grannar ”tappade” lite foder så han hade över vinter – LRF ställde upp. Han kom in på ett föredrag vi hade och verkade nöjd med livet och korna mådde bra.

Så gick några år och en dag ringde han till djurskyddsinspektören och berättade att han ville sluta med korna, men att han inte kunde se dom gå upp i slaktbilen. Kunde vi kanske hjälpa honom? Om vi såg till att korna kom på bilen så kunde han vara hemifrån den dagen.. Så blev det.

Den här historien lärde mig mycket. Den lärde mig lite ödmjukhet och att djurskyddslagen handlar både om djuren och djurägaren. Den handlar inte om att jävlas med folk som har djur, utan att se till att djuren har det bra. Hjälpa till om det behövs. Se, inte bara djuren, utan även människan som djuren tyr sig till. Utgå ifrån att djurägaren vill sina djurs bästa, för det vill dom allra flesta. Idag får man en känsla av att inspektörerna tror att djurägare är ”onda”, men det är fel. Vi som har djur tycker om dom.

Jag vet inte om gubben lever längre, men han gav mig en tankeställare och ett sätt att se på djurskyddet, som följt mig sedan dess.

Som myndighetsperson måste man vara snäll.

Av Gudrun Lindvall - 5 oktober 2011 11:38

Låt mig först säga att jag har hållit på med djur och djurskydd i hela mitt liv. Tiggde mig till första hunden när jag var 10 efter att ha vallat grannhundar under några år. Då hade familjen haft kycklingar, kaniner och div småkryp som grodyngel. Jag hade tänkt söka till veterinärhögskolan, men valde att läsa zoologi först - och sen var det ekologin som fascinerade. Förmodar att den som läst min blogg har förstått passionen för djur...

Jag har haft många hundar genom åren, har även haft uppfödning - 5 kullar borderterrier. Har haft höns - underbara Åsbohöns - och har i dagsläget uppfödning av islandshästar. Har hållit på med hästar mer eller mindre sen jag var 8 – då en liten ridskoletjej. Har även arbetat inom lantbruket med hästar, dikor och köttdjur. Djur av olika slag har alltid funnits i mitt livBor nu på egen liten gård med 5 katter, 2 hundar och just nu 11 hästar. 

När jag satt i riksdagen 1994-2002 jobbade jag mycket med djurskydd, även konkret med lagstiftningen. Det går bra att googla på mitt namn och hitta massor av motioner, interpellationer och frågor jag skrev och drev. Gjorde en utredning om långväga transporter av djur för dåvarande jordbruksminiter Margareta Winberg. Oj, vad jag kan berätta… Även som ordförande i min dåvarande kommuns miljö- och hälsoskyddsnämnd 1988-1994 kom jag i kontakt med djurskyddsärenden. Mer om det en annan dag.

Så med andra ord: jag tycker att jag kan säga att jag är en sann djurmänniska, som aldrig skulle försvara något annat än djurens bästa. Vill påstå att jag har praktiken och lagstiftningen vad gäller djur.

Varför skriver jag nu detta? Jo, för att djurskyddslagen idag används på ett förfärligt sätt. Inte för djur - utan mot människor. Illvilliga - och ofta okunniga - människor anmäler och i flera fall litar myndigheterna mer på anmälaren än djurägaren och man saknar tydligen kompetens att göra en riktig bedömning. Om man som djurägare vågar protestera risker man att djuren tas. Stjäls!! Fullt friska hundar utsätter man för en förfärlig stress genom att flyttas till "hundhotell". Övergreppen belystes väldigt bra i boken "Vi har avlivat din häst. Den ligger under presenningen: djurskyddslag för vem?" av Thelin, Michanek och Borglid. Tyvärr finns den inte att köpa längre. Den är slutsåld, men fick stor uppmärksamhet när den kom för några år sedan. Nytryck, tack! Här kommer en del drabbade häst- och hundägare till tals – en förfärlig läsning.

Men det stannar inte vid detta. Man hotar att ta djur i vad som kallas ”förebyggande syfte”, trots ansvarig veterinärs absoluta avrådan. Det är som om man bestämde att ta körkortet en månad för folk – dom skulle ju kunna begå en trafikförseelse i framtiden…

Även rättsapparaten tycks ha tappat sans och måtta. I fallet de plågade grisarna i Sörmland var det djurrättsaktivisterna som åkte dit. Att grisarna hade det trångt, smutsigt och att många hade sår och till och med dog av djurhållningen ansågs tydligen stämma med den svenska djurskyddslagen. Djurskyddslagen säger nämligen att djur inte får utsättas för ”onödigt lidande” och tydligen är det lidande lantbruksdjuren utsätts för väldigt sällan ”onödigt”…….. För att inte tala om det lidande försöksdjur utsätts för. Anses det någonsin ”onödigt”?

Nej, dom som drabbas är folk med hundar och hästar. Och här tycks det knappast krävas någon ting för att fälla folk.  ”….det inte krävs teknisk bevisning utan det räcker med vittnesbevisning för att fälla någon” som en kvinna skrev på sin blogg strax innan hon anmälde en person hon kommit ihop sig med. Hon blev trodd, trots att citatet ovan finns med i domen, och hästägaren fälld mot sitt nekande. Det fallet ska jag berätta mer om här på bloggen. Det är ett riktigt upprörande fall där förföljelsen inte stannat vid domen, utan fortsatt. Är det anmälarnas dåliga samvete och vilja att – kanske inför sig själva? – rentvå sig som gör detta?

Jag kan inte acceptera att djurskyddslagen används till häxprocesser mot folk. För det är det det ska kallas – vårt tids häxprocesser – där bra och duktiga djurägare fälls på otroligt lösa och vaga påståenden. För mig handlar det om djurskyddslagens legitimitet. Den måste alltid var till FÖR djuren – inte MOT människor. Den ska användas då djur vanvårdas och far illa – då behövs den! Men tyckande, förtal och obevisade påståenden får aldrig ligga till grund för åtgärder och domar. ALDRIG!!

Återkommer.



Av Gudrun Lindvall - 2 oktober 2011 22:58

Här kommer några bilder från förr. Vi börjar med denna:


 

Det här måste ha varit en relativt stor gård, som så stolt visar upp sina 12 hästar. Att ställa upp anställda så här hörde tiden till och är utmärkta tidsdokument för oss nyfikna efterkommande. Byggnaden bakom ser lite risig ut - kolla alla trasiga fönsterrutor.

Nästa bild:


 

Här är man inte rädd för tjuvar - varorna exponeras minst sagt tydligt. Klicka gärna på bilden så den blir större och läs texten. 

Tiderna har förändrats.

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se