Man trodde väl inte att det var möjligt, men de senaste fyra åren har 441 nya arter upptäckts i Amazonas. Här finns alltså fortfarande en biologisk mångfald, som vi inte känner till, för troligen finns det fler arter att upptäcka, framför allt bland riktigt små organismer. 

Den lilla apan på bilden är det enda däggdjuret som upptäckts; en ny art av springapa som fått det latinska namnet Callicebus caquetensis. Speciellt med apan är att dess ungar spinner som katter när de är riktigt belåtna.



Förutom apan har man hittat 258 nya växter, 84 tidigare okända fiskarter, 58 nya groddjur, 22 nya kräldjur och 18 nya fågelarter.

Man kan ju undra vad vi ska ha allt detta liv till och då man man för det första säga att frågan är felställd. Arterna behöver inte alls motivera sin nyttighet för människan för att ha ett berättigande. Just Amazonas ekosystem är gammalt och däri har varje art hittat sin speciella nisch - sätt att leva - och är beroende av andra, som är beroende av den.

För det andra kan många arter vara just nyttiga för människan. De allra flesta mediciner härrör från substanser man funnit i naturen, penicillin är ett exempel på det. Idag har vi inga effektiva botemedel mot virus och vi vet att alltfler bakterier är recistenta mot de flesta penicillinsorter. Finns nya botemedel i någon av de nyupptäckta arterna kanske?

Och för det tredje är det arten Homo sapiens - vi människors - aktiviteter och skövlande som hotar massor av arter, i allra högsta grad även i Amazonas. Här avverkas med en hastighet av tre fotbollsplaner per minut! Det blir boskapsrancher och palmoljeplantager i världens regnskogar - hoten ser likadana ut över hela världen. Vi människor har alltså ett enormt ansvar för den gigantiska 

artutrotning som nu sker - faktiskt den snabbaste man känner till. Det är troligt att många arter i Amazonas inte kommer att hinna upptäckas innan dom är borta. Sorgligt.

Vem som målat ovanstående tavla tror jag nästan varenda svensk kan svara på - naturligtvis Carl Larsson. Stilen ät lätt igenkänd och bildena spridda och väl kända. Det finns massor av fina akvareller av Carl Larsson, där motivet oftast är familjen i Dalarna. Gården i Sundborn fick familjen i arv - egentligen var det hustru Karin som fick den.

Men så där ser inte alla Carl Larssons tavlor ut. Vad sägs om denna:

Den här är målad betydligt tidigare än den första. Om just den här tavlan minns jag:

Jag var inte så där framstående i teckning på gymnasiet och betyget därefter, men jag har ett gott bildminne. I ämnet ingick även konsthistoria och en gång visade teckningsläraren ovanstående bild och frågade om nån kunde gissa konstnären. Jag svarade.

- Carl Larsson - från tiden i Grez.

Teckningsläraren fullkomligt tappade hakan. Rätt konstnär - och dessutom från rätt period! Hur i hela friden?

Därmed steg mitt teckningsbetyg och anseende betydligt kan jag säga...

Nu var det så att mina föräldrar hade en bok om C.L., så jag kände igen tavlan och hade läst om hans liv och verk.

Carl Larsson föddes 1853 i i Gamla Stan i Stockholm under rätt påvra förhållanden. En lärare såg hans begåvning och såg till att han kom in på Konstakademien, bara 13 år gammal. För att överleva jobbade han vid sidan om med vykortrsretucheringar och att illustrar på flera håll. Som så många andra konstnärer på den tiden lockade Franrkrike och år 1880 kom Carl till byn Grez-sur-Loing, en konstnärskoloni i norra Frankrike dit främst nordiska konstnärer sökt sig. Man sökte det milda ljuset. Här fanns genom åren namn som Karl Nordström, Richard Berg, Nils Kreuger, flera av skagenmålarna och Bruno Liljefors. August Strindberg var här en tid. Även Karin Bergöö, hon som skulle bli Carl hustru och vars konstnärsskap blev textil och heminredning mellan alla åtta barnafödslar, var här. De gifte sig här 1883 och det första barnet Suzanne föddes året efter.

Ovanstående målning är rätt typisk för stilen där och då. Ljuset är inte så klart som i Norden. Här kommer en till:

I kommande kan man se ett mellanting mellan en tidig Carl Larsson och den senare betydligt kändare. Motivvvalet känns igen - hustru och barn:

Det var under den här tiden Carl Larsson slog igenom med medaljer på utställningar och försäljningar av tavlor. Konstmecenaten Pontus Fürstenberg I Göteborg fick upp ögonen för den begåvade konstnären och introducerade honom på "rätt" ställen. Familjen återkom till Sverige under 80-talet och bosatte sig i Stockholm, senare Göteborg en vända, där Carl Larsson var med att starta Valands konstskola i opposition mot den som man tyckte stelbenta Konstakademien i Stockholm. Carl Larsson jobbade som konstnär, men även som illustrtör av många böcker, bland annat Viktor Rydbergs Singoalla. Han visste vad han tyckte och fick såväl vänner för sitt goda humör som fiender för sin uppriktiga tunga. Om detta finns just nu en utställning på Nationalmuséet i Stockholm.

1901 flyttade familjen permanent från Sockholm till Sundborn i Dalarna till det som nu kallas Carl Larsson-gården, men som heter Lilla Hyttnäs egentligen och varifrån många av de mest älskade målningarna hämtade motiv. Man byggde om och renoverade ända till 1912 och under tiden skrev Carl rikt illustrerade böcker om hemmet. Han tyckte att familjens hem kunde ses som en förebild och motvikt mot 1800-talets mörka och muriga stil med mörka möbler och tunga textilier. I det Larssonska hemmet var det ljus och rymd, vitt och klara pasteller - en helt ny stil som sedan har stått sig och nu kallas för den nordiska. Självklar idag i många hem.  

Och vilka akvareller han gjorde! Jag tror att vi alla bär massor av Carl Larsson-bilder i vårt bildminne och kan känna igen många fler på stilen. Idag är tavlorna värda miljoner. Ett världsnamn blev han, men jag tror att han är mest älskad i Sverige ändå.

Carl dog 1919 bara 65 år gammal. När Karin, som kanske var den som satte mest konstnärlig prägel på hemmet, dog 1928 bestämde barnen att gården skulle öppnas för besökare. Man säger numer att Karin skapade hemmet och Carl gjorde det känt genom att måla av det. Oj, vad den har inspirerat svenska hem sedan dess! Verkligen väl värd ett besök - så många fina detaljer och färgsättningar.

Bjuder på några fina C.L till. Ser ni Carl själv i den första? 

Det finns en del konstnärer, som verkligen kan fånga ljuset. Det är kanske det som är den stora utmaningen. Jag tänker på skagenmålarna och naturligtvis Turner. Men här kommer några svenska konstnärers fina bilder:

Först en olja, som gick på auktion för lite sedan och som jag bjöd på, men den blev för dyr. Minns inte konstnären:

Så en av en konstprofessor, vars dotter jag hade i skolan. Han heter Rune Jansson och är enkelhetens mästare:

En konstnär jag blivit mycket förtjust i är Anna Gardell Ericson. Hennes akvareller går ibland på auktion, men de börjar bli dyra - över 10 000 - och då drar min snålbroms till. Den här gillar jag:

Anna Gardell Ericson var en av de många kvinnliga i slutet av 1800-talet, som uppmärksammas allt mer. Hon var jämnårig med Carl Larson och liksom han fick hon sin skolning i Frankrike. Mer om henne och hennes bilder en annan dag. 

Den här kanske också kan vara värd att visas - Roland Svensson är konstnären:

Just vatten - himmel - ljus fascinerar. Slutar dagens blogg med denna olja av en konstnär, som heter Carl Brandt, även han verksam samma tid som Carl Larsson och Anna Gardell Ericson - alla födda strax efter 1850. 

Man kan klicka på bilderna för att få dom större.

En mycket vacker bild - innan man vet vad det är. 

Det är en karta, som visar hur radioaktiviteten sprids från Fukushima i Japan, från de kärnkraftverk som havererade vid den stora tsunamin för 2 år sedan. Det läcker fortfarande!! Nu börjar halterna bli höga på andra sidan havet - ett halvt jordklot borta. 

Det är inte klokt att det finns ett energisystem, som är så farligt! Att det får finnas kvar är förfärligt. Men det klart: man vet inte hur man ska göra för att få råd att montera ned de kärnkraftverk, som läggs ner. Barsebäck tros bli kvar och användas på nåt sätt, hur vet man inte. Ägarna säger sig inte ha råd att riva....