Alla inlägg under juli 2011

Av Gudrun Lindvall - 29 juli 2011 22:47

            


Eryngium planum - rysk martorn, en av mina absoluta favoritväxter är underbar i år. Det är svårt att få den rätta intensiva blå färgen på bilden. Färgen är för blek på mina bilder. Min planta är ca 60 cm hög och översållad med rätt små blå bollar. Jag sparar alltid lappen när jag köpt en planta, men på denna står det bara Eryngium planum, så jag vet inte vilken variant det är. Kanske Blaue Zwerg. Får väl ta frön, för jag vill ha flera. Just precis den här. Så vacker!!


            


Den lockar insekter av olika storlek och former - olika humlearter, små steklar och till och med getingar låter sig väl smaka av nektaren.


            


Vi har byggt stora odlingslådor i år för att komma undan markfukten lite och det har slagit väl ut. I en har jag bara sått squash-frön. Först kom en massa blad, men inga blommor. Så för en tid sedan sedan kom blommorna ... massor... och här nedan presenteras dom första frukterna av min odlarmöda. Inte för att mödan är så stor när det gäller squash, men kul är det när det växer. Skörden ser ut att bli mer än nog - blir att skänka bort till släkt och vänner sedan vi ätit och tagit till vara för vinterns grytor.

Här är filosofin att odla det som trivs. Inga frösådda småplantor rensas bort, utan flyttas i görligaste mån. Varför kämpa med sånt som inte vill när man kan njuta av de växter som trivs? Trädgård ska vara just det - njutning. 


            

ANNONS

PS.

Av Gudrun Lindvall - 27 juli 2011 12:54

Åskvädret natten till fredagen förra veckan var närmare än jag fattade. Ca 600 meter härifrån slog blixten ned i två träd och i hagen där intill blev en kalv så chockad att den fick avlivas på morgonen efter. Ca 2 mil härifrån fick bekanta allt elektriskt utslaget och förstört då blixten slog ner i huset. Som tur var klarade sig folk och hästar. Våra hästar nekar att gå ner till den del av hagen de brukar tillbringa natten i. Troligen var det väl där dom var under åsknatten. Nu håller dom sig nära stallet där dom kan gå in. 

Vädrets makter kan vara obarmhärtiga och mycket skrämmande. Man får vara glad att det inte blev allvarligare följder denna gång. 

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 24 juli 2011 14:26

  Jag har egentligen aldrig varit speciellt rädd för blixt och åska - snarare fascinerad. Men så fick vi ett blixtnedslag någonstans i omgivningen för några år sedan och det gick in i en elfördelardosa i köket, som smällde sönder. Det var riktigt otäckt! Lät som om nån sköt med gevär. Stackars Nadja, vår golden, blev jätterädd, medan Märta, västgötaspets, tog det med upphöjt lugn. Min fascination utbyttes i viss fasa. Jag hann precis dra ur datorerna - det andra numret, det datorerna inte är på, slogs ut. 


           


Det hiskliga ovädret natten till fredagen drabbade oss mest på avstånd. Fasansfullt med alla dessa blixtar, även om bara någon enstaka smäll var på nära håll. Numer är huset blixtsäkrat, vad det nu innebär - dyrt var det i alla fall - en det var läskigt! Elavbrott.


              


Blixt och dunder har alltid fascinerat människor - man är så totalt utlämnad så behovet att förklara med Tor och hans hammare var förståeligt. Benjamin Franklin lyckades visa 1752 att det hade med elektricitet att göra. Han skickade upp en drake med en nyckel i ändan och fick en stöt. Ett farligt experiment som vissa efterföljare dog av. Strömstyrkan är enorm! Temperaturen lär vara 30 000°C i urladdningen. 

Det lär uppstå 50 000 åskväder över jorden per dygn. Värsta ställena i Sverige är inre Halland och västra Småland, som har ca 15 åskdygn per år medan Amazonas lär ha 200!!! Av alla blixtar som bildas når bara ca 20 % markytan - det räcker... Resten sker inom och mellan moln.  Av ca 35 000 bränder i Sverige per år orsakas 15 000 av blixtar och mellan 5 och 10 personer dör varje år.

Det var inte bara natten mellan torsdagen och fredagen som var åskig - även natten efter var det åska, om än inte lika mycket. I omgivningen lär 2 villor träffats, även om skadorna var begränsade i båda fallen, som tur var. 


                    


De här sista åskvädren har inte känts nordiska, snarare sånt man kan vara med om vid Medelhavet. Förebådar dom det nya vädret? Usch och fy - min fascination har ersatts med - om inte fasa så i alla fall - oro. Med hästar i hagarna känns det ännu obehagligare. Blöt mark leder som bekant ström och ett blixtnedslag i hagen kan få dramatiska följder. För några år sedan slog den ner på en idrottsplats där man hade riddarspel. En person dog. 

Det finns folk som reser till extrema väderfenomen som häftiga åskväder, stormar och tornados. Så tokig blir jag aldrig. Blixtar må vara vackra, men den skönheten kan jag gärna vara utan.


            


    

Av Gudrun Lindvall - 18 juli 2011 09:23

                    


Jag - liksom en hel värld – älskar Nelson Mandela, mannen som gjorde det omöjliga möjligt.

Idag fyller han 93 år. Stort grattis!

Följande story skrev jag på bloggen den 30 mars 2010. Den är värd att upprepas:

Jag har alltid försökt ”smita” några timmar då jag varit på konferenser – den där tiden när dom andra shoppar loss. Senast i Sydafrika gjorde jag likadant och fick tag på en lokal ornitolog, som jag skådar fågel tillsammans med. När man är ny i ett land är ju även de vanligaste fåglarna en ny upplevelse och det är bara så kul!!!

Den här gången hittade jag en ung man, som jobbade på ett företag, som sålde naturupplevelser för en blygsam penning – mycket billigare än de andras shopping – jag lovar!!

Vi kom naturligtvis att tala om befrielsen från apartheid. Hans föräldrar hade varit liberaler och lite aktiva så där i utkanten. Men man hade naturligtvis tjänstefolk – svarta. De bodde i ett mindre hus i utkanten av tomten. Hon tog hand om huset, matlagningen och andra innesysslor. Han tog hand om trädgård, bil och dyl utomhus. Skillnaden i livsstil och standard var givetvis himmelsvid.

Mandela beskrevs av den styrande regimen som en terrorist, som man som tur var höll i fängsligt förvar på Robben Island. Man förklarade, att om han kom till makten skulle det bli blodbad på den vita befolkningen.

Så, berättade killen, började det komma rykten att president F.W de Klerk hade träffat - och till och med förhandlat! – med ”terroristen”. Folk fattade ingenting! Detta skedde under 80-talet. De Klerk hade bestämt sig – Sydafrika skulle bli en icke rasistisk demokrati. 1990 frigavs så Nelson Mandela och – som det sägs – den vackraste sagan ur verkliga livet, som någonsin berättats, tog sin början. Världen fick en man att älska! 1994 hölls allmänna val och ANC tog över.

Det blodbad, som man hade sagt skulle ske, kom inte. Istället inleddes en försoningsprocess där biskop Desmond Tutus sannings- och försoningskommission gjorde underverk. Eller – gjorde det omöjliga möjligt. Människor bekände, pratade, grät, förlät och lovade varandra att gå vidare i livet i fred. Ett känslosamt mastodontarbete. Att det lyckades är ett under!!

Min fågelskådarkille berättade, att hans föräldrar bjöd sitt tjänstefolk på middag en kväll. Det hade naturligtvis varit omöjligt före apartheidregimens fall. Man åt och han berättar att alla var lite besvärade över situationen. Så satte man sig framför TV:n och då var det som om allt bara lättade. När dom tittade på varandra så såg dom att alla fyra satt och grät. Tårarna bara rann – över sorgen för det som varit, av lättnad över att förtrycket var över och över det stora som skedde. Tack vare Mandela och hans och Desmond Totos enorma förmåga att hela ett söndrigt land. Att få människor som min fågelguides föräldrar att våga ta steget – att räcka ut handen och erkänna att det som varit hade varit så fel.

Visst är det en fantastisk och rörande berättelse? Man ryser! Jag frågade om de svarta blev kvar som tjänstefolk. Jo, dom bodde och arbetade kvar, berättade han. Dom hade ju bott där hela livet! Naturligtvis blev det aldrig som förr igen. Det blev mycket bättre!


Av Gudrun Lindvall - 14 juli 2011 17:08

             


För några veckor sedan vaknade jag av oljud i hallen. Det lät som om en katt tagit in en fångad fågel. Famlade mig upp - utan glasögonen - och fann att katten tagit in något brunt - en fladdermus!! Fick snabbt tag i en handske, lyckades få in det lilla djuret i en hörna vid garderoben, tog den och hivade ut den. Puh!! Satans lilla katta - fladdermöss tar man bara inte!

Så i förra veckan hittade jag denna fladdermus död på tomten. Det är en långörad fladdermus - en rätt liten sådan - väger bara 8 gram. Kattan måste ha suttit på en gren och så slängt sig ut och fått klorna i vingen - alldeles trasig. På marken kan den inte ha haft det så lätt mot kattan, men tydligen föll den inte i smaken, utan ratades. Hon är liten, Kattarina, men en rasande duktig jägare.


              


Jag visste att vi hade långörad fladdermus. Den ser stor och lite tung ut när den flyger och vi ser den ofta. Öronen är enorma och det som ser ut som ett spjut ovanför huvudet är en långt hudveck framför örat. Arten lever på mygg, flugor och små fjärilar. Pyttetänder. Kanske är detta en unge - jag vet inte. Enligt litteraturen ska dom börja ge sig ut på flygturer ungefär nu.

Kattarina blev instängd på vinden i farmorsstugan för ett tag sedan och det tog tre dagar innan hon behagade komma fram bakom skorstenen. Lyfte in en rätt mager katta och trodde att hon skulle vara både hungrig och törstig - men icke. Hon tog en torrfoderbit på nåder, spatserade runt i huset och så stack hon ut genom kattluckan. Nu så här i efterhand undrar man ju om hon kanske kalasat på fladdermöss på vinden... Hon kanske hade haft en högtidsstund - rena gourmettiden.

Vi får ge oss ut på kvällen och se om det finns kvar några -  hon kanske decimerar beståndet rejält.

Av Gudrun Lindvall - 12 juli 2011 09:12

            


Förr fanns det kor i varenda gård. Här på vår lilla gård fanns två ladugårdar med totalt ca 10 koplatser. Alla granngårdar runt om oss hade kor. Varenda bondställe! Inte en hage vid en gård utan att det gick kor där. Bilden ovan börjar bli sällsynt. När såg du kor i en hage senast? Under de 8 år vi bott här har två mjölkproducenter slutat. Den ena gården har många köttdjur av olika raser, den andra några stycken som "pensionärsdjur" för att det ska finnas djur på gården. En mjölkbonde finns kvar i bygden och han har byggt ut, moderniserat och utökat. Många smågårdar här i Sörmland har sålts till folk som vi - hästmänniskor. Man kallar hästar för Sörmlandskor lite skämtsamt, men vi håller hagar öppna och tar foder på markerna. Men inte betar hästar som kor... Komarker får en betydligt rikare flora. Kor river av gräset medan hästar biter. Landsbygden har förändrats radikalt sedan korna försvann. 


            


Förr var korna rikedom. Titta på tanten ovan - finklädd då hon visar finaste kon. Blänk, välnärd och fin. Kon alltså. Titta på juvret - inte stort precis. Och titta på juvret nedan.


            


En superkossa kan mjölka 60 liter idag - säkert fyra gånger mer än 1800-talskon. Det betyder att mjölkproduktionen inte alls har minskat så mycket som minskningen i antal kor skulle ge vid handen. Nej då, numer sprutar det mjölk ur högproduktiva "enheter", som inte blir så gamla som gårdagens kor, utan snabbare hamnar på MacDonalds som hamburgare.

På 1930-talet var antalet kor ca 1 900 000 i Sverige - idag finns 360 000 kvar... 


             


Så för att göra en kulturgärning kanske man borde skaffa några kor. Jag var en sån där unge som hängde i lagården tidigt och lärde mig mjölka. Min första favvokossa var en ljus och fin jersey - snäll med milda ögon. Hon var naturligt kullig, dvs hornlös. Under någon tid jobbade jag hos en hästkille, som även hade kor och insåg att hornspetsar kan placeras mycket precist. Hade väl inte den respekt man bör ha för ungtjurar och fick en hornspets i rumpan ibland, vänligt och lekfullt. Men att en tjur kan vara både snabb, farlig och oberäknelig vittnar olyckor om - många med dödlig utgång. 


            


Förr var oxar ovärderliga i det fattiga jordbruket där hästen var en ouppnåerlig lyxartikel. Det gick långsamt, men det gick. Min farfar berättade hur dom flyttade med oxkärra - borde ha varit någon gång runt sekelskiftet 18-1900. Efter första världskriget var oxar ett minne blott och numer finns det en handfull kvar i landet - en kulturhistorisk rest som finns så länge entusiasterna orkar ha dom kvar.


 

Här i Sverige var korna rödvita - rasen heter svensk rödbrokig boskap SRB. Söder om Småland var dom svartvita SLB - svensk låglandsboskap (om jag minns rätt). Numer försöker man värna de äktsvenska: rödkullan, fjällkon och den fjällnära kon. Dom kulliga ger mindre mängd mjölk, men den är fetare. I den alltmer krävande världen där produktivitet räknas i mängd, inte i kvalitet, har dom svårt att hävda sig.

Så - slutsats. Vill man ha kvar kor i landskapet - och det vill jag - så kanske man måste göra en insats. Skaffa några kor. Vi har en västgötaspets, som egentligen är framavlad för att valla nötkreatur, något hon aldrig fått prova. Hon skulle nog gilla idén. Problemet är bara att antalet hästar tenderar att öka på gården... Var får vi plats med kor? Men visst är betande kor på en grön äng en härlig sommarsyn. 


           


Är barnsligt förtjust i barnböcker - en av favoriterna är Mamma Mu. Underbara böcker med underbara bilder!



               


En uppmaning - spana kor i sommar. Snart kan betande kor vara ett minne blott på landsbygden.


                             

    

Av Gudrun Lindvall - 6 juli 2011 14:30

                        


Hjulet uppfanns 3500 år före Kristus, dvs för 5500 år sedan. Det måste ha varit en revolution – nästen större än datorer... Sumererna var först – de bodde i det vi nu kallar Irak. Tvåflodslandet var en högkultur på den tiden. Helt plötsligt ökade människors rörlighet och möjlighet att transportera gods, även om kameler och andra bärare fortfarande fyllde en viktig funktion, framför allt i sandiga trakter. Och gör så än idag faktiskt. Hjulförsedda vagnar kräver ju lite hård yta.

Hjul med ekrar kan man se på bilder från Egypten för 4000 år sedan. Att nyttja hjul så – till vagnar dragna av djur – har varit människans sätt att färdas under hela historien – utom de sista hundra åren. Hästarna har med tiden blivit större, men tekniken var densamma. Det är rätt fantastiskt att tänka sig om man ser det i ett långt perspektiv. Naturligtvis kom förbättringar och förändringar, men skillnaderna i levnadssätt från generation till generation var förhållandevis små. Avstånden var långa och ytterst få människor såg andra länder. För dem som skulle långt fanns skjutshåll där man kunde byta hästar – ett system som för många som skulle hålla hästarna kändes påtvingat.


           


Idag vill vi tillbaka till lokala marknader och tycker att transporterandet gått till överdrift. Då var den lokala marknaden självklar – och begränsande. Många lastade sina produkter på hästdragna kärror och for till närmaste torg. Färskare och mer lokalproducerat kunde det inte bli. En bit in på 1900-talet fanns det gamla sättet att leva kvar.


            


Men inte nu längre. Samhället har förändrats helt under 1900-talet. Det gängse sättet är borta. I den nya tekniska tidsåldern har de tusenåriga traditionella sätten att leva ingen plats. Om någon från 1700-talet damp ner här nu skulle inte mycket gå att känna igen. Men en 1500-talsmänniska skulle nog klarat av att leva på 1700-talet. Nu har hjulet blivit bil, tåg och flyg. Avstånden har krympt och så gott som alla har besökt andra länder. Att äta mat från andra sidan jorden ser vi som självklart. Vi tär otroligt mycket mer på jorden än vad det gamla samhället gjorde. Vårt sätt att utnyttja hjulet är inte uthålligt. Nej, jag vill inte tillbaka till det gamla – jag skulle vilja att teknikframstegen snabbt tog ett kliv in i ett långsiktigt hållbart samhälle. Lämnade det ohållbara sättet vi har idag till historien.


            


De enda som kör häst idag är de som har det som hobby. Dom flesta bruksvagnar har skrotats. Ett och annat järnskott hjul kan kanske finnas kvar som utsmyckning i trädgården. Vi har ett hjul med järnekrar – kanske har det suttit trä eller något annat runt det – vet inte. Stort och fint är det. Kraftigt järn. En del prylar finns kanske kvar i lador och uthus, där de bara står. Så är det hos oss – en släde finns kvar, några skaklar och stora huvudlag. Inga ardennerhästar finns i hagarna numer på landet. Dom fanns faktiskt kvar i min barndom på 50-talet, men dom var väl dom sista.


             


Bonden som bodde här saknade hästar alldeles förfärligt har hans barn berättat. Att slakta sista hästen var svårt – mycket svårt. Dom var så glada – säljarna – att det skulle bli hästar på gården igen och trodde att deras far skulle glädja sig i sin himmel. Kanske han håller en vakande hand över våra islandshästar – vi har peppar peppar haft ytterst få problem och skador. Man får skicka en tacksamhetens tanke till Carl Andersson. 


        

Av Gudrun Lindvall - 4 juli 2011 19:35

 



År 2003 föddes vårt första föl. Jag hade besökt Australien och då besökt en jättefin turistanläggning med små hus mitt i urskogen utanför Cairns. Stället heter Kewarra och då bestämde jag att mitt första stoföl skulle heta så. Ordet betyder regnbåge över vatten på ett aboriginspråk.

Så föddes hon, den lilla fina connemaratjejen - Kewarra!! Hon fanns redan i sin mammas mage då jag köpte mamman Grytåsa Kryddan. Hennes pappa är en legendarisk hoppförärvare - Poetic Justice - en hingst som connemarafolket ratade, men som producerat en mängd fina hopponnyer. Alla har inte varit helt lätta, men kapacitet har dom haft i rätta händer.

Att Kewarra skulle bli skimmel syntes tidigt. Titta på det vita ovanför ögonen på vänstra bilden.

Så växte hon upp hos oss - en reaktionssnabb liten tjej, som ofta stampade matte på tårna, hade egna idéer ibland, men i grunden var en snäll och go tös. Inridningen gick som en dans. Allt var kul och att hon kunde hoppa insåg vi tidigt.


                 


Så här ska det se ut - allt rätt! Inte så högt - än...

En sån här fin ponny vill man ju ha rätt köpare till och på sommaren för tre år sedan hörde nuvarande ägare av sig. Då hade Kewarra varit ute på tävlingsbanan med en vuxen ryttare och provat på. Hon är liten D-ponny, ca 1.45, och kan mycket väl ridas av liten vuxen. Hon hade också provat på lite fast hinder i terrängen, för Linda som red henne då, var fälttävlansryttare. Även det tyckte Kewarra var kul. Familjen som kom för att provrida kom ända från Uddevalla och hade följt Kewarra på min hemsida hela vintern. Dom hade tittat på ponny på närmare håll, men till slut for dom hela vägen till oss. Dottern Johanna föll direkt och i mitten av augusti 2008 var Kewarra såld för att bli det vi avlat för - tävlingsponny. 

Nu är det ju så att det är en bit till västkusten och sedan augusti 2008 har vi inte sett henne förrän i år. Förra helgen kom dom och tävlade i Vingåker - alldeles i närheten där vi bor. Så kul att se henne igen!


        


Nu är hon 8 år och nästan alldeles vit. En målmedveten tävlingsponny, som trivs och har fått ett omväxlande och roligt liv med duktig ryttare och hästkunnig mamma. Väl omhändertagen och matchad. Och hoppa kan hon! Dom tävlade LB och LA och det gick riktigt bra.


       


Men det bästa av allt - Johanna och hennes mamma älskar Kewarra! Hon har det kanonbra och blir så väl omhändertagen. Ser väl lite spöken ibland, men det försvinner nog med åren. Hoppa kan hon som sagt och trivs med tävlingslivet gör hon! Det syns!

Mamma Kryddan har nu 4 avkommor som tävlar LA eller högre - vilken connemaramamma. Koriander - se nedan - debuterade nämligen LA i helgen. Hur många tävlingsponnyer Poetic Justice har vet jag inte, men att Kewarra tillhör denna celebra skara glädjer oss.

Inget värmer ett uppfödarhjärta som lyckan att ha fött upp en unge som fått det bra och så nöjda nya ägare, som älskar ponnyn minst lika mycket som vi gjorde.

Nu hoppas jag att vi får se henne snart igen i våra trakter - vill inte att det tar 3 år tills vi möts igen. Min fina Kewarra med det vackra namnet.   

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se