Jag - liksom en hel värld – älskar Nelson Mandela, mannen som gjorde det omöjliga möjligt.

Idag fyller han 93 år. Stort grattis!

Följande story skrev jag på bloggen den 30 mars 2010. Den är värd att upprepas:

Jag har alltid försökt ”smita” några timmar då jag varit på konferenser – den där tiden när dom andra shoppar loss. Senast i Sydafrika gjorde jag likadant och fick tag på en lokal ornitolog, som jag skådar fågel tillsammans med. När man är ny i ett land är ju även de vanligaste fåglarna en ny upplevelse och det är bara så kul!!!

Den här gången hittade jag en ung man, som jobbade på ett företag, som sålde naturupplevelser för en blygsam penning – mycket billigare än de andras shopping – jag lovar!!

Vi kom naturligtvis att tala om befrielsen från apartheid. Hans föräldrar hade varit liberaler och lite aktiva så där i utkanten. Men man hade naturligtvis tjänstefolk – svarta. De bodde i ett mindre hus i utkanten av tomten. Hon tog hand om huset, matlagningen och andra innesysslor. Han tog hand om trädgård, bil och dyl utomhus. Skillnaden i livsstil och standard var givetvis himmelsvid.

Mandela beskrevs av den styrande regimen som en terrorist, som man som tur var höll i fängsligt förvar på Robben Island. Man förklarade, att om han kom till makten skulle det bli blodbad på den vita befolkningen.

Så, berättade killen, började det komma rykten att president F.W de Klerk hade träffat - och till och med förhandlat! – med ”terroristen”. Folk fattade ingenting! Detta skedde under 80-talet. De Klerk hade bestämt sig – Sydafrika skulle bli en icke rasistisk demokrati. 1990 frigavs så Nelson Mandela och – som det sägs – den vackraste sagan ur verkliga livet, som någonsin berättats, tog sin början. Världen fick en man att älska! 1994 hölls allmänna val och ANC tog över.

Det blodbad, som man hade sagt skulle ske, kom inte. Istället inleddes en försoningsprocess där biskop Desmond Tutus sannings- och försoningskommission gjorde underverk. Eller – gjorde det omöjliga möjligt. Människor bekände, pratade, grät, förlät och lovade varandra att gå vidare i livet i fred. Ett känslosamt mastodontarbete. Att det lyckades är ett under!!

Min fågelskådarkille berättade, att hans föräldrar bjöd sitt tjänstefolk på middag en kväll. Det hade naturligtvis varit omöjligt före apartheidregimens fall. Man åt och han berättar att alla var lite besvärade över situationen. Så satte man sig framför TV:n och då var det som om allt bara lättade. När dom tittade på varandra så såg dom att alla fyra satt och grät. Tårarna bara rann – över sorgen för det som varit, av lättnad över att förtrycket var över och över det stora som skedde. Tack vare Mandela och hans och Desmond Totos enorma förmåga att hela ett söndrigt land. Att få människor som min fågelguides föräldrar att våga ta steget – att räcka ut handen och erkänna att det som varit hade varit så fel.

Visst är det en fantastisk och rörande berättelse? Man ryser! Jag frågade om de svarta blev kvar som tjänstefolk. Jo, dom bodde och arbetade kvar, berättade han. Dom hade ju bott där hela livet! Naturligtvis blev det aldrig som förr igen. Det blev mycket bättre!