Alla inlägg under april 2010

Av Gudrun Lindvall - 30 april 2010 08:16

Artdatabanken har kommit ut med den nya rödlistan. Det är en förfärlig läsning. 

Man listar alltså arter där man ser en så negativ trend att arten är hotad till sin existens i landet. Klasserna är 

CR akut hotad

EN starkt hotad

VU sårbar

NT nära hotad 

Många arter har varit med på listan länge som tornuggla och blåkråka.

Det mest deprimerande är de arter, som är nya på listan - dom som kommit in i kategori NT. Bland årets nykomlingar finns arter, som har varit mycket vanliga under den tid jag skådat fågel, ca 40 år - en mycket kort tid i biologiska sammanhang. 

Nya arter som förskräcker är ejder, gråtrut och svärta - alla bevis på att Östersjön är ett döende innanhav med starka störningar. Sjukdomen M 74, som drabbar lax, är ytterligare en indikation på hur illa det är ställt.

Sånglärka, tornseglare och göktyta är andra arter, som förr var vanliga - mycket vanliga. Lärkor över fält var ett säkert vårtecken och dom fanns i massor!! Svirrande tornseglare hörde sommaren till och togs för givna. De här arterna visar vad som händer i ett kemikaliserat jordbruk där "ogräs" och insekter dödas med gift. Inga förutsättningar för liv blir kvar - den ekologiska väven är söndertrasad. 

Och så fort en art börjar återhämta sig skriks på skyddsjakt - grågås, trana och sångsvan vill man ha det på.

Ska det inte finnas utrymme för någon annan art än Homo sapiens? 

Om du vill läsa vidare om rödlistan är adressen www.artdata.slu.se/rodlista .

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 28 april 2010 22:25

      


Vi köpte stället – Gården – vi bor på för 7 år sedan. Vi var inte precis purunga, vare sig Carl eller jag, men ska man förverkliga drömmarna så får man passa på. Det fanns väl folk i bekantskapskretsen som tyckte att vi var lite galna - det fanns mycket som behövde åtgärdas på stället, om man säger så...

I lagården som skulle bli stall fanns kättar, bråte och foderbord.

- Vi tar bort det gamla foderbordet, det är lätt, sa jag trosvisst.

Tji vad jag bedrog mig. Att knacka sönder betongen var väl ingen match – men sen… Hela foderbordet bestod av sprängsten, en del rejält stora. Kristidsmaterial från nåt vägbygge, kanske?

Sommaren var het, vi skulle ha stallet klart inför vintern – bara att hugga i. Man ska inte svära, men fy fan vad vi slet! Vi var otränade och ovana vid hårt arbete – tur att man är envis.

Folk i bygden var lite nyfikna på oss. Dom kom för att titta - besöken var mycket trevligt. Vi fick tips om Birger, en stor stark karl med maskiner – han skulle kunna gräva vatten till stallen åt oss. Han kom, tittade på vår skottkärra, våra sprängstenar och såg klurig ut. Skakade lite på huvudet.

Vi hade kvar huset i Enhörna – skulle vara ute till den 25 augusti – massor att göra där också. Det är inte klokt vad man samlar på sig grejer – både bra-att-ha-prylar och sånt som inte visat sig vara bra att ha. Vi for som skottspolar de 10 milen mellan våra ”projekt”. Jobbajobba – kulkul...

Så en het julidag var det dags för nästa nappatag med resterna av foderbordet. Stön och stånk – men nu måste vi… När vi slog upp dörren till vårt blivande stall trodde vi att vi fått solsting. Inte en sprängsten – tomt!!! Trolleri!! För bra för att vara sant!!

Birger hade varit där. Hur han gjort är en gåta. Om han hade haft hjälp fick vi inte veta. Betalt tog han inte! Men han var mycket nöjd med sitt verk och för vår gränslösa tacksamhet och beundran. Han har visat sig gilla det där – att överraska. Det har skett senare också…

Den gången var det som om han sänts från paradiset – han lyfte inte bara ut stenarna. Han lyfte också av en uppgift, som nästan var oss övermäktig. Vi kände oss så välkomnade i bygden! 

Vi har blivit starkare sedan dess. När vi skulle byta ett gammalt loggolv av trä och röjde bort det gamla för att gjuta nytt tittade Birger in med kommentar:

- Sånt där har man polacker till.

- Jaha, sa jag. Men kan polackerna så kan vi.. 

Den gången klarade vi det. Själva!

  

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 27 april 2010 22:52

  


Jag har verkligen längtat efter ett hallonland – nu har jag ett. Ett litet med 8 plantor.

Hallon har alltid varit mitt favoritbär. På somrarna när jag var liten plockade vi vildhallon – det fanns fina hallonbränner i Enhörnas skogar där vi hade sommarställe. Mums, vilken smak! Dom smakade verkligen hallon. Minns inte att det blev så mycket över att göra sylt av – vi åt dom till fil, på tårtor och som dom var – en sann njutning.

Här i närheten finns ett självplock, som vi brukar besöka varje sommar. Man kan plocka massor och vi fryser in för att göra sylt under vintern. Ibland kokar jag sylt direkt för att det doftar så ljuvligt.

Vi har diskuterat mycket var hallonlandet borde ligga och därför har det inte blitt nåt. Numer går det ju att hitta all information man behöver och mycket mer på nätet och min lycka var total när jag hittade Herbert Hallon,  http://hallonplantor.se. Herbert Arvidsson är legendarisk i hallonvärlden. Han har dels sett till att gamla fina hallonsorter med smak räddats till eftervärlden, men också tagit fram nya fina sorter  både med smak, härdighet och rik skörd. Hans plantskola har levererat massor av plantor till försäljningsställen runt om i landet. Hemsidan innehåller allt man kan vilja veta om hallon, odlingskrav, sorter mm. mm. En guldgruva. Från och med i år levererar man inte till plantskolor, men har man vägarna förbi kan man handla direkt i Harplinge i Halland.

Efter att ha läst sidan var jag säker på vad jag ville ha: Mormorshallon och Risarp Dessert, kanske också gul Allgold Risarp. De sorterna är lättodlade, friska, ger rik skörd och har den rätta hallonsmaken. Vid besöket på Zeta – Sveriges bästa plantskola - i veckan fick vi tag i Mormorshallon. Hurra! Enligt Herbert ska det vara 2 meter mellan plantorna och 3 meter mellan raderna – det är det inte i mitt lilla hallonland. Vi får se hur det går.

Risarp Dessert får vi beställa på Zeta. För – plantorna försvinner direkt de kommer in på plantskolan och bor man 13 mil ifrån kan man ju inte titta in varje dag. Förra året kom vi för sent.

Nu ska mina små hallonskrånkar vårdas, jorden runt dom täckas, rep sättas dit för uppbindning. Sen – så småningom – mormorshallon. Så spännande – den som väntar på nåt gott…

Cultivare necesse est. Borde betyda Odla är nödvändigt. Både för kropp och själ..

Äntligen årstiden då man kan ha fingrarna i jorden!! 


  

Av Gudrun Lindvall - 27 april 2010 07:37

  

Nu fladdrar nässelfjärilar. Dom ser lite malätna ut – inte så konstigt – dom har ju klarat hela vintern. På danska heter fjäril sommerfugle – ett härligt ord.

Nässelfjäril är nog landets mest kända fjäril. Den är vanlig och just att den är först på vingarna efter vintern gör nog att många känner igen den. Ett vårtecken.

Nässelfjärilen är alltså en av de arter som övervintrar som fullbildad fjäril. Andra är citronfjäril – även den välkänd – påfågelöga, sorgmantel och den mindre kända vinbärsfuksen. Men de flesta fjärilar övervintrar faktiskt som larver. Ungefär 2/3 övervintrar så – mindre än 10 % övervintrar som färdig fjäril. Ungefär lika många övervintrar som ägg eller puppa.

Det finns ungefär 140 arter fjärilar i Norden. Och så finns det vissa – amiral och tistelfjäril – som bara kommer på besök under sommaren, men inte förökar sig här varje år. Fjärilar har vad man kallar för fullständig förvandling, dvs är ägg, larv, puppa och fullbildad fjäril. Det är verkligen ett naturens under att larven kan ombildas till en fjäril inne i puppan!

Nässelfjärilen är en av de lättaste arter att följa och den man brukar ta in till dagis. Larven lever nämligen på nässlor och är lätt att hitta. Det är kul för ungarna att se hur den äter, ömsar skinn och växer så det knakar. Så förpuppar den sig under ett blad och några veckor senare har man vackra fjärilar i terrariet. Men man kan få påfågelöga – dess larver lever nämligen också på nässlor.  Men det gör ju inget… Den fjäril, som är nykläckt på sensommaren, är den som övervintrar. Men många dör redan på hösten.

Nässelfjäril är en av arterna som verkligen uppskattar nektarrika blommor i trädgården. En av de verkligen uppskattade är buddleja, som kallas fjärilsbuske – man förstår varför…. Här kan man se många nässelfjärilar, påfågelöga, amiraler, olika fuksar och andra. Buddleja finns i många färger och kan bli över metern. Bilden ovan är tagen hos oss, just på en buddleja.

Kanske en fjärilsbuske i år? Den kommer att glädja många!

   

Av Gudrun Lindvall - 25 april 2010 21:15

         


Det är populärt att åka i gamla kanaler numer. Förr förenade vattenvägar och man gjorde stora ansträngningar för att förbinda sjöar. Göta Kanal är väl den mest kända ”turistkanalen” i landet. Södertälje kanal, som förbinder Östersjön och Mälaren, är Sveriges mest använda kanal där ca 4000 båtar passerar per år, många är stora lastfartyg.

En liten kanal, som jag egentligen inte vetat att den fanns innan jag hittade den i min släktforskning, är Hjälmare kanal. Den förbinder sjön Hjälmaren med Arbogaån och därmed Mälaren och Östersjön. Den är Sveriges äldsta anlagda vattenväg.

     


Vi körde bil utmed kanalen förra våren – inte precis bredvid, men en gammal väg går mycket nära och vid slussarna kommer man ner till den. Man ser kanalen på många ställen. Kanalen går genom skogslandet till stor del och är där uthuggen ur berget – den delen kallas Bergskanalen. Närmare Arboga, i socknen som hette Setterbo, numer Säterbo, blir det bördigt slättland. Som andra kanaler är sidorna förstärkta med trä där det inte av naturen finns sten.



      


För att få folk till bygget befriandes man från krigstjänst. Det här var tidigt 1600-tal då 30-åriga kriget pågick. Kung var Gustav II Adolf. Att folket var krigstrött och fattigt är helt klart och att vara med vid kanalbygget var väl ett sätt att klara livhanken och att få vara kvar hemmavid. Kanalen handgrävdes mellan åren 1629 och 1639, då den invigdes. Uppemot 500 personer lär ha jobbat med projektet. Då kanalen invigdes var kungen död och hans dotter Kristina bara 13 år gammal. I förmyndarregeringen var Axel Oxenstierna ledande.

Kanalen är totalt 13 km lång, har 9 slussar och Mälaren ligger 22.5 m lägre än Hjälmaren. Den är inte så bred. Man tillåter inte båtar bredare än 7 meter idag och inte större djup än 1.95 meter.

Kanalen var en stor arbetsgivare i trakten. Kanalen skulle underhållas, slussarna skötas, båtar och pråmar dras fram genom ”diket” osv. Man gjorde en ny sträckning av den norra delen - norr om Hällby slussar - mellan åren 1819-1830. Grävde!

Min morfars morfars far anställs på Kanalverket år 1807. Claes Larsson är 20 år och kommer från socknen Floda i Södermanland strax söder om Västmanland. Han är soldatbarn och kommer att bo vid kanalen i hela livet. Han dör 1872, 84 år gammal.

Han tar sig namnet Flodman. Det var på modet att släppa son-namnet och ofta tog man ett namn med koppling till sin födelsesocken eller stället man kom ifrån. Claes möter Stina Kajsa, född i Setterbo s:n, skogvaktardotter. Hon har en oäkta son med i boet. Paret får 8 barn varav ett dör i späd ålder, endast 1 ½ år i bröstfeber (lunginflammation). Även den oäkta sonen dör liten.  

Claes står i husförhören som Pråmkarl, Strömkarl och senare Arbetare. Man drar pråmarna från stranden för hand eller med dragdjur – på många ställen finns stigarna utmed kanalen kvar - fina cykelleder. Så småningom står han som Utsliten arbetare, men får bo kvar i Nordkärrsgraven. Idag finns bara en enkel stuga där, men förr måste det varit mer bebyggelse, för många arbetare finns skrivna på platsen. I en skildring talas det om barack.

Två av barnen blir kvar inom Kanalverket och sonen Gustaf bor även han i Nordkärrsgraven. Han gifter sig med en änka, som har 9 barn och som föder ytterligare 6 i nya äktenskapet, totalt 15 (!!!!) barn. Det lär ha varit mycket fattigt. En del av kullen emigrerade till USA, men en del blev kvar inom Kanalverket. Namnet Flodman hittar man både på kyrkogården och i bygden idag.

Min morfars morfar Wilhelm lämnar kanalen för staden – först Arboga sedan Eskilstuna. Men det är en helt annan historia..


 

Åter till Hjälmare kanal. Idag är den en turistled med kafé och verksamhet vid den största slussen Hällby under sommaren. En livaktig förening håller kanalen i skick och använder också den docka, som finns vid Hällby slussar. Där finns 3 slussteg på totalt 8.5 meter – jättehäftigt! Man har kanalens dag och jippo, då slussarna öppnas för året. I år firar man kanalens dag den 3 juli. Se vidare på föreningens hemsida www.hjalmarekanal.com .


      

Man kan också åka räkbåt från Fiskeboda i Hjälmaren till Kungsör via kanalen och Arbogaån sommartid. Läs mer på   www.arbogarederi.se och klicka på Hjälmarekanalkryss.

Ett besök kan verkligen rekommenderas utmed denna historiska vattenled. Och varför inte kombinera med den jättegulliga staden Arboga – en pittoresk historisk liten pärla.

Vi kanske ses?...   

Av Gudrun Lindvall - 25 april 2010 07:33

  

Var tror ni att det här är?

Jag har köpt prylen på Tradera för fasila 1 krona + frakt. Kunde bara inte motstå... Den är 25 cm från spets till spets och i gedigen plast.

Gissa gärna!

Av Gudrun Lindvall - 24 april 2010 07:42

  

En kul gammal bild från Malmköping föreställande den tidens begivenhet - en diversehandel. Här görs ordentlig reklam på fasaden!

Utbudet - och det man behövde - var helt annorlunda än idag. När köpte ni högafflar och hästskor senast? Men snus och öl var tydligen redan då sånt som drog...

Kortet är tagit någon gång sekelskiftet 18/1900. Om man jämför med dagens köphysteri och mängden naturreseurser i omlopp så inser man varför påfrestningarna på jorden är enorma. Är en motsvarande ökning nästa 100-årsperiod möjlig? 

Av Gudrun Lindvall - 23 april 2010 08:50

  

En av vårens härligaste budbärare tycker jag är sångsvanen. Förutom att det är en vacker fågel i sin rent vita dräkt tycker jag mycket om ljudet. Den trumpetar vårens ankomst!

Sångsvanen häckade förr i hela landet, men trängdes tillbaka. När jag började skåda fågel var den en ren Norrlands-art – kunde bara ses på sträck i Mellansverige. Det håller på att ändras. Långsamt återtar den sina forna häckmarker.

Vi brukar ha några sångsvanar på flytt i vår dal och kunna avnjuta trumpetandet på morgnarna. Härligt! Inte i år dock – den sena våren gör att dom har för bråttom norröver. Vi har sett – och hört – några stora plogar som dragit förbi, men inte mer.

Förra året var det annorlunda. Längst inne i dalen bildades en våtmark runt ån, en perfekt rastlokal för sångsvan. Vi hade som mest drygt 60 stycken varav tre mindre. Vilka härliga konserter!

En dag tog vi oss tid att gå den lilla biten och titta närmare. Kan se på hemsidans veckonoteringar att det var den 21 mars. Vi stod uppe i sluttningen och njöt av synen och ljuden. På andra sidan om ån gick en stor flock sädgäss och betade. Så plötsligt lättade hela gåsaflocken och flög åt oss till. Vi stod ju en bit upp i slänten och kom därför att hamna på samma höjd som flocken – minst 200 var dom! Jättehäftigt – som på TV, sa Carl.  Hela rymden tycktes full av sädgäss, som steg och ville väg – mot norr!!

Vi hade sångsvanetrumpetandet ytterligare några dagar. Det blev tyst när dom sträckte vidare. Några par får gärna häcka här.

Men i år var våren så sen att de inte gav sig tid att stanna. Vi får hoppas på bättre tur nästa år.


Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6
7
8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26
27 28
29
30
<<< April 2010 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se