Vi har ett gupp på vägen precis vid vår utfart.

Så här är det:

Det går en vägtrumma under vägen där vi bor. Vägen är asfalterad, men inte direkt så trafikerad – kanske någon bil i kvarten… En landsbygdsväg med andra ord. Men den är rak – en del kör för fort på den. De permanentboende vet dock att på våren får man ta det lugnt förbi oss. Det blir nämligen ett gupp vid tjällossningen. Ett rejält gupp – en lång grop. Där vägtrumman går under vägen sjunker densamma.

Ett år kom en bil med släp – för fort. Ett rejält skutt blev det, släpet släppte och körde ensamt ner i diket och välte. Det var fyllt med fisk!! Gäddor överallt i diket, som var rätt torrt som tur var. Många!! Dom som körde tyckte inte alls att det var kul – det tyckte jag – och ville inte vare sig ha hjälp eller dela med sig av fångsten.

Förra sommaren kontaktade vi NCC, som har det praktiska ansvaret för Vägverkets väg. Dom kom, grävde upp, fixade till, fyllde igen och la ny asfalt – ett rätt stort jobb.

Vi avvaktade årets tjällossnig med spänning… Tror ni det blev bra?

Nja, det blev i alla fall annorlunda. Guppet är numer lite längre, men lika djupt. Man kan inte köra fort nu heller. Inte om man vill behålla en hel bil. Det smäller rejält när nån försöker…

Dom har satt ut guppvarning – tydliga skyltar! Det är jättebra – nu saktar alla ner. Men nu börjar en del inse att tjällossningens tid är över – trots skyltarna drar man på – guppet är nästan borta.

Jag skulle vilja ha guppet året runt!! Hur fixar man det? Civil olydnad av något slag?

Kan man heta Slyngur?

Vår första isisfölunge föddes den 28 maj 2004. Han var stor och hade nog haft det lite trångt för han kunde inte räta ut frambenen de första dagarna. Inget allvarligt, men man kan väl säga att vackrare fölunge har man sett… Fux.

Pojken visade sig vara mycket tam – han ville sitta i knät från första stund. Vi hade fått en connemaraunge – också det en liten kille – två dagar innan vi fick isisungen. Han var gudasöt, brun med krokig vit bläs. Han hade kallats Krumelur innan födseln och det visade sig att bläsen hade en liten böj – en krumelur – namnet var givet.

Men isispöjken hade inget namn. Det är petigt med namn till islandshästar – dom får inte heta vad som helst, i alla fall inte om dom fötts i Sverige. Här är Islandshästförbundet petigt – ibland i överkant tycker jag. Namnet ska följa den isländska namntraditionen och helst ska det redan finnas i det stora internationella islandshästregistret. Vi provade en massa namn på honom, men inget passade riktigt. Carl tyckte att han kunde få bestämma och det gick jag med på. Han valde namnet Slyngur!!! Fult!! Det hade jag aldrig döpt honom till. Det betyder modig häst. Jag hoppades i mitt stilla sinne att det inte fanns registrerat redan – då skulle det inte bli godkänt – men tyvärr… Det fanns en tysk stackare med det namnet.

Så det fick bli Slyngur. Vi uttalar det så att alla bokstäver hörs – inte direkt isländskt.

Slyngur visade sig inte alls vara så modig, snarare lite feg. Kompisen Krumelur däremot verkade inte vara rädd för något. Vi minns med värme när han och Krumelur gick på ett litet hingstbete med två andra småpojkar. Vi skulle byta hage. Vi tog bort eltråden och gjorde en gång till nästa hage över en liten grusväg. Krumelur såg direkt att det var grönare på andra sidan, tog ett skutt över det lilla diket, trippade över vägen och in i nya hagen. Gräs!! Men Slyngur vågade inte gå där eltråden varit, inte ens i närheten. Krumelur tog en stor tugga gräs i munnen och hoppade tillbaka för att visa Slyngur – det finns mat där! Kom!

Det tog ett tag innan vi fick över hästen med namnet som betyder att den är modig…

Slyngur rörde sig riktigt bra – bättre än vi förstod. Rätt liten, men med mammas vackra hals och resning.

Våren när han var 4 skulle han på inridning. Slyngur klev ut ur transporten på nya stället, sträckte upp sig och var urflott!! Han fick så mycket lovord –  namnet ansågs tufft! På några månader var han inriden och såld. Kanon!

Suzanne, som köpte honom, har dock bekräftat – han är inte alltid modig – ibland rätt fjantigt feg faktiskt.

Men vacker är han! Och härlig på alla andra sätt.

Han växer nog i namnet…

Vi hade åsbohöns några år. Det var mycket trevligt och en ren fröjd att se de vackra hönsen i trädgården. Jag saknar dom.

Hönsen gick fritt. I och för sig hade vi två stora hönsgårdar. Den ena hade vi kycklingar i och i den andra stängde vi in hönsen om det fanns skäl till det…

Åsbohöns ruvar. Varje vår och sommar fick vi kycklingar – många… Vi hade  vad som kallas för genbank – åsbohöns tillhör gruppen hotade lantraser – och sålde kycklingar. Man kan väl inte säga att vi tjänade storkovan på kycklingar precis – men kul var det.

Eftersom de var en lantras fanns det alla möjliga färger och även storleken varierade. Vi hade svarta, vita med prickar, gula, bruna, olika färger på kragar osv. Tupparna var riktigt granna och snälla – man kunde ha flera stycken samtidigt och det hade vi.

En lite plutthöna hade vi – brun med svart i. Ett år försvann hon och vi anade att hon hittat allra bästa stället att ruva på – men var?? Jo, längst inne i snickarboden bakom hyvelbänken och en massa bröte låg hon. Gick inte att komma åt utan en massa jobb – hon fick ligga. Så kläckte det. Det var ett sjå att få ut dom små dunbollarna. Vi kröp och ålade, men det gick. Ner i tygkassen och iväg till trygga kycklingavdelningen!

Året efter hände det nåt lustigt.

Hönan la sig på samma ställe i snickarboden. Jaha, ålning efter kycklingar i år igen… En höna ruvar 21 dygn, men vi visste ju inte riktigt när hon lagt sig. Men en morgon låg hon utanför altandörren med hela kycklingskocken under sig. Hon rörde sig inte ur fläcken! Det var bara att hämta tygkassen och plocka ner kyckling efter kyckling – hon protesterade inte en gång! - och till sist henne och så bära ner hela familjen till kycklingavdelningen. I vanliga fall kunde man få rejäla hugg, om man försökt dylikt, men icke denna gång.

Av detta lär man sig:

                      Höns minns.

                      Höns klurar och räknar ut.

                      Höns vet vad dom vill.

För ingen kan få mig att tro att det var slumpen att hon gjorde som hon gjorde! Jag är helt övertygad om att det fanns en tanke i den lilla hönshjärnan. Hon visste var tryggheten fanns och dit skulle hon. Så det var bara att tydligt tala om vad som gällde – bär oss! Ingen liten kyckling fanns kvar i snickarboa – alla hade hon fått med fram till altandörren. Att dom andra hönsen kom utspringande för att kolla varför hon låg där brydde hon sig inte om. Hon låg kvar - visste vad hon ville!! Kan säga att det var inte enda gången de förvånade oss, de små fina åsbohönsen.

Med andra ord: vi människor är så övertygade om vår egen förträfflighet att vi sällan ger oss chansen att förstå andra arter. Dom pratar inte – man måste lyssna på andra sätt. För dom försöker få oss att förstå – kommuniserar som det så vackert heter idag. Säkert anstränger dom sig mycket. Många ger upp. Ibland bor dom hos någon som ger sig tid och faktiskt förstår att det finns nåt att förstå. Som  försöker ”höra”. Och fattar ibland…

Vad jobbigt det måste vara att vara djur och inte få oss att förstå hur man än anstränger sig.

Dom tycker nog att människor är en bra begränsad och korkad art.

Min mormors farfars morfar hette Jan Olsson. Om honom ska ni få höra lite.

Jag har släktforskat en del. Det är lätt idag - alla husförhörsböcker finns inscannade. Sverige och Finland är unika i det avseendet – här finns folk förhörda och kontrollerade sedan början av 1700-talet och två hundra år framåt. Allt finns där – född och dödd och gift och alla flytt! Ibland har prästen skrivit dit lite annat… Folk har väl aldrig varit så kontrollerde i detta land som under den tiden.

I alla fall… Jan Olsson föddes den 14 september 1780 – i födelseboken heter han Johan, men han kallas alltid för Jan. Han föds på torpet Karludde strax utanför Katrineholm i Stora Malms socken. Katrineholm fanns inte då. Karludde heter idag Karsudden och är ett ställe som bedriver rättspsykiatrisk vård för brottslingar.

När Jan är 6 år flyttar familjen – föräldrar och 6 barn – till Östra Wingåkers socken. Den socknen ligger söder om dagens Katrineholm och dominerades då och domineras idag av några stora gods. Ett av de största är Claestorp, som äger nästan alla mark i socknen. Godset kan erbjuda arrende av gårdarna på dess ägor, eller torp för den mindre duglige. I arrendeavgift betalade man med sin arbetskraft i form av dagsverken. Var gården stor hade man som arrendator råd med en dräng, som fick göra dessa dagsverken. Även torpare gjorde dagsverken. Det var inte bara mannens arbetskraft, som efterfrågades. Kvinnorna behövdes i lagården som mjölkerskor mm.

Familjen Olsson kommer till gården Ramsnäs som arrendatorer. Fadern Olof Olsson är född i Östra Vingåker och säkert  är släkten känd på godset.

Jan börjar som dräng på faderns gård. När han är 22 år flyttar han till granngården Stubbetorp. Dottern Maja på gården drar och året efter gifter de sig. De första åren är Jan dräng, men så småningom tar han över efter svärfar. Tre barn föds i äktenskapet med Maja.

Men Maja drabbas av den tidens pest – lungsoten. Att ha en sjuk hustru och klara en stor gård verkar omöjligt och paret flyttar till torpet Bagghultstugan. Som torpare har man så man får till hushållet, men framför allt jobbar man på godset. Maja dör i sin lungsot år 1819, endast 35 år gammal. Barnen är 14, 12 och 11 år gamla. Jan gifter om sig sig efter endast 8 månader – det var väl svårt att klara sig utan hustru. Men även denna hustru dör i lungsot, knappt 2 år efter giftermålet. En liten dotter, inte ens 1 år gammal, lämnar hon efter sig.

Jan rasar på samhällstegen. Tillsammans med tredje hustrun, som är änka och har flera barn, hamnar han som statare på Ramsnäs – den gård, som fadern brukat en gång i tiden och där Jan är uppväxt. En statare får mest betalt i natura – men man svälter inte. Det intressanta i detta är, att han hela tiden finns kvar inom godset Claestorps hank och stör. Man tog hand om ”sitt” folk. Så var det på de stora godsen – var man arbetssam och skötte sig togs man omhand, om omständigheterna i livet var ogynnsamma som i Jans fall.

Jan står som inhysing på Ramsnäs från 1835. Då är han 55 år och säkert sliten.

Men han kommer igen, gubben…

Ramsnäs ligger ca 3 km från Östra Wingåkers kyrka. Jan blir kyrkovaktare där. Att han är religiös framgår av husförhören – många noteringar om nattvard. Man blir vald av kyrkstämman till uppdraget och det är lite av ett förtroendeuppdrag. Enligt Nordisk familjeboks 1800-talsutgåva kallas en kyrkovaktare också kyrkstöt. Han gick runt med en lång stör i kyrkan och väckte folk, som somnade under prästens ofta mycket långa predikningar. Men en kyrkovaktare skulle också vakta kyrkan, vara dödgrävare och sköta kyrkogården.

Jan kan läsa! Det står tydligt noterat i husförhörsboken från 1860-talet. Då är han 80 år gammal och änkling för tredje gången. Godset Claestorp var nämligen föregångare vad gällde skola. Trots att prästen protesterade startade man skola för gemene mans barn redan år 1832. Man startade även en textilskola för flickor och en slöjdskola för pojkar. Min mormor gick textilskolan i början av 1900-talet. Hon föddes den 11 april 1895 - för precis 115 år sedan idag. Familjen Lewenhaupt var före sin tid. Som jämförelse kan sägas att Folkskolestadgan kom år 1842 och allmän skolplikt kom år 1882. Tydligen tog även Jan chansen att läsa sig läsa. Vilken häftig gubbe!

Han blir gammal, Jan Olsson. Han dör den 12 januari 1873 i en ålder av 92 år 3 månader och 28 dagar på Ramsnäs. Som skäl anges bara ålderdomsbräcklighet. Vid den tiden fanns barn, barnbarn och barnbarns barn i socknen. Min mormors far föddes år 1869. Jag undrar om Jan var med på dopet i kyrkan. Kanske.

Det finns säkert mer att ta reda på om Jan – framför allt i kyrkans arkiv. Men det finns inte på nätet än, utan i Uppsala. Kanske har Claestorp ett arkiv – det brukar stora gods ha. Korrespondensen mellan herrskap, som ofta bodde i Stockholm på vintern, och godsens rättare var ofta omfattande och detaljerad.

Det får bli en senare forskning. Blir man lika gammal som Jan Olsson har man ju lite tid på sig…

När den nya kanalen i Södertälje kom till – den som finns idag – byggdes nya landsvägsbron. Den kallades senare Klaffbron. Den invigdes samtidigt som kanalen kan jag tro på 1920-talet.

Klaffbron förband östra och västra delen av Södertälje. Det fanns en mindre bro vid Slussen också, men Klaffbron var den stora trafikleden. Häröver gick Riks-ettan från Stockholm söderut. På västra sidan fanns själva staden, på östra fanns sjukhuset och stadens läroverk. 

Jag passerade bro  på vägen till läroverket varje morgon. Bron var praktisk – kom man för sent skyllde man på broöppning… För bron öppnades ofta. Som Södertälje-bo lärde man sig detta – man slutade bli stressad. Är det fint väder tittar man på båten, pratar med andra väntande eller bara kopplar av. Ingen stress – det lönar inte mödan. Man kan nästan se vilka som är infödingar i bilkön – ingen idé att starta bilen för tidigt, inget gasande och bökande. Man kommer fram när bron går ner – så är det bara. En stunds ofrivillig paus.

For man över Klaffbron västerut hamnade man mellan Skoltorget och stora kyrkan. Skoltorget var ett vackert litet torg med en liten kyrka – Johanneskyrkan. I förlängningen norrut låg den förr så viktiga och så livligt frekventerade Mälarhamnen – en av stadens samlingspunkter med restauranger, ångbåtstrafik till Mälaröar och ända till Stockholm och mycket båtar vid kaj med olika varor.

På andra sidan stora vägen låg alltså stadens stora kyrka – St. Ragnhildskyrkan. Där fanns bänkar, där folk satt och tittade på bilarna på 50- och 60-talen, framför allt vid helgerna då många stockholmare skulle ut på landet. Det var då det… ingen sitter vid riksvägen idag och tittar på bilarna…

Så småningom blev Klaffbron en flaskhals – ja egentligen hela Södertälje. Dagens stora bro kom till på 70-talet – och hela gamla Skoltorget försvann – ingenting kvar! Här fanns då det begav sig småaffärer och ölsjapp - säkert en liten stadsdel i staden.

Finns det någon kvar som saknar Skoltorget, tro? Antagligen inte, men bevarat på vykort är det. Annars glömt.

Bilden ovan är tagen från kyrkan norrut över Skoltorget. Man ser Mälaren. Bilden nedan är en gatubild från Mälarhamnen. Den ser rätt arrangerad ut med kringelgummor.

En bit historia härmed presenterad.

Tänk att hermeliner var så vanliga förr att man kunde sy hela kungamantlar av dom! Nu finns dom nästan inte.

Hermelinen känns igen på sin helvita dräkt med svart svanstipp på vintern. På sommaren ser den ut som på Gunnar Brusewitz´ bild ovan – brun med gulvit undersida och även då svart svanstipp. Den är inte så stor – ca 30 cm inklusive svansen. Den lever av vad den kan få tag på, i första hand smågnagare som sork och möss, men om det är ett dåligt smågnagarår kan den äta daggmask, insekter, frukt och bär. En tusenkonstnär alltså. Som alla predatorer – rovdjur – anpassas kullstorleken efter födotillgången. Ett rikt smågnagarår kan den få uppemot 10 ungar - under ett ”fattigt” är får den inga alls.

Hermelinen är som många mårddjur en nyfiken krabat. Om man ser en är det bara att sätta sig stilla så brukar man få se den igen – sägs det.

Nu är det ju så att detta gulliga djur liksom många andra minskat i antal. Jag har bara sett en hermelin några gånger. Första gången var precis som man kunde vänta sig – i ett stenröre dök ett gulligt ansikte upp. Mitt hjärta gjorde ett glädjeskutt – hermelin!! Jag satte mig ner och mycket riktigt – där var den igen på ett annat ställe - och igen! Oerhört fin med nyfikna pepparkornsögon!! En lite pärla.

När jag satt i riksdagen agerade jag mycket för att den allmänna jakttiden på hermelin skulle bort och år 2001 försvann den – mot jägarnas vilja. Ett steg i rätt riktning!

Men det är fortfarande jakttid på hermelin året runt, alltså även under den tid då det finns ungar i boet. Jakten kallas nu skyddsjakt och det står att man får jaga ”i en anläggning för att där förhindra skada eller annan olägenhet”. Det är givetvis en rejäl begränsning – ingen kan skjuta den ute i naturen som förr. Inte använda den som levande måltavla för övnings skull, som anförts som skäl för jakten. Vilken syn på levande varelser – att man kan skjuta ihäl dom bara för nöjes skull!

Jag anser att alla jakt på hermelin ska bort – även det som kallas skyddsjakt. Hermelinen konkurrerar inte med jägare om bytet och att den skulle kunna göra stor skada är knappast troligt. Att skjuta föräldradjur och riskera att ungar svälter ihjäl är oetiskt – sån jakt bör inte finnas! Hermelinen är numer nästan sällsynt från att tidigare varit mycket vanlig – trots att det finns sork även nu för tiden – i alla fall där jag bor…. I och för sig ger dagens jordbruksmetoder betydligt mindre spillsäd än förr och därmed färre möss i ladorna, men jag är övertygad om att den jakt, som tidigare bedrevs, slog undan benen för den fina hermelinen.

Har du sett detta gulliga djur nån gång? Berätta gärna!    

Högst upp på tomten mot skogen låg ett fd. hönshus. Det borde dom som sålde nog tagit bort, för det var inget som förhöjde skönhetsvärdet på stället precis. Fult!! Dåligt byggt, halvt raserat – halva bakväggen saknades – och på väg att rasa in. Dom ursäktade sig lite – det hade liksom inte blivit av att... Kan man ju förstå – ett jättejobb.

Om man inte eldar upp eländet förstås….

Så där halvt på allvar frågade jag vår hökille och en av traktens allkonstnärer om han inte kunde elda upp det åt oss – själv vågade jag inte! Jo, gärna, sa Peter och det tändes något lystet i blicken. Han hade eldat upp hus för – lador och bodar och sånt. ( Hjälp!! )

En morgon för några veckor sedan ringde han.

- Nu kommer jag.

- Nej, sa jag.

- Nehej, sa Peter.

- Jo, sa jag.

Så kom han då, försedd med dunk. Det var en rätt perfekt dag får man nog säga, vindstilla, mycket snö kvar, rätt kallt och lite dimmigt. Det visade sig att Peter var proffsigare på detta än vad jag trott. Han hade ringt brandmyndigheten, fått klartecken och lämnat sitt mobilnummer, om nu nån skulle larma. Imponerande!

Eldningen gick helt enligt ritningarna. Det brann så fint uppifrån och ner - precis vad vi hoppats. Nästan alla plankor hamnade på betongplattan. Vi tog ner några småbjörkar som stod nära innan vi började elda, men det hade vi nog inte behövt.

Men elden är skrämmande. Vilken kraft och vad fort det var övertänt, hönshuset! Man har inte lång tid på sig att få ut folk och prylar, om det är bostadshuset som brinner. Förr brann det ju oftare. Man hade öppen eld på ett annat sätt än idag, husen var av trä och gammalt bjälklag var som fnöske. Kontrollerad är elden fantastisk. Vi har två kakelugnar, som vi eldar i dagligen på vintern. Är det riktigt kallt tänder vi även i köksspisen. Men när den kommer lös – elden…  Nedanstående bilder är från Södertälje. Inte så värst imponerande brandkår precis!

När husen låg så tätt som i stan blev en brand förödande och lämnade många hemlösa. Nästan varje stad har haft stora omtalade bränder. Att bygga i sten var tryggare. Bilen nedan från Södertälje - ett vykort där förödelsen dokumenterats. Den tidens mail.

Dagens samhälle är tryggare på många sätt. En del tänker vi inte ens på.

Utom när man blir påmind…

En juvel bland fåglar är kungsfiskaren. Den är så osannolikt vacker med sin metalliska lyster. Den ser exotisk ut.

Min första kungsfiskare såg jag vid en damm i Ulltuna utanför Uppsala. Det var vinter och kallt och den övervintrade där. Jag hade varit på besök hos goda vänner och tog den vägen hem  - det ångrar jag inte!

Kungsfiskaren visade verkligen upp sig. Dammen var inte så stor. Den hade en favoritgren till vilken han återvände med fisk, slog den mot grenen, bollade lite med fisken för att få den med huvudet först innan den slöks.  Det häckar kungsfiskare i Sverige, men mycket sällsynt. Vet man om var, så berättar man inte! Kungsfiskaren får inte störas! Och den är kräsen med miljön.

Så trodde jag innan jag for på skådarresa 1997 till Lettland…

Kungsfiskare har ett mycket speciellt skarpt läte. Den första kungsfiskaren i Lettland var jättekul. Ån var precis vad man kunde vänta, otillgänglig och med rejäla strandbrinkar.

Men det kom flera…

Vi hörde kungsfiskare nästan varje dag! Och inte kunde man påstå att biotopen var så speciell heller.. Till slut såg vi en i vad som närmast kunde kallas för ett ”skitdike” på öppen jordbruksmark.

Hur kan det komma sig? Varför finns det kungsfiskare i nästan varenda vattendrag i Lettland, men nästan inga alls i Sverige? Varför?

Vacker är den! Ska jag någon gång tatuera något någonstans så får det bli en kungsfiskare. Men eftersom jag är övertygad om att ingen tatuerare skulle lyckas med uppgiften så får det nog vara…