Vi hade åsbohöns några år. Det var mycket trevligt och en ren fröjd att se de vackra hönsen i trädgården. Jag saknar dom.

Hönsen gick fritt. I och för sig hade vi två stora hönsgårdar. Den ena hade vi kycklingar i och i den andra stängde vi in hönsen om det fanns skäl till det…

Åsbohöns ruvar. Varje vår och sommar fick vi kycklingar – många… Vi hade  vad som kallas för genbank – åsbohöns tillhör gruppen hotade lantraser – och sålde kycklingar. Man kan väl inte säga att vi tjänade storkovan på kycklingar precis – men kul var det.

Eftersom de var en lantras fanns det alla möjliga färger och även storleken varierade. Vi hade svarta, vita med prickar, gula, bruna, olika färger på kragar osv. Tupparna var riktigt granna och snälla – man kunde ha flera stycken samtidigt och det hade vi.

En lite plutthöna hade vi – brun med svart i. Ett år försvann hon och vi anade att hon hittat allra bästa stället att ruva på – men var?? Jo, längst inne i snickarboden bakom hyvelbänken och en massa bröte låg hon. Gick inte att komma åt utan en massa jobb – hon fick ligga. Så kläckte det. Det var ett sjå att få ut dom små dunbollarna. Vi kröp och ålade, men det gick. Ner i tygkassen och iväg till trygga kycklingavdelningen!

Året efter hände det nåt lustigt.

Hönan la sig på samma ställe i snickarboden. Jaha, ålning efter kycklingar i år igen… En höna ruvar 21 dygn, men vi visste ju inte riktigt när hon lagt sig. Men en morgon låg hon utanför altandörren med hela kycklingskocken under sig. Hon rörde sig inte ur fläcken! Det var bara att hämta tygkassen och plocka ner kyckling efter kyckling – hon protesterade inte en gång! - och till sist henne och så bära ner hela familjen till kycklingavdelningen. I vanliga fall kunde man få rejäla hugg, om man försökt dylikt, men icke denna gång.

Av detta lär man sig:

                      Höns minns.

                      Höns klurar och räknar ut.

                      Höns vet vad dom vill.

För ingen kan få mig att tro att det var slumpen att hon gjorde som hon gjorde! Jag är helt övertygad om att det fanns en tanke i den lilla hönshjärnan. Hon visste var tryggheten fanns och dit skulle hon. Så det var bara att tydligt tala om vad som gällde – bär oss! Ingen liten kyckling fanns kvar i snickarboa – alla hade hon fått med fram till altandörren. Att dom andra hönsen kom utspringande för att kolla varför hon låg där brydde hon sig inte om. Hon låg kvar - visste vad hon ville!! Kan säga att det var inte enda gången de förvånade oss, de små fina åsbohönsen.

Med andra ord: vi människor är så övertygade om vår egen förträfflighet att vi sällan ger oss chansen att förstå andra arter. Dom pratar inte – man måste lyssna på andra sätt. För dom försöker få oss att förstå – kommuniserar som det så vackert heter idag. Säkert anstränger dom sig mycket. Många ger upp. Ibland bor dom hos någon som ger sig tid och faktiskt förstår att det finns nåt att förstå. Som  försöker ”höra”. Och fattar ibland…

Vad jobbigt det måste vara att vara djur och inte få oss att förstå hur man än anstränger sig.

Dom tycker nog att människor är en bra begränsad och korkad art.

 

karin

12 april 2010 22:06

Hej,
Kan du korta ner berättelsen något och ge mig den som ett djurminne till utställningen? Det är en mycket fin berättelse som jag gärna har med, men då behöver den vara kortare. Kan du göra det och kan du tänka dig att låta den vara med? Har du bild på hönan? Vore väldigt fint att då med denna lilla kloka höna och ditt minne och dina tankar kring henne. Puss syrran

 

Gudrun

12 april 2010 22:25

Tyvärr finns det ingen bild på den lilla hönan - vi var dåliga på att fota förr och så fanns ju inte tekniken med att bara få in bilderna i datorn.
Visst får du använda storyn till utställningen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Viktor kommer - på cykel!Ett par dagar innan skolan skulle börja igen kom Viktor till Ekeberga på cykel. ”Har du cyklat ända från byn mitt i vintern!” utropade Linas mamma. ”På stora vägen?!””Nej, jag cyklade gamla vägen...

Fyrverkeri är häftigtMärtas föräldrar kom till nyår. Då flyttade Märta till stugan. Det var lite trist, tyckte Lina. Det var så roligt att ligga och prata och fnissa på nätterna. Dom sov båda två i Linas rum. Sov och sov förresten. Första natten sov ...

Äntligen jul!På annandagen skulle Märta komma. Det var nästan så att Lina längtade mer efter det än efter julafton. Märta skulle komma med tåget, så dom skulle hämta henne i stan. Det var pirrigt! Tänk om hon inte var med eller hade gått av på fel st...

 Får jag följa med dig hem?”Ska vi åka till Ekeberga nån gång?” frågade Viktor otåligt i skolan en dag.”Ja, i vår tänkte jag,” sa fröken.Åh, inte förrän i vår! Det var ju inte ens jul än! Skulle det dröja så länge innan Viktor...

Snart är det julKattungarna började bli riktigt stora. Alla hade fått nya hem utom Gustav och Misan. Dom bodde mest i lagården, men nu när vintern kom hände det ofta att dom kom in i huset. Det satt en kattlucka i ytterdörren, så dom kunde komma och ...