Alla inlägg under oktober 2010

Av Gudrun Lindvall - 31 oktober 2010 07:13

  

Förr bodde folk i byar på landet och åkrarna låg i smala remsor runt byn. Efter många arvsskiften kunde remsorna vara mycket smala. Så kom storskiftet och dom flesta byar slogs sönder och gårdarna hamnade spridda med ägorna runt omkring. Idag finns mycket få bondbyar kvar.

Har i västra Sörmland skiftades i mitten av 1800-talet. Det måste ha varit ett väldigt dividerande och diskuterande - alla skulle vara nöjda och man vägde teg mot teg. Allt klarades inte ut - vi hade en utmark kvar när vi kom. Smala remsor en bit bort i dalen med olika ägare. Bra jord, men lite opraktiskt, framför allt med tanke på dagens stora maskiner. Dessutom fortsatte remsan i en liten pluttbit på andra sidan ån. Helt omöjligt att bruka, men rättvisan hade väl krävt den lösningen. För några år sedan tog en av ägarna initiativ till ett markbyte där 4 markägare bytte mark. Vi fick ett par hektar i direkt anslutning till en hage, som kunde bli större - bara fördelar. 

Man kan se i vårt hus att det är byggt av det gamla som revs. Vi har inte två dörrar som är lika, en del är lövtunna 1700-tals, andra grövre 1800-tals. Vår gård på 8 ha öppen mark och 8 ha skog var från början två gårdar - man klarade sig på lite innan prylsamhället kom. Kakelugnarna ska enligt expertis vara typiska 1860-talsugnar från Sörmland, så jag förmodar att huset stod klart ung. då. 

I och med att bygemenskapen slogs sönder förändrades mycket i bygden - säkert på gott och ont. Det måste ha varit svårt att vara "privat" i byn - påpassat. Här är avstånden inte alls så stora mellan gårdarna, så gemenskapen fanns ändå. Om man ville. 

Idag är det inte så att alla lever på gårdarna här. En har skogsmaskiner som huvudsakliga syssla, någon arrenderar ut marken, endast en har mjölkkor.

Och vi har hittat en perfekt hästgård, som ger bete och hö till våra islandshästar. Läs gärna mer om vår gård på hemsidan, adress till höger.

Av Gudrun Lindvall - 30 oktober 2010 09:32

Hittade en bild på Stadshotellet i Södertälje, som ni måste se. Statt var en smaskig 1800-talsbyggnad med krusiduller och utsmyckningar - pampig men mycket charmig. Idag återstår inget av detta - raka väggar utan annat än möjligen funktion. Fult!! Så här såg huset ut då Södertälje var charmig badort.   


  

Så började det vettlösa kulturmordet. Idag är glasade verandor på modet - tydligen fanns en tid när dom skulle bort. Titta!!


  

Visst är det förfärligt? Hur kan man bara få bygga något så fult och smaklöst på ett så fint hus, som verkligen visade vad stan varit under sin glans dagar?


             

Men det skulle bli värre! Det är svårt att hitta bilder från samma håll - det är liksom inte lika mycket att ta bilder av längre.... 


            

Av Gudrun Lindvall - 28 oktober 2010 15:33

                         

Nu ska det erkännas - jag är vansinnigt förtjust i barnböcker, såväl bilderböcker som typ böcker om shettisen Sigge. På reor köper jag nästan bara barnböcker. Bisarrt?

En av de mina favvosar skriver i och för sig för barn, men det är såna där böcker, som kan läsas av alla åldrar - som Astrid Lindgren. Det är Roald Dahl. Författaren har rötter i Norge, men föddes och levde i England. Hans böcker är finurliga, ibland förskräckliga, men alltid fyllda av en sällsam fantasi. Den mest kända är nog Kalle och chokladfabriken, som har filmats flera gånger. En underbar bok!

Men om man bara ska läsa en Roald Dahl så tycker jag att man ska välja Häxorna. Så här preseneras den på bokens baksida:

En gastkramande, humoristisk rysare för barn och ungdom om den lilla föräldralösa pojken och hans mormor som kommer till den stora badorten för att njuta av den milda havsluften och får stifta bekantskap med RIKTIGA HÄXOR. 

Det är absolut inte en trevlig godnattsaga för en liten pluttunge - man bör nog vara upp emot 10 för att läsa den. Häxorna har nämligen ont i sinnet, speciellt mot barn, och kan göra de hiskligaste saker. Och dom drar sig inte för att göra det!

En gång när jag satt i riksdagen blev jag uppringd av en kvinna, som sett ett så hemskt barnprogram, som hon absolut ville att jag skulle stoppa. Hon hade inte berättat länge innan jag insåg att man filmat Häxorna. Jisses!! Hon förstod inte alls min förtjusning - samtalet fick ett snabbt slut.

Så - kära läsare - gack åstad till närmaste bibiotek och låna Häxorna. Kryp upp i soffhörnan, varför inte med en skotsk whisky inom räckhåll?, läs, förfäras och njut! 

Av Gudrun Lindvall - 26 oktober 2010 19:13

                 

Namnet Kullberg har en speciell klang för alla som bor i Katrineholm. Kullberg donerade nämligen pengar till det första sjukhuset - det som idag heter Kullbergska sjukhuset. Hittade ovanstående vykort på Tradera. Var det genom att sälja jordbruksmaskiner herr Kullberg skapade sin förmögenhet? Det är bara maskiner, som förutsätter häst, så jag förmodar att det var i början av 1900-talet. Men att ett modernare jordbruk stod för dörren kan man ana - på 50-talet blev traktorn vanligare och hästen försvann. För många bönder var det en stor förlust. En häst kan man i alla fall prata med och ha en relation till - det kan man inte med en traktor. Dessutom behövdes färre människor i jordbruket. Jobbet blev ensammare och just detta att det är så mycket ensamjobb har blivit ett problem i dagens lantbruk. 

Lägger även med en vy från ett rätt öde Katrineholm - inte precis kyrkan mitt i byn. En pampig romantisk villa med drakar på taket och ett välsnickrat staket i alla fall. Klicka på bilden så blir den större. 


             

Av Gudrun Lindvall - 25 oktober 2010 13:09

           


När vi hållit på med trädgård några år insåg vi att det var bättre att satsa på dom växter, som verkade trivas. Dom knepiga fick vara. Bättre att glädjas över frikostig blom än sörja tynande plantor. Och då blev det bland annat malvor - så tacksamma! Olika sorter finns det - stora och små i olika nyanser rosa och vitt. Plantan ovan räddade jag från en lite undanskymd plats bredvid löjtnantshjärtat, där den knappt syntes. På den nya soliga platsen växte den enormt och den har blommat långt in i oktober. Vi har även vita malvor - dom lyser fint i augustimörker. Syns till höger i denna runda upphöjda rabatt. 


            


Kärt barn har många namn. Vilda malvor kallas kattost - finns några sorter. Namnet lär komma av att frukterna - syns på översta bilden - är runda och fyrdelade. Som en ost?

Min farfar fnös åt malvor. Sketbackablomster kallade han dom.

Visst - dom klarar de flesta ställen och frösår sig gärna. Bakom gamla utedass kan jag tänka mig att det var näringsrikt.

Men det är just därför de är så härliga att ha. Varje år hittar man en mängd småplantor, som kan flyttas till nya rabatter. Den blir aldrig påträngande som vallörten - malvan håller sig där den ska och blommar tacksamt.

Det får bli många malvor i vår trädgård!


                              

Av Gudrun Lindvall - 22 oktober 2010 14:02

 

Idag får det bli en relativt ny flygbild över stan. Kanske 50-tal? Man kan se den förstorad om man klickar på den.

En del är sig likt, men träindustin, som ligger till vänster i bild på andra sidan järnvägen är borta. Den drevs av en Carl Fredriksson - en namne till min mormors far. Trä-Carl hade inga barn dock. Kunde ju ha varit kul att ärva hans pengar - min anfader jobbade på Värmbols industri, var en hyvens karl, som i alla fall byggde Värmbolsvägen 44. Men några pengar att ärva fanns inte...

Idag den 22 oktober vaknade vi till snö. Marken är helt täckt - det är i och för sig ljust och fint, men känns lite tidigt... Därför en vy, som det hette i början av förra seklet, på några av de fina stadsvillorna, som jag haft bild på tidigare. Nu i snö.


                

Av Gudrun Lindvall - 21 oktober 2010 13:30

                       


När jag satt i riksdagen fick jag möjlighet att se världen på ett sätt jag inte gjort tidigare. Djur och brist på pengar har alltid satt käppar i hjulet.

Utskotten gör en resa per mandatperiod på det som kallas ledamöternas utbildningspengar – en inom Europa varannan mandatperiod och en utom Europa varannan. I riksdagen var miljö- och jordbruksutskottet mitt fögderi, men eftersom mitt parti var litet satt jag också som ersättare i finansutskottet. Under den mandatperioden skulle finansutskottet på stor resa och man valde Kina.

Nu var det så att vår ordinarie ledamot bodde i Skåne och var i Stockholm i veckorna, så en resa precis efter nyår på den lediga tiden var inte precis nåt hustrun var speciellt förtjust i. Så en dag fick jag ett telefonsamtal där jag frågades om jag inte möjligen skulle kunna tänka mig att åka M:s ställe. Konsulterade maken, som absolut tyckte att jag ”möjligen” borde kunna tänka mig det. Jippi!

Resor av den här sorten är mycket sitta på samtal med dignitärer av olika slag, men det finns även kulturinslag och lite ledig tid – kvällar och helger och så. Det här var före det stora ekonomiska språnget i Kina, så vi hann tex se det sista riktigt gamla kvarteret i Peking innan det jämnades med marken. Våra värdar var bara besvärade och såg inte alls det kulturhistoriskt intressanta. För dom var det bara en bild av fattig-Kina. Precis samma inställning som var skälet till rivningen av många svenska städer. Här rev man bort lössen och utedassen, som jag hörde en gammal sosse säga en gång. Fattigdomen var inget att spara!

I alla fall – en dag flanerade vi några stycken i det inre av Peking när jag fick se en stor affisch – eller egentligen två, en på varje sida om en entré. Så vacker!!

- ÅÅ, kan vi inte gå hit i kväll när dom stängt? Jag vill ha en sån..

Mitt sällskap, en rekorderlig sossetant svarade:

- Om du tänker stjäla den kan du lika gärna göra det nu!!

Så då gjorde jag det…

Behöver jag säga att ett antal kineser storglodde på denna fräcka vita kvinna, som försiktigt lossade affischen från väggen, rullade ihop den och gick? Det kunde kanske blivit lite pinsamt, om jag på något sätt haffats… riksdagsledamot och allt….

Affischen hanterades med största omsorg på alla flyg – fick åka i garderob och skyddade utrymmen och kom till Sverige helt oskadd – lite bucklig bara. Den finns nu inom guldram i vardagsrummet. Jag är lika förtjust i bilden då som nu. Brukar säga, att om jag blir så gammal att jag hamnar på hemmet en dag så ska den tavlan absolut med! Har ingen aning om vad det står på den – kanske någon vet?

Men årtalet syns – år 2000 var det. Min fina bild!! 

PS. Fotot ger den inte riktigt rättvisa. Det vita blir liksom inte riktigt vitt runt bilden - kan inte få till den bättre. 

Av Gudrun Lindvall - 19 oktober 2010 13:18

           


Man pratar just nu biologisk mångfald i Japan under FN:s regi. Världen inser att alla högtravande ord till trots så har hoten mot många arter aldrig varit större – och det är människan som är orsaken. Allt fler djur och fåglar hamnar på hotlistor – många som för bara några årtionden sedan var vanliga. Utvecklingen går med en rasande fart - vi förlorar biologisk mångfald för alltid.

Men artutrotning orsakad av människan är inget nytt. Människan har i sitt oförstånd gjort samma tabbe gång på gång. Låt mig få berätta om dronten.


Dront (Raphus cucullatus) levde i högönsklig välmåga på ön Mauritius – det fanns många drontar. Ön hade inga däggdjur, så några fiender hade inte dronten. Den hade därför förlorat flygförmågan och var lite klumpig och – vilket kom att visa sig vara förödande – orädd. Stor som en kalkon ungefär – vägde drygt 20 kg. 

Så kom sjöfararna på 1400-talet… Portugiserna kallade dronten för doudo, som betyder dumskalle. En orädd fågel som är lätt att fånga måste ju vara dum – eller??  Man försökte äta den, men upptäckte att köttet inte alls smakade bra. Nederländerna kallade fågeln för walghfogel, som betyder ungefär äcklig fågel. Man kan tycka att detta skulle räcka för att lämna dronten ifred – men icke. Dess dun och fjädrar kunde ju användas – och äggen smakade bra. Det tyckte även de husdjur, som sjömännen hade med sig – dom tog både ägg och ungar. Dessutom åts fågeln av strandade sjömän – i brist på annat får man förmoda.

I slutet av 1600-talet var drontens saga all – den sista dog. Arten var borta för alltid. Utrotad.

Man vet inte exakt hur dronten såg ut. Det finns i och för sig skelettfynd från Mauritius och en levande dront fick det tveksamma nöjet att besöka London i sitt liv. Den stoppades upp, men brann upp i mitten av 1700-talet i en muséiebrand. Den dronten var i alla fall enligt beskrivningar brungrå med gulvita täckfjädrar på vinge och stjärt och med vitt bröst. Näbben var stor och mycket karaktäristisk.


Så föll dronten i glömska.


År 1865 utgavs boken Alice i Underlandet skriven av Lewis Carroll. Och Alice träffar en dront - en ful utdöd fågel! Uttrycket ”Dead as a dodo” kom till och intresset för dronten tog fart.

 

        


 År 1973 upptäcktes att Calvariaträdet på Mauritius var på väg att försvinna. Det fanns bara 13 träd kvar och alla var ca 300 år gamla. Exakta åldern var svår att veta eftersom trädet saknar årsringar. Det var ett viktigt träd – träet ansågs vackert och såldes.   

Calvariaträdet ger frukter ungefär som persikor med en hård kärna i vars mitt fröet finns. Man började undersöka frukten – och upptäckte att det hårda fröskalet var så hårt att grodden inte klarade att ta sig igenom. Märkligt! Efter lite mer funderande var det någon som la ihop trädens ålder och drontens utrotning. Kunde det vara så att dronten levde av frukterna från calvariaträdet och att årtusendens anpassning gjort att skalet runt fröet blivit allt tjockare och hårdare för att fröet skulle klara drontens kräva och magtarmkanal för att överleva? Kunde det vara så att fröskalet måste passera denna magtarmkanal för att bli slipat och bearbetat till en tjocklek, som gjorde groddens passage möjlig? Var calvariaträdet dömt till undergång eftersom dronten var utdöd?

Så provade man att ge frukterna åt kalkoner, som begärligt åt dem – och se – fröet kunde gro!!

Den här typen av anpassningar arter emellan är vanlig i naturen – man kan säga att det är den som är naturen – ekologin. Stör eller förstör vi människor någonstans får det ofta konsekvenser vi inte ens kan föreställa oss. Dronten och trädet som numer kallas drontträdet är bara ett exempel. Jag ska berätta om fler en annan dag.  


                   

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11 12 13 14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25 26
27
28
29
30 31
<<< Oktober 2010 >>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards