Man pratar just nu biologisk mångfald i Japan under FN:s regi. Världen inser att alla högtravande ord till trots så har hoten mot många arter aldrig varit större – och det är människan som är orsaken. Allt fler djur och fåglar hamnar på hotlistor – många som för bara några årtionden sedan var vanliga. Utvecklingen går med en rasande fart - vi förlorar biologisk mångfald för alltid.

Men artutrotning orsakad av människan är inget nytt. Människan har i sitt oförstånd gjort samma tabbe gång på gång. Låt mig få berätta om dronten.

Dront (Raphus cucullatus) levde i högönsklig välmåga på ön Mauritius – det fanns många drontar. Ön hade inga däggdjur, så några fiender hade inte dronten. Den hade därför förlorat flygförmågan och var lite klumpig och – vilket kom att visa sig vara förödande – orädd. Stor som en kalkon ungefär – vägde drygt 20 kg. 

Så kom sjöfararna på 1400-talet… Portugiserna kallade dronten för doudo, som betyder dumskalle. En orädd fågel som är lätt att fånga måste ju vara dum – eller??  Man försökte äta den, men upptäckte att köttet inte alls smakade bra. Nederländerna kallade fågeln för walghfogel, som betyder ungefär äcklig fågel. Man kan tycka att detta skulle räcka för att lämna dronten ifred – men icke. Dess dun och fjädrar kunde ju användas – och äggen smakade bra. Det tyckte även de husdjur, som sjömännen hade med sig – dom tog både ägg och ungar. Dessutom åts fågeln av strandade sjömän – i brist på annat får man förmoda.

I slutet av 1600-talet var drontens saga all – den sista dog. Arten var borta för alltid. Utrotad.

Man vet inte exakt hur dronten såg ut. Det finns i och för sig skelettfynd från Mauritius och en levande dront fick det tveksamma nöjet att besöka London i sitt liv. Den stoppades upp, men brann upp i mitten av 1700-talet i en muséiebrand. Den dronten var i alla fall enligt beskrivningar brungrå med gulvita täckfjädrar på vinge och stjärt och med vitt bröst. Näbben var stor och mycket karaktäristisk.

Så föll dronten i glömska.

År 1865 utgavs boken Alice i Underlandet skriven av Lewis Carroll. Och Alice träffar en dront - en ful utdöd fågel! Uttrycket ”Dead as a dodo” kom till och intresset för dronten tog fart.

 År 1973 upptäcktes att Calvariaträdet på Mauritius var på väg att försvinna. Det fanns bara 13 träd kvar och alla var ca 300 år gamla. Exakta åldern var svår att veta eftersom trädet saknar årsringar. Det var ett viktigt träd – träet ansågs vackert och såldes.   

Calvariaträdet ger frukter ungefär som persikor med en hård kärna i vars mitt fröet finns. Man började undersöka frukten – och upptäckte att det hårda fröskalet var så hårt att grodden inte klarade att ta sig igenom. Märkligt! Efter lite mer funderande var det någon som la ihop trädens ålder och drontens utrotning. Kunde det vara så att dronten levde av frukterna från calvariaträdet och att årtusendens anpassning gjort att skalet runt fröet blivit allt tjockare och hårdare för att fröet skulle klara drontens kräva och magtarmkanal för att överleva? Kunde det vara så att fröskalet måste passera denna magtarmkanal för att bli slipat och bearbetat till en tjocklek, som gjorde groddens passage möjlig? Var calvariaträdet dömt till undergång eftersom dronten var utdöd?

Så provade man att ge frukterna åt kalkoner, som begärligt åt dem – och se – fröet kunde gro!!

Den här typen av anpassningar arter emellan är vanlig i naturen – man kan säga att det är den som är naturen – ekologin. Stör eller förstör vi människor någonstans får det ofta konsekvenser vi inte ens kan föreställa oss. Dronten och trädet som numer kallas drontträdet är bara ett exempel. Jag ska berätta om fler en annan dag.