Vi har satt upp 60 solpaneler på stalltaket. Så här ser det ut:

Det har varit en dröm länge - taket är så perfekt med söderläge och ingen skugga alls. Nu ska här produceras 14 000 kWh/år, vilket är ca 80 % av vårt elbehov. Det blev klart igår och redan idag började den producera el, trots att solen var mycket novembergrå. Superkul - det fungerar! 

Vi har räknat under ett antal år och under tiden har vi sparat i vindandelar. Men nu var det dags! Priset på solpaneler har gått ner rejält, så vi löste ut vindandelarna, sålde en häst och gick till banken och lånade resten till skitlåg ränta. Det finns alltid skäl att vänta, det kanske blir ännu billigare i morgon eller tekniken blir bättre eller.... så blir det aldrig av. Nu blev det av!!

Kostnad? Vi räknar med totalt ca 250 tkr. Det statliga investeringsstödet, som man står i kö för att få, borde bli ca 90 tkr. Om det lönar sig och när beror på elpriset och eventuella politiska beslut, men är oväsentligt för oss. Glädjen att bidra till den gula solrevolutionen är värt mycket och vi hoppas att fler installerar solpaneler. Hade vi köpt en bil hade ingen frågat efter pay-off-tiden... En lös beräkning är i alla fall att anläggningen är betald på 10 år med dagens regler och elpris. Samtidigt höjer den ju värdet på fastigheten när vi säljer en dag. 

Nu bygger vi bort kärnkraftsberoendet! Minns när vi, som var aktiva i Linje 3 inför kärnkraftsomröstningen, i talkör skrek: Vad ska in? SOL OCH VIND!

Det har tagit tid, men nu är vi där! Härligt!!!

Ser att jag för 4 år sedan skrev att vi haft Åsbohöns, men lagt av. Nu har vi nya, samma ras. 

Men problemfritt är det inte. Tuppen på bilden togs av räven en dag när de gick lösa och vi inte var hemma. Räven tog dessutom 3 fina ungtuppar då. En dag när hönsen var ute såg jag honom komma och trots att jag rusade ut och skrek hann han ta min fina lilla grå hönskyckling. Han släppte den, men då var det för sent. Så nu får hönsen bara vara ute i det fria när vi och hundarna vaktar dom. Märta västgötaspets börjar få  lite kläm på att valla in dom, men alla vallningsgener finns nog inte riktigt på plats där. 

Som tur är är Åsbohöns mycket ruvvilliga, så nu har vi 3 äldre hönor, 3 unga som just har börjat värpa, 1 tupp född i våras, 3 småkillar och 2 småtjejer. 12 höns. Egentligen behöver vi en ny tupp, den vi har är för släkt med hönorna, men det får bli till  våren. Han är liten, men han sköter sig som han ska. Galer, vaktar och parar. Men den förra röda på bilden ovan var bättre, både till humör och storlek. Ungtuppen kan bli lite brutal och det vill vi inte att det ärvs vidare. Dom ska vara snälla. 

Den här bilden gillar jag. Kontrasterna mellan den vita hästen och bakgrundens tunga industristad Bingley i Yorkshire, England, är så läcker. Ryttaren heter Harvey Smith och var en gång i tiden en av världens bästa hoppryttare. Han rider barbacka på en av sina bästa hästar, Warpaint hette den. Sonen Steven - eller om det är Robert - sitter trygg framför far sin. Inga hjälmar eller säkerhetsvästar på den tiden - bilden tagen 1962. På den tiden red man med en tunn kask utan gummisnodd under hakan. Den brukade försvinna under ritten. 

Harvey Smith var en tuff ryttare, som inte bangade för något. Han lever än, 76 år fyller han mellan jul och nyår. Om han fortfarande är en vildhjärna får väl vara osagt, men han ansågs lite som Gossen Ruda - lite tokig och stundtals kontroversiell. Han var en självlärd ryttare, som inte hade dom bästa hästarna, men som med sin skicklighet fick ut vad de kunde ge. Över 50 segrar i Grand Prix och med i två olympiader, Mexico 1968 och München 1972. En fantastisk karriär. Båda sönerna Steven och Robert har ridit olympiader. Efter att Steven råkat ut för en motorcykelolycka innan han fyllde 30 är det tränarrollen som gällt för honom, medan Robert  gjort karriär som hoppryttare. Tredje generationen är på gång. Bilden nedan från olympiaden i Mexico.

Det berättas att några kom till farmen för att köpa hopphäst. Harvey bjöd på fika i trädgården, gick och hämtade hästen - och tog ett språng över kaffebordet där gästerna satt. Skröna? Inte vet jag. En gång gjorde han ett V-tecken med fingrarna åt domarna efter en superritt, vilket ansågs anstötligt och gjorde att han förlorade både segern och en ansenlig prissumma. Han var verkligen en av de riktigt stora hoppryttarna - kontroversiell, skicklig och underhållande.