Alla inlägg under maj 2011

Av Gudrun Lindvall - 30 maj 2011 07:56

              


En av de gammaldags rosorna - en gallica - har namnet Jenny Duval. Det är en märklig ros, som skiftar färg från rosa till blåaktigt under blomningen. På vissa rosor syns de gula ståndarna. Den doftar ljuvligt som alla gallicor och blir ung metern hög. I Enhörna hade vi en Jenny Duval - en av mina absoluta favoriter. 


             


Rosen har troligen fått sitt namn av diktaren Baudelaires musa Jeanne Duval. Henne såg Beudelaire första gången år 1842 då hon 21 år gammal var med i en varieté på en liten teater i Montmartre. Han blev upp över öronen förälskad. Jeanne var en mulatska med gyllenbrun hy, långt svart hår och ett något skamfilat rykte. En av diktaren vänner beskrev henne som "inte särskilt mörk, inte särskilt vacker, svart föga krusigt hår, ganska platt byst, ganska bred midja, går fult."  Men Baudelaire var bergtagen och skrev passionerade kärleksdikter till henne - hör bara:


Kom, dyrkade tigrinna, var mitt hjärta när,

du grymma, döva själv som lojt och djuriskt ler...


eller

Om blundande en kväll i solvarm, tidig höst 

jag känner doften svagt av dina heta bröst,

då stiger för min syn en lycklig strand med hus,

av solens strålar dränkt i evigt ljus,

en loj och sorglös ö...


Åter till rosen Jenny Duval. 

När vi flyttade hit var Jenny Duval den första rosen jag köpte igen - bara måste ha!! Men är det jag fått verkligen en Jenny? Den ser inte riktigt ut som min Jenny i Enhörna. Blommorna blir för rosa i mitten och för bleka runt om. Det här är ett problem med de gammaldags rosorna - en viss sortförbistring råder. Kan det vara så att min nya Jenny egentligen är en Président de Sèzé?

Blommar gör den - men i år har vintern farit illa med den. Bild från 2009.


              

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 24 maj 2011 12:21

       


Om man bor i stan tror man att gråsparv är en väldigt vanlig fågel. När man sitter på uteserveringar har man ofta sparvar ikring sig och att skilja gråsparv och pilfink åt kan inte alla.

Här på landet är varken gråsparv eller pilfink vanliga. Det var annat när hästen var bondens bäste vän och arbetskamrat. Då fanns det havrekorn i hästskiten – mat åt gråsparven. Men nu är gråsparven faktiskt riktigt ovanlig, om än inte hotad. Eftersom jag tomtskådar – skriver upp vilka fågelarter jag ser och hör från tomten - så vet jag rätt väl vad som finns och funnits här under de åtta år vi bott här. Det finns en galen klubb för såna som har mer än 100 arter  – och det har jag. Den 101:a blev faktiskt – just det – gråsparv. Pilfink hade vi i schersminen de första åren, men sen försvann den. I vår har vi fått ett gråsparvspar. Kul! Måtte dom stanna och föröka sig. Så här års får hästarna ingen havre, men man får väl lägga ut lite till dom små.

Första året jag satt i riksdagen skrev jag en motion om gråsparv. Gissa om många – läs stadsbor – tyckte det var höjden av löjligt. Men om man tänker efter handlade den egentligen om mycket mer än gråsparven. Gråsparven var mest ett åskådningsexempel på att vi förlorar biologisk mångfald. Arter försvinner en skrämmande takt och orsaken är vi människor. Skälen kan vara olika, men just det faktum att det sker oroar i alla fall mig mycket. En sorg över mänsklighetens dårskap. Konstnären Lars Jonsson menar att artutrotningen är ett mycket större miljöproblem än klimatförändringarna. Jag tror inte att man kan jämföra eländen på det sättet och i många fall hänger problemen ihop, men visst är det hemskt att jag, som passerat de 60, kan se skillnaderna så tydligt. I ett evolutionärt perspektiv är den hastigheten utan motstycke. När dinosaurierna försvann handlade det om årmiljoner – nu ser man förändringar på årtionden. Artutrotningen hänger även ihop med nya metoder inom jord- och skogsbruket, med utdikningar, kemikalieanvändning och vår totala oförmåga att tänka biologisk mångfald. Ta hänsyn.

Flera av de arter jag har på min tomtartslista finns inte kvar längre här. Svartmes brukar jag alltid se på vintern – inte i år. Trädlärka häckade i skogsbrynet förra året – inte i år. Stenskvättan var det flera år sedan jag såg. Vi har till vår glädje fått en ladusvalspar även i år och törnsångaren verkar ha bestämt sig för att häcka i buskaget nedanför fönstret där jag sitter nu.

Och så gråsparv. Numer får man vara glad åt varje litet framsteg för den biologiska mångfalden. Till och med gråsparv…

På bilderna är det hanen till vänster och honan till höger. 

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 19 maj 2011 10:29

            


När vi startade med hästuppfödning för snart 8 år sedan var det tanken att det skulle vara connemaraponny vi skulle ha. Jag hade ett sto redan, som fölade våren 2003 – ett fint stoföl som fick heta Kewarra. Hon såldes 2008 och tävlar nu hoppning med viss framgång. Fin är hon – elastisk och smidig.

För att hon skulle ha någon likåldrig att växa upp med köpte vi Kimberley som nyss avvant föl. Men den hästen var verkligen inte född under en lycklig stjärna. Hör bara:

Kimberley fick vargtänder – inte speciellt märkvärdigt och lätt åtgärdat. Vargtänder är små tänder som kommer där bettet ska ligga och som kan irritera. Man drar ut dom. I samband med detta fick Kimberley blödande sår på tungan. Hon fick så ont! Kunde inte äta, det blödde och var ett elände innan det läkte. Stackars häst!

Kimberley backade  då man satt upp. Det gjorde hon redan hos tjejen som red in henne, men vi tänkte inte så mycket på det, för det försvann så småningom. Så sålde jag henne, väl utbildad och fin. Inga anmärkningar på veterinärbesiktningen. Efter ett halvår ringde den nya ägaren och ville lämna tillbaka henne. Hon ansåg att det varit fel på hästen redan vid köpet. Oridbar. Va????? Eftersom lagen är skriven så att säljaren egentligen är chanslös, om det blir rättegång, var det bara att åka och hämta hem Kimberely och lämna tillbaka pengarna. Skit! Vi kollade igenom henne hos min veterinär och hittade bara en liten yttre skada på en framkota, som behandlades.

Så betäcktes Kimberley. Tänkte försöka sälja henne dräktig. Men ingen intressent hörde av sig. Förra våren fölade Kimberley. I skogen…. ett par veckor tidigare än beräknat. Vårt gamla isissto Spes fölade samtidigt och vår koncentration var på henne. På morgonen fann vi en torr men förvirrad fölunge i hagen och en Kimberley som inte förstod nånting. In i en box med båda två. Kimberley hade så mycket mjölk att det rann – jag mjölkade ut några deciliter och gav ungen, en fin liten kille. Det tog en dag att få Kimberley att acceptera den lille, men så småningom tändes moderskänslorna och sen var han bara hennes och hon har skött den lille sonen perfekt. Se bilden ovan där lille Wille är några dygn.

Efter avvänjningen nu i vår skickades Kimberley till en tjej för att ridas. Efter någon vecka ringde hon och berättade att K. inte alls ville vara med. Ont nånstans? Vi tog henne till Helmut Tscharnke, en fantastisk hästman som använder massage och akupunktur, bassäng och värme och lyckas med så gott som alla sina patienter. Han tyckte att K var mjuk och fin, men hittade en liten skevhet i bäckenet, som han justerade. Efter det rörde Kimberley sig bättre än någonsin förr – men… Antagligen har hon haft lite ont vid ridning hos de som köpte henne och dom har varit taskiga mot henne och sett det som olydnad. Talade med deras ridlärare, som lakoniskt sa att dom gjort allt fel…..  Nu sitter det i huvudet på K. Att ridas är obehagligt. Det kan säkert ändras, men K har aldrig varit en positiv häst, snarare lite försiktig och om man kan säga så lite negativ. Och varje månad kostar på träning. Stora pengar.

Så nu är Kimberley hemma igen. Har satt ut annons som avelssto, för hon är snygg och har en bra stam, men idag är marknaden för ponny närmast död, så vem vill avla? Svar: ingen.

Det är lite sorgligt. Vi har lagt ner mycket pengar på Kimberley och resultatet är 0. Ingen vill ha henne. Vad gör man? Korv? Det känns ju grymt.

Skatteverket tycker att vi ska gå med vinst, men så här är hästverkligheten. Kewarra såldes då hon var 5 år för stora pengar. Kimberley kommer vi antagligen aldrig att kunna sälja. Någon vinst på henne efter allt hon kostat oss är omöjlig. Ett företagande med hästar är betydligt riskigare än att producera strumpbyxor eller andra döda ting – med levande varelser vet man aldrig vad som händer.

Kimberley slaktas inte. Hon är nöjd med att var hemma – kelig och go mot matte. Hon får väl gå här som hagprydnad. Det är väl bara att bita i det sura äpplet och se tiden an. Kanske blir efterfrågan större på ponny en dag och då får vi väl ta ett föl på henne igen. Så här är dert med hästar – ömsom ris ömsom ros. 

Av Gudrun Lindvall - 17 maj 2011 00:10

  Som många andra som bor på landet inleds våren med invasion av svartmyror. Man hittar dom överallt i köket. När värmen kommer flyttar dom ut igen. Men i år flyttade dom tillbaka in när kylan återkom och då hittade dom ner i våra kökslådor. Det har aldrig hänt förr, men dom var väl besvikna på våren. Då blev det dammsugaren... Inte snällt, men vad gör man. Nu har dom lämnat oss för det här året. Godare mat utomhus tydligen. Vi får inte spader på dom och skriker på Anticimex, varifrån bilden ovan är hämtad. Vi tar det som ett säkert vårtecken och väntar på att dom ska flytta ut igen. Några veckor med svartmyror motiverar inte giftspridning, tycker jag. 

Men en sak förstår jag inte. Upptäckte att dom överlever mikrovågsugnen. Hur kan det vara möjligt? Flera gånger kröp det ut fullt levande små svartmyror sedan jag värmt nåt i mikron utan att kolla om det fanns myror där först. Innehåller dom så litet vatten att inget kan koka i dom? Kan någon förklara?  

Av Gudrun Lindvall - 13 maj 2011 17:27

               


Det finns vanliga plantskolor - och så finns Zetas. Formidabel, fantastisk, allt finns i absolut prima kvalitet!! Att det dessutom finns många anställda med specialkunskaper, som man lätt hittar och som mer än gärna ger råd och hjälp gör inte sken sämre.

Idag var vi där - det brukar bli ett par gånger om året. Det blir inte billigt, men det är det värt. I år köpte vi perenner och lite jordgubbsplantor. Förra året var det även hallonplantor och några rosor med hem. Och klematis. Min underbara iris "Perry´s Blue" fanns till min stora glädje. Den fanns i Enhörna och vi hade visst besvär att få reda på sorten. Tyvärr är den omtyckt av sorken... 

Zetas ligger vid Kungens Kurva alldeles i närheten av Ikea. Här är hemsidan: www.zetas.nu

Men vi har även en annan plantskola som vi besöker varje år - Löta utanför Eskilstuna. Härifrån kommer alla rosor, som säljs på andra ställen. Vill man se ett överflöd av rosor kan ett besök i slutet av juni . början av juli varmt rekommenderas. Doften är bedövande och områdena med rosplantor jättestora - flera fotbollsplaner. Här är hemsidan: www.lota.se

Nu har den nya rabatten fyllts. Det ser inte så mycket ut än, men det kommer.. 

Av Gudrun Lindvall - 11 maj 2011 13:06

Jag tidstuderar mig själv nästan alltid. Med det menas att jag alltid funderar på hur jag effektivast gör saker – allt ifrån i vilken ordning jag mockar boxar till i vilken ordning man hämtar varor i mataffären. Det här kan bli lite irriterande för maken, som ofta frågar varför det är så bråttom. Det är det inte – det är bara det att allt ska ske så tidseffektivt som möjligt. Varför spilla tid i onödan?

En sommar i min ungdom jobbade jag på Länsstyrelsen i Stockholm – ett jobb som passade denna tidsstudernade läggning perfekt. Det var på den tiden då byråkratin fortfarande var byråkratisk, dvs med blanketter och papper som skulle skrivas under både här och där och behandlas av flera tjänstemän. Så är fortfarande den franska och därmed EU:s byråkrati medan Sverige för länge sedan rationaliserat bort massor av moment.

Mitt jobb bestod i att fylla i vissa rader i blanketter som handlade om konkurser innan dom gick vidare till nästa i hierarkin. Det jobbade en äldre dam med detta, men hon hann inte med. Jag leddes in i ett litet rum där det låg travar utmed väggarna av blanketter, som saknade det som skulle fyllas i. Ett eldorado för en tidsstuderare! Hur sätter man in blanketten snabbast i skrivmaskinen? Vilken ordning på fylleriet går snabbast? Hur många klarar man i timmen? Jag tävlade med mig själv hela tiden och jag mig fa-an på att få undan högarna – alla! Skitkul! Den stackars tanten som jobbade med detta till vardags blev lätt störd över min arbetsiver och chefen, som fick in färdigifyllda blanketter i sitt rum, där annat skulle fyllas i, började se förtvivlad ut. Hennes högar växte. Jag försökte ursäkta mig med att man inte kunde jobba så här jämt, bara under en kort tid.

När sommarjobbet var klart var alla blanketthögar klara och inflyttade till chefen. Rummet var tömt. Tanten, som jag minns hette Ebon, kunde börja från scratch. Någon ambition att återkomma sommaren efter hade jag inte – sånt här gör man bara en gång.

Men tidstuderandet satt i blodet. På nåt sätt tror jag att det hänger ihop med latmasken. Det gäller att få tid över till annat. Trista saker ska gå fort. Och så finns det ett nöje i själva tidsstuderandet. Det trista som måste göras försvinner liksom i planerandet.

Knäppt? 

Av Gudrun Lindvall - 8 maj 2011 07:59

    Det kom ett reklamblad härom dagen - adresserat till maken. Dom tycker att vi ska sälja gården via dom. Det ska vi aldrig - det kan jag lova. 

Varför? Jo, det är så här att jag äger 85 % av gården och maken äger 15 %. Jag ägde ett hus, som gav grundplåten till köpet, så det är inte så konstigt. Men enligt EgendomsMäklarna tycks kvinnor inte kunna äga gårdar - det kan bara män göra. Tydligen är kvinnor enligt deras uppfattning mest ägare på pappret, men i verkligheten tycks dom tro att det egentligen är mannen, som är den rätte ägaren... Så man skickar reklamen till Mannen.

Man inte bara tar sig för pannan - faktum är att jag blir riktigt förbannad. Vad är det för grumlig gammaldags i ställning???

Skäms, EgendomsMäklarna!!!

Vakna upp i den tid ni lever i och inse att kvinnor numer är fullvärdiga medlemmar i samhället - och äger! I realiteten. Även gårdar på landet med mark och skog. Om ni lever i föreställningen att kvinnor mest står som ägare av skattetekniska skäl, så överge den inställningen. Skicka reklamen till huvudägaren - oavsett kön!

Hur jag uppfattar det? Grovt kränkande kan man kanske säga. För jävligt är ett annat sätt att uttrycka det. Att en sån här kvinnosyn finns kvar förvånar faktiskt lite. Jag trodde vi kommit längre. 

Men tydligen inte EgendomsMäklarna. 

Jag tror jag ska ringa VD:n - en HAN får man förmoda....

Av Gudrun Lindvall - 6 maj 2011 16:04

 

Igår föddes årets första föl - ett stoföl - mycket efterlängtad av sin mor, som gått en vecka över tiden. Skerpla är en erfaren dam som fått 9 föl tidigare, så hon visste vad som var på gång. Hon la sig redan på förvärkarna och väntade, men inget kom. Först kl 23.10 var det dags på riktigt. Natten var svart, så vi valde att ha henne inne. Det var lite pirrigt, för för två år sedan fick  hon en hingstunge, som kom med rumpan först. Det överlever man inte.  

Men den här gången gick det bra. Tora är en stor rejäl tös med en underlig färg. Hon är svart på huvudet och ryggen och brun på sidorna. jag vet inte vad det blir till slut. Kanske samma färg som mamma Skerpla?

Tora var en pratsam liten fröken från första stund. Hon brummar. Jättehäftigt! Hon brummade när mamma var lite hårdhänt med tunga och tänder - en del ston är det. Och hon brummade när fölbecket gick. Det är den lite hårda skit, som en fölunge har i tarmen vid födseln och som kan vara trög att få ut. Tora skötte det med den äran - brummandes.. Det tog ett tag innan hon kom igång med diandet, men nu fungerar allt som det ska och just nu är hon ute i hagen med mor sin.

Så var första födseln för året klar - en kompis ska födas i början av juni.  

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se