Vi äger mark. Inte så mycket - bara 16 ha varav hälften är skog. Resten har vi som vall och bete för hästarna. 

Som stadsbo tänker man inte så mycket på att alla mark ägs av någon, men för folk på landet som äger marken är det centralt och superviktigt - varenda kvadratmeter! När vi kom visade det sig att en del av marken inte var skiftad, utan vi hade en remsa en bit ifrån resten av gården - en lång smal remsa ned mot ån och till och med en liten pluttbit på andra sidan ån. Det var väl den bästa jorden och när man skiftade kunde man inte komma överens. Så det enda sättet att göra det på då var att dela den goda jorden i remsor. 

Med tiden blev detta rätt ohållbart. Med stora maskiner var det jätteknöligt att köra runt de bitarna man inte brukade och pluttbitarna på andra sidan ån använde ingen. Så en av ägarna tog initiativ och samlade till möte och så gjorde man om det hela. Vi fick en bit i anslutning till gårdens övriga mark - en hage blev både större och bättre. Alla pluttbitarna slogs ihop med marken på den sidan av ån och vår remsa tillföll den som hade bitar intill. Vi tyckte det var bra, men om sanningen ska fram så var nog kvadratmetrarna viktigare för de andra än för oss. Inte så att vi blev lurade, men det blev väl lättare att komma överens för de andra eftersom vi var "lättförhandlade". Bra blev det för alla i alla fall. 

Så upptäcktes för några år sedan att vi stod som delägare i vad som varit marken där soldattorpet legat - en verklig pluttbit åker. Och den här gången var det inte så lätt! Den andra delägaren hävdade med bestämdhet att det hade kommits överens om att dom skulle ha biten. Av hävd hette det. Vi tog inte strid...

Vi har en liten äng - mycket sluttande - nedanför ett sommartorp, som vi har som granne. Har tagit hö där, men killen som slår kan knappt vända med traktorn och blir det lite halt riskerar han att halka i diket. Han har tjatat på oss att göra betesmark där istället och förra året stängslade vi. Men sommartorparna blev skitsura - kände sig instängda. Vi erbjöd dom att köpa loss plätten, men det ville dom inte. 

Här står verkligen stad mot land. Dom vill ha det som det alltid varit och vi vill använda vår mark. Dom har ingen känsla för att marken är vår, utan anser att dom varit här långt före oss. Att vi dessutom upptäckte att deras potatisland låg på vår mark, att deras gräsmatta brett ut sig och att deras anslutningsväg var vår gör inte saken lättare. Det skiter vi i och reglerar den dag de ska sälja. Än har vi inte riktigt blivit bönder - vi räknar inte varje kvadratmeter. Men vi är på väg dit......