Om man bor i stan tror man att gråsparv är en väldigt vanlig fågel. När man sitter på uteserveringar har man ofta sparvar ikring sig och att skilja gråsparv och pilfink åt kan inte alla.

Här på landet är varken gråsparv eller pilfink vanliga. Det var annat när hästen var bondens bäste vän och arbetskamrat. Då fanns det havrekorn i hästskiten – mat åt gråsparven. Men nu är gråsparven faktiskt riktigt ovanlig, om än inte hotad. Eftersom jag tomtskådar – skriver upp vilka fågelarter jag ser och hör från tomten - så vet jag rätt väl vad som finns och funnits här under de åtta år vi bott här. Det finns en galen klubb för såna som har mer än 100 arter  – och det har jag. Den 101:a blev faktiskt – just det – gråsparv. Pilfink hade vi i schersminen de första åren, men sen försvann den. I vår har vi fått ett gråsparvspar. Kul! Måtte dom stanna och föröka sig. Så här års får hästarna ingen havre, men man får väl lägga ut lite till dom små.

Första året jag satt i riksdagen skrev jag en motion om gråsparv. Gissa om många – läs stadsbor – tyckte det var höjden av löjligt. Men om man tänker efter handlade den egentligen om mycket mer än gråsparven. Gråsparven var mest ett åskådningsexempel på att vi förlorar biologisk mångfald. Arter försvinner en skrämmande takt och orsaken är vi människor. Skälen kan vara olika, men just det faktum att det sker oroar i alla fall mig mycket. En sorg över mänsklighetens dårskap. Konstnären Lars Jonsson menar att artutrotningen är ett mycket större miljöproblem än klimatförändringarna. Jag tror inte att man kan jämföra eländen på det sättet och i många fall hänger problemen ihop, men visst är det hemskt att jag, som passerat de 60, kan se skillnaderna så tydligt. I ett evolutionärt perspektiv är den hastigheten utan motstycke. När dinosaurierna försvann handlade det om årmiljoner – nu ser man förändringar på årtionden. Artutrotningen hänger även ihop med nya metoder inom jord- och skogsbruket, med utdikningar, kemikalieanvändning och vår totala oförmåga att tänka biologisk mångfald. Ta hänsyn.

Flera av de arter jag har på min tomtartslista finns inte kvar längre här. Svartmes brukar jag alltid se på vintern – inte i år. Trädlärka häckade i skogsbrynet förra året – inte i år. Stenskvättan var det flera år sedan jag såg. Vi har till vår glädje fått en ladusvalspar även i år och törnsångaren verkar ha bestämt sig för att häcka i buskaget nedanför fönstret där jag sitter nu.

Och så gråsparv. Numer får man vara glad åt varje litet framsteg för den biologiska mångfalden. Till och med gråsparv…

På bilderna är det hanen till vänster och honan till höger.