Alla inlägg under juni 2010

Av Gudrun Lindvall - 27 juni 2010 21:48

               


Nu gör jag ett litet uppehåll och återkommer på bloggen den 1 augusti. Ha en trevlig sommar.

Om du vill veta vad som händer på gården så gå gärna in på min hemsida www.vastravegred.com . Där finns en Hänt i Veckan - sida. Välkommen.

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 24 juni 2010 22:31

           

  Trevlig midsommar. Njut av sommaren - den är alldeles för kort.   

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 22 juni 2010 22:20

Det har varit lite bloggtorka på grund av fölningar. Tre nya små liv har vi fått. 

Den 11 juni, precis före midnatt, kom Odda. Hon är islandshäst och kommer att bli svartare med åren. 


                 


Den 21 juni kom Frigga. Hon är också islandshäst och blir fux när hon blir stor, precis som hon är nu.


                          


Idag den 22 juni kom Windhoek. Han är connemara och kommer väl att bli skimmel, men än så är han ganska svart.


                      


Nu har vi fått årets föl. Dom ser fina ut alla tre och allt verkar att ha gått bra med dom och deras mödrar. Puh....  

Av Gudrun Lindvall - 20 juni 2010 14:50

   Bild från Wikipedia

Historien om schimpanserna och bananhögen kom inte i går som utlovats – den kommer här..

Det var så här: utanför en forskningsstation någonstans i Afrika la man ut bananer till schimpanserna – en liten hög. Flocken kom dit, slog sig ner och åt upp bananerna. Man fick chans att se dom lite på nära håll och filma dom. En dag kom en felleverans och man fick massor av bananer så högen blev rejält större än vanligt. Och nu hände något oväntat. Schimpanserna fick totala spader. Dom samlade bananer, slogs som attan, rev och slet och betedde sig helt annorlunda än dom brukade. Dom blev som galna. Som tur var filmades även det och jag har sett filmen, som visar det normala och dagen med jättehögen.

Hur förklaras detta? Varför var det lugnt och fint utan bråk då det fanns lite bananer, men osämja, ett hejdlöst samlande och fullt krig då det fanns mycket bananer? Man tycker ju att det borde varit tvärt om – men icke. Inom zoologin förklarar man det med att schimpanserna blev överstimulerade och därför inte kunde hantera situationen. Det man skulle kunna kalla för solidaritet inom flocken var som bortblåst. Det blev bara den egna tillfredsställelsen som räknades.

Parallellen till vårt överflödssamhälle är naturligtvis slående. Vi behöver inte varandra egentligen för överlevandet – det går att kosta på sig att vara egoist. I ett samhälle med mindre tillgångar är man mer beroende av varandra – om jag hjälper dig idag så hjälper du mig i morgon. Det ”lönar sig” att dela med sig. Det egotrippade tankesättet leder bort från solidaritet och generositet. Den girighet vi sett under de sista åren blir legitim – man blir inte ”utstött” ur flocken för att man så totalt visar sina hemskaste sidor – att roffa åt sig så mycket man kan. Det blir istället nåt smart och självklart…

Av Gudrun Lindvall - 19 juni 2010 08:16

               


Ha en skön helg. 

Av Gudrun Lindvall - 18 juni 2010 09:50

Det tog ytterligare något år innan M kom till Sverige. Han kom med tåg till Helsingfors och jag var där och mötte. Nerlastad med prylar var han – trodde att han skulle kunna sälja en del, tex sin kamera. Mina försök att förklara att den nog inte var så modern och kanske inte så intressant möttes med stor misstro. Lyxig hytt med utsikt på båten.

Allt var väl ordnat för honom. Han hade jobb på matematiska institutionen på universitetet och fick efter några dagar rum i ett hus som universitetet har för utrikes forskarstuderande. Så följde förhör hos polisen för att utröna om det var ett skenäktenskap eller inte. Vi hade pluggat på ordentligt om varandra – färg på tandborstar och dylika fjantdetaljer, men det var nästan pinsamt hur impade de var av alla professorstitlar. M fick snabbt sitt uppehållstillstånd.

Vi var gifta i över tre år. Äktenskapsförord naturligtvis, något som inte behövdes i Sovjet – där äger man sitt eget även i äktenskapet – och vårt äktenskap var väl egentligen ryskt. Vi träffades inte så ofta under de åren. Numer har M lämnat Sverige – gifte sig för några år sedan med en kinesisk matematiker och bildade familj.

Jag lyckades hitta två personer, som var villiga att åka in och gifta sig. Fick ut J, som hjälpt M och mig så mycket, och den kvinna, som haft för mycket kontakter med amerikanska ambassaden. Hon lever i USA nu och var J är vet jag inte.

Få man göra så här? Nej, egentligen inte. Men jag var i gott sällskap. Olof Palme lär ha gift ut en kvinna från något östeuropeiskt land i sin ungdom. Civil olydnad mot förtryck kan vara enda sättet och jag anser att solidariteten inte bara ska vara ord – den ska kunna omsättas i handling. Eller som Astrid Lindgren skriver i Bröderna Lejonhjärta: 


Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.

- Varför då?

- För annars är man ingen människa… utan bara en liten lort.


Det jag gjorde var naturligtvis inte på något sätt farligt. Att åka med Ship to Gaza visade sig vara det. Men förtryck och förtryckare måste bemötas med ett passivt civilt fredligt motstånd för att visa att det finns empati och vilja till något bättre. Om ett förtryck får växa sig starkt kan det bli oerhört farligt att protestera inne i landet – då blir man beroende av oss utanför. Precis som Gazaborna.

Det är inte så ”inne” med engagemang och solidaritet numer. Allt ska handla om den egna plånboken och det egna gottfinnandet. Det är sorgligt. Just empatin, solidariteten och engagemanget utanför en själv är de viktigaste mänskliga egenskaperna, tycker jag.

Annars blir vi som schimpanserna vid bananhögen – en belysande historia, som vi tar i morgon…

Av Gudrun Lindvall - 17 juni 2010 08:13

                              


Klockan 7 skulle han ha varit här, sotaren, men än ser vi inget av honom. Som det brukar med hantverkare med andra ord - väntan...

Förr skrämde man barn med sotaren och andra tokigheter. Kan inte ha varit kul att vara sotare - ungarna flydde väl när man kom... Att lura ungar var förr en vanlig - och kanske enkel - uppfostringsmetod, som numer väl är mer eller mindre borta. Tur det. Här kommer ett annat försök till lur:

En gång satt jag och en liten tjejkompis på kyrkogårdsmuren vid Ytterenhörna kyrka. Måste ha varit i förskoleåldern, 50-talet. Vi väntade på hennes pappa, som skulle komma från jobbet. Så kom han då – om det var med egen bil eller bussen minns jag inte. Vi satt på muren och slog med nåt på stenarna. Pappan tyckte tydligen inte om det. Han berättade att man inte fick göra så, för då kunde dom döda vakna i sina gravar.

Fasa!! Dom kunde ju inte komma upp!!! 

Det här funderade jag mycket på. Kunde det verkligen vara sant? Kunde man väcka döda genom att föra oväsen? Hade vi väckt nån, som låg där vaken i sin grav nu och inte kom upp? Hennes pappa var ju en vuxen, om dom vet ju – eller??

Efter mycket funderande var min slutsats klar – nej, det kunde inte vara sant. För om det var så skulle ingen behöva vara död – då var det ju bara att väcka dom igen. Jag var tämligen säker på detta. Pappan måste ha fel -  man kan inte väcka döda. Det är det som är grejen med att vara död. Man är - död. Bortom möjlighet att bli väckt, liksom.

Nästa tanke. Hur kunde pappan vara så korkad att han trodde att dom döda kunde väckas?? Det slog mig aldrig att han lurades - det gjorde aldrig mina föräldrar. I mina ögon var pappan bara korkad. Hur kunde en vuxen tro på nåt sånt???? Vi bodde granne med dom i stan och under hela livet fanns det där kvar – även sedan jag blivit större och insett att han lurats – han var klassad som dum!! Kanske inte riktigt den slutsats den pappan hade väntat sig..

Så - försök inte lura barn. Dom är ofta klurigare än man tror. 

Av Gudrun Lindvall - 16 juni 2010 08:06

          


Det här är Saga. Hon var Garúns mormor och en av de första islandshästarna, som kom till Sverige.

De första som kom fick dåligt rykte, eftersom man trodde att de små hästarna var för barn.  Men det här är inga små snälla ponnyer - det är starka små hästar för vuxet folk. Dessutom var väl de som släpptes från Island först inte öns bästa hästar...

Så småningom fick rasen fäste i Sverige tack var ett antal entusiaster, som tog in fina isisar för seriös avel. Då kom Saga. 

Saga föddes 1975. Hennes hela namn var Saga frá Nordur Hvoll. Hon blev 32 år och fick många fina föl i Sverige. 

Saga var lite skygg som en del isisar kan vara. Men förtroendet växte i kontakt med snälla människor som den underbara sommarbilden ovan visar. Utan sadel och träns och fort går det - titta på tjejens hår!

Sagas ättlingar har ärvt mycket ifrån henne - inte bara färgen. Här nedan dotter Grasa och dotterdotter Garún med varsin son.


     


Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5
6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se