Det tog ytterligare något år innan M kom till Sverige. Han kom med tåg till Helsingfors och jag var där och mötte. Nerlastad med prylar var han – trodde att han skulle kunna sälja en del, tex sin kamera. Mina försök att förklara att den nog inte var så modern och kanske inte så intressant möttes med stor misstro. Lyxig hytt med utsikt på båten.

Allt var väl ordnat för honom. Han hade jobb på matematiska institutionen på universitetet och fick efter några dagar rum i ett hus som universitetet har för utrikes forskarstuderande. Så följde förhör hos polisen för att utröna om det var ett skenäktenskap eller inte. Vi hade pluggat på ordentligt om varandra – färg på tandborstar och dylika fjantdetaljer, men det var nästan pinsamt hur impade de var av alla professorstitlar. M fick snabbt sitt uppehållstillstånd.

Vi var gifta i över tre år. Äktenskapsförord naturligtvis, något som inte behövdes i Sovjet – där äger man sitt eget även i äktenskapet – och vårt äktenskap var väl egentligen ryskt. Vi träffades inte så ofta under de åren. Numer har M lämnat Sverige – gifte sig för några år sedan med en kinesisk matematiker och bildade familj.

Jag lyckades hitta två personer, som var villiga att åka in och gifta sig. Fick ut J, som hjälpt M och mig så mycket, och den kvinna, som haft för mycket kontakter med amerikanska ambassaden. Hon lever i USA nu och var J är vet jag inte.

Få man göra så här? Nej, egentligen inte. Men jag var i gott sällskap. Olof Palme lär ha gift ut en kvinna från något östeuropeiskt land i sin ungdom. Civil olydnad mot förtryck kan vara enda sättet och jag anser att solidariteten inte bara ska vara ord – den ska kunna omsättas i handling. Eller som Astrid Lindgren skriver i Bröderna Lejonhjärta: 

Det finns saker som man måste göra, trots att det är farligt.

- Varför då?

- För annars är man ingen människa… utan bara en liten lort.

Det jag gjorde var naturligtvis inte på något sätt farligt. Att åka med Ship to Gaza visade sig vara det. Men förtryck och förtryckare måste bemötas med ett passivt civilt fredligt motstånd för att visa att det finns empati och vilja till något bättre. Om ett förtryck får växa sig starkt kan det bli oerhört farligt att protestera inne i landet – då blir man beroende av oss utanför. Precis som Gazaborna.

Det är inte så ”inne” med engagemang och solidaritet numer. Allt ska handla om den egna plånboken och det egna gottfinnandet. Det är sorgligt. Just empatin, solidariteten och engagemanget utanför en själv är de viktigaste mänskliga egenskaperna, tycker jag.

Annars blir vi som schimpanserna vid bananhögen – en belysande historia, som vi tar i morgon…