Här kommer fortsättningen på mina ryska ”äventyr” från början av månaden.

Nu skulle M och jag få i ordning alla papper för att kunna gifta oss. Jag sände mina till Sovjet med diplomatpost –tryggt och bra - och M trodde sig vet vad han skulle ha. Nu var det bara att köa…. Bara….

Vi tog hjälp av en ung kille för att bevaka vår plats i kön – han kände M via universitetet. J beskrev sin barndom som en ändlös serie magsjukor. Han studerade matematik och var en mycket driftig kille. Jude med det inskrivet i passet.  

En dag besökte vi Moskvas travbana – en upplevelse bara det. Då frågade J med viss bävan om jag möjligen kunde hjälpa honom ut. Fanns det en tjej som kunde gifta ut honom också? Jag lovade försöka hitta nån. Det fanns dessutom en kvinna i Leningrad, som hade det besvärligt. Hon hade en liten son, som behövde extra stöd, men inte kunde få det. Kunde jag möjligen??... Och en kvinna, som besökt den amerikanska ambassaden för mycket och förlorat jobbet.. Fanns det någon??..

Men åter till kön. Den tog nästan en hel dag.

Vi hade äntligen kommit in på kontoret och lämnade över våra papper. Blev nedlåtande, misstänksamt och nonchalant bemötta. Gifta sig med en västerlänning… Hon tittade på mig som nåt katten släpat in. Och - det saknades en stämpel i M:s pass. Han hade jobbat en tid i en stad utanför Moskva och saknade stämpeln att han återvänt. Vad göra? Jo, snabb transport till hans polisstation. Vi gick ut på gatan och stoppade en taxi. Men även taxichaufförer hade en annan uppfattning om service i Moskva. Den här killen hade en tjej – prostituerad? – i framsätet och hade ingen lust att köra åt det håll vi ville… Men mycket går att köpa för pengar – även ovilliga taxichaufförer. Tjejen fick hänga med. Vi hann få stämpeln den dagen och komma tillbaka i tid. Men att få ett datum tog tid, inte den dagen precis – hem till Sverige, förälskade telefonsamtal på bestämd tid varje vecka och så väntan på besked…

Så småningom kändes det som om dom bestämde sig för att släppa M. Vi fick en tid.

Så gifte vi oss. Jag hade en ljusgrön klänning och en vit kavaj på bröllopet och M hade kostym. Vi hade med oss två av M:s vänner som vittnen. En billig ring som såg äkta ut hade vi köpt. Ceremonin var närmast surrealistisk. När vi trädde in i salen spelade en liten orkester bestående av en orgel, en harpa och en elgitarr. En kvinna med ordnar och band höll ceremonin och M knuffade till mig när jag skulle säga DA. Jag fick en stämpel i passet att jag nu var fru L.

Jisses vad jag ser ung ut på korten – men det var ju 25 år sedan… Kvaliteten på rysk fotokonst verkar inte ha varit så stor – dom rodnar och försvinner. Dagens fotokonst med digitalt år oöverträffad.

Bröllopsmiddag i M:s lägenhet med de närmaste vännerna. Knytis.

Så var det dags för besök hos föräldrarna för att presentera hustrun….. M hade inte vågat berätta innan, så de ställdes inför faktum. M:s mamma var kall som en fisk och frågade M i vilken skola i Moskva jag skulle jobba i då – jag jobbade som lärare. M:s pappa däremot var en varm person, som tyckte att sonen gjorde rätt som försökte ta sig ut. Men för dom handlade det inte bara om M, det handlade lika mycket om dom själva. Att någon av föräldrarna skulle ”straffas” var tämligen klart. Det blev som tur var pappan - han förlorade jobbet strax efter att M flyttat till Sverige. Jag tror att han hade lättare att ta det än vad hon hade haft. Båda var geologer – hon professor, han forskare. Hennes ställning innebar privatchaufför då och då och en större lägenhet än normalt, noga reglerat. Men ingen lyxvåning precis…

Innan jag for hem den gången frågade M om det fanns något i hans hem jag ville ha som minne - han kunde ju inte få med sig allt till Sverige. Det fanns det - han hade fina champagneglas - dom fick jag. Och så M:s tandborste - den var nämligen gigantiskt. Själva borsten var nästan 5 cm - gjord för storkäftar? Rysk effektivitet? Jag har kvar såväl glasen som tandborsten... Nej, jag använder den inte..

Nu följde nästa fas – att få M till Sverige.