Det här är min pappa Sven.

Han föddes i Stockholm i september 1919 och fyller alltså 97 i höst - jodå, han lever och mår prima på sitt äldreboende. Huvudet är klart och just nu njuter han av OS i Rio på TV. Läser sin morgontidning och följer med vad som händer. 

Bilden ovan måste vara tagen vinter 1920/21 eller möjligen vintern efter. I bakgrunden syns det då nybyggda Naturhistoriska Riksmuséet. I samband med 100-årsjubíléet - det invigdes i november 1916 - ville man ha in bilder och minnen från förr och jag skickade in ovanstående bild och berättade att familjen bodde längst ner på Valhallavägen och att söndagspromenaderna företogs ut mot Frescati. Dom blev jätteglad och har fått lov att använda bilden.

Sven var enda barnet till Robert och Hanna, han bördig från Södermanland och hon från Hälsingland. De möttes i Stockholm. Farfar var skräddare och farmor sömmerska, men som seden var blev hon hemmavid sedan sonen fötts. Sven blev enda barnet, men nån gång har jag hört talas om tvillingar, som dog, men vet inte riktigt.

Hanna hade haft två systrar, som båda dog i den tidens gissel TBC och i början av 1940-talet tog den sjukdomen även hennes liv, innan jag föddes alltså. Hennes mor har jag skrivit om förr i bloggen. Hon bodde i Bollnäs och var tvätterska vid älven Ljusnaren. Till mormor Margta cyklade Sven på besök och hos och med mormor trivdes han alldeles förträffligt. Det finns många berättelser om henne och med lite släktforskning vet jag att hennes morfar var soldat och musiker. Hantog sig soldatnamnet Stål och därför kallades mormor Ståls Marta. Margta gifte sig sent, fick alltså tre döttrar i snabb följd, men förlorade sin man till älven tidigt. Han var flottare, ett farligt yrke, som tog många liv. Det finns lite möbler kvar, som han snickrat. 

Farfar var en lite sträng man, som man inte riktigt lärde känna. Han kom på besök ibland och lockades alltid med dillkött, en favorit. Han hade en ny kvinna, särbo, som inte riktigt accepterades av Sven, så Mia fick vi aldrig träffa. Jag vet att min far ångrar det idag, speciellt sedan han själv skaffade en ny kvinna sedan vår mor dött och möttes av ett helt annat förhållningssätt av mig och min syster. Vi uppmuntrade dom att flytta ihop - tiderna förändras, i detta fall till det bättre. 

Lägenheten på Valhallavägen hade ingen egen toa, utan den fanns i trapphuset. Badrum fanns i källaren. Huset revs nån gång tidigt 1960-tal och farfar fick en betydligt modernare lägenhet på Vanadisplan. Han dog en vinternatt när han var 79 år, år 1965. 

Min far Sven bor på ett hejdundrandes bra äldreboende i vår lilla stad. Allt är bara kanonbra och man skulle önska att även det positiva lyfts fram ibland. Personalen är toppen, go och rar och omtänksam. Kanske är äldrevården bättre i mindre städer?

Nu ser han ut så här. Det har gått ett helt liv mellan bilderna, nästan 100 år. 

Vi var på bröllop härförleden. Systerns äldsta dotter gifte sig med en kille från Australien, där hon numer bor. Med på festen var en hel drös kompisar därifrån. Jag hade en till bordet. Han hade kommit med flyg till Arlanda och hyrt bil där och var lite förundrad över körvanorna i landet. Han frågade angående hastighetsskyltarna:

- Is it a limit or a recommendation?

Han hade nämligen upptäckt, att om han följde markeringen blev han omkörd hela tiden.

Frågan kan faktiskt ha sitt berättigande....

Jo, vi upplyste om hur det egentligen är.

Den 24 augusti 1987 hände något i Södertälje, som kunnat sluta som en riktig katastrof. När vaktmästaren öppnade dörren till Telgegymnasiets aula på morgonen, jag tror att det var en måndagsmorgon, möttes han av en förfärlig syn. Hela innertaket med stora kristallkronor, armeringsjärn och allt hade rasat ner och låg som en matta över stolarna. 45 ton massor där det veckan innan suttit flera hundra elever, när skolan hälsade välkomna till den nya höstterminen. Tanken svindlar – det hade kunnat bli en riktig katastrof med många döda, om taket gett vika just då. Så här såg det ut:

I den här aulan har jag suttit många gånger och våndats över prov av olika slag, bl.a studentskrivningar, som fanns på den tiden. Jag tog studenten här i slutet av 60-talet, men då hette skolan Högre Allmänna Läroverket i Södertälje och var ortens enda gymnasieskola.

Det kan bara spekuleras varför hela taket rasade och förklaringarna är flera.

Läroverket invigdes 1913, en pampig byggnad, som då låg mitt för den svängbro, som fanns vid stora torget. Stiligt och i blickfånget.

Svängbron hade funnits sedan 1823, först i trä och 1910 ersatt med en i järn. Trafiken var ju inte så stor precis, men att ta sig över kanalen var en nödvändighet och allt efter att trafiken ökade både på den lilla kanalen och över bron krävdes förändringar. Den lilla snirkliga gulliga kanalen ersattes av en rak bred och då behövdes också en annan bro – stora Landsvägsbron, eller Klaffbron som den allmänt kallats, invigdes 1924. Läroverket hamnade inte längre i blickfånget, utan lite på sidan. Man gjorde en fin trädgård framför.

Men tiderna förändrades och med dem trafiken. Klaffbron med sina två filer i var riktning var stora riksettan och både antal bilar och den tunga trafiken ökade.

Det skalv i marken och det var väl inte skolan riktigt byggd för. Men den höll. På 50-talet renoverades aulan och möjligen även dess tak. Troligen var det väl den och markskakningarna, som fick det ofattbara att ske. Innertaket hängde i krokar med armeringsjärn med cement emellan. Efter olyckan restaurerades aulan till sitt ursprungliga skick.

Men olyckan fick även andra konsekvenser. En haverikommission tillsattes och man undersökte även andra byggnaders byggda med samma konstruktion i taket och kunde därmed undvika liknande olyckor.

Jag jobbade som lärare under en termin och då byttes det fönster i den gamla skolan. Dom gamla slängdes bara i en container. Jag ”räddade” fem mindre, ett litet minne från min gamla gymnasietskola. Kanske kommer dom till heders en dag.

Klicka på bilderna så blir dom större.

Det känns att hösten närmar sig - lite kallare på morgonen och lite mindre insekter.

Första bloggen för hösten får bli lite fina fågelbilder. Det finns en sida på FB där alla världens häftiga fåglar läggs ut och man kan bara förundras. Den har kolibrin har en näbb som är längre än själva fågelkroppen.

Här kommer en fågel med en otrolig stjärt.

Man kan se ut så här - en sekreterarfågel.

Skator kan vara otroligt vackra som den här arten.

Nog måste föregångarna till dessa fantastiska varelser, dinosaurierna, ha haft färger! Fjädrar är ju en utveckling av fjäll. Man kan bara konstatera att naturen är fantastisk.