Alla inlägg under augusti 2010

Av Gudrun Lindvall - 27 augusti 2010 20:27

  

Jag tröttnade på att vänta på prinsen.

På hösten 1988 ville jag ut på landet och ner på backen. Jag hade en massa borderterrier, bodde i bostadsrätt, men ville ha egen tomt. Kontaktade flera mäklare, men blev snorkigt bemött. Ensamt fruntimmer – inte skulle en sån klara att köpa hus! Jasså inte?

Så såg jag drömhuset på annons. Ringde mäklaren, som försovit sig och just kommit till kontoret – han var lite stressad. Hade inte tid att visa, men uppmanade mig att åka ut själv och titta och så höras av om jag var intresserad, så skulle han ta sig tid på eftermiddagen.

Så jag åkte ut – visste var huset låg – och fann en idyll. Nåja, kallvatten och torrtoa i vedboden…. men äppelträd och syrener, stor tomt och med lagom nära grannar – perfekt för en lite mörkrädd typ som jag. Jag blev betagen av stället!

Så jag ringde tillbaka för att boka tid för visning på eftermiddagen.

- Nej, sa mäklaren. Det har ringt så många så det får bli öppen visning i helgen.

- Men du sa att jag skulle få titta i eftermiddag, sa jag.

Det blev tyst i luren.

- Ja, det sa jag, sa mäklaren.

Jag fick titta den eftermiddagen och kände att detta var bara rätt – mitt hus!! Mäklaren kontaktade dödsboet. Det fanns fler intressenter berättade mäklaren, bland annat husfirmor, som ville riva stugan och bygga två moderna villor på tomten. Mer betalt för dödsboet förstås.

Nu var det så att dödsboet hade känslor för stället. Här hade deras far bott sedan pensioneringen i över 20 år – han hade varit trädgårdsmästare med egen plantskola tidigare. Odlarambitioner hade han fortfarande och när hälsan tröt kallades ungarna in, även om dom nu var i 60-årsåldern. Det skulle grävas land, planteras rätt sorts plantor och bara vissa fröer av tagetes dög. Köksträdgården var gigantisk - den handgrävdes. Arvingarna ville inte alls att stugan skulle rivas. Dom ville att det skulle se  ut som förut. Dom tyckte att jag var en perfekt köpare! En och annan krona mer brydde dom sig inte om.

Jag fick ett dygn på mig att besluta mig. Det var nervöst – kallade in far och syster som konsulter och stöd. Och köpte stugan!!

Det gick ett halvår och så kom en prins. Stugan kändes trång och omodern – han gillade inte torrtoa och kallvatten (!) - så vi byggde ut. Ett äppelträd rök och det mesta av köksträdgården blev gräsmatta, senare rosenträdgård.

Jag vet att säljarna var förbi och tittade några gånger, men dom stannade aldrig. Vi träffades på stan nån gång och dom tyckte nog att det blivit bra, men på besök ville dom inte komma. Dom visste precis vad vi gjort. Inte bara byggt till – vi hade panelat om hela huset och målat det falurött. Den gulmålade lite mögliga fjällpanelen försvann.

Jag bytte prins – vi anlade trädgård, byggde staket och planterade massor av gammaldags  rosor. Fredriksborg var en idyll och i rosentiden en underbar oas av ljuvliga dofter! Jag tror nog att den gamle trädgårdsmästaren var nöjd i sin himmel.

2003 hittade vi Gården. Den här gången blev det öppen visning vid försäljningen. Efteråt fick jag veta att en dotter till Tore, en av säljarna, varit där för att se hur det såg ut inuti. Besöka farfars stuga. Vi fick godkänt – hon hade tyckt att det var så fint, sa Tore, när jag mötte honom på stan lite senare. Skönt – godkänt.

  

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 25 augusti 2010 19:58

Jag tror att man kan bli ”frälst” på flera sätt. Jag menar med det att upplevelser, som är mycket starka och som man känner kommer att påverka resten av ens liv, inte nödvändigt behöver ha med religion att göra. Jag har haft en sån upplevelse, som följt mig genom livet och som definitivt haft betydelse, både för yrkesval och för intressen.

Så här var det:

Det första ämnet jag lästa på universitetet var zoologi. Det var länge sedan – höstterminen 1967 började jag. Det var mycket arter, latinska namn och tittande i mikroskop. Så småningom hade vi kommit igenom systematiken och skulle ha kursen i de då nya ämnena etologi och ekologi. Nu blev det riktigt kul!

Under vintern hade jag fått följa med några av institutionens forskare ut i fält. Jag var rätt vältränad och hängde med bra, vågade klättra i träd och var inte rädd för att bli smutsig eller att hålla i mer eller mindre ilskna djur. Användbar med andra ord. Det var kul! En forskare, Pa Skoog, höll på med grävling, som vi fångade i fälla och märkte. Mer om det en annan dag. Det var dom här entusiastiska forskarna som hade kursen i ekologi – den första i sitt slag faktiskt. Så spännande den var!

En dag satt vi på ett berg på Tullgarn i Sörmland, jag, Pa Skoog och några till och pratade. Helt plötsligt var det som om allt föll på plats. Det kändes som om pusselbitarna bara slöt sig och bildade ett nytt yttre och inre landskap som både var helt och mycket begripligt. Jag såg naturen, det levande och dess förutsättningar på ett nytt sätt. En stor fantastisk aha-upplevelse – ett strålande ljust ögonblick jag aldrig glömmer!!

Den här upplevelsen var absolut avgörande för mitt fortsatta liv och mina olika val senare i livet. Det ledde till en vördnad för naturen och allt levande, där människan spelar en så viktig men ofta förödande roll. Upplevelsen födde ett engagemang, som fortfarande brinner i mig. Det födde en nyfikenhet på medvarelser av andra arter, en ödmjuk fascination och en stigande förundran över livet på jorden. Men också en sorg över hur vi hanterar detta under som finns här – detta så slitstarka men samtidigt så ömtåliga.

Den här upplevelsen har varit vägledande vid yrkesval – jag blev biologilärare. Den har varit avgörande för mitt politiska engagemang i den gröna rörelsen. Den går som en röd tråd genom mitt liv – eller snarare som en klangbotten – i min önskan att vara nära natur och andra arter. Fascinationen över hur olika arter klarat sin anpassning är fortfarande en stor glädjekälla och insikten att vi förstår andra varelser så lite och tillmäter dom mindre ”intelligens” än de har ökar hela tiden. Den mänskliga inbilskheten är tyvärr stor och får i många fall förödande  konsekvenser. Att människan på något sätt skulle ha någon större rätt över livsutrymmena än andra arter finns fortfarande kvar – uppfattningen att vi Homo sapiens skulle ha utsetts av Gud att förvalta Hans verk är bara så absurd! När vi istället ska vara en del av det hela och nyttja det varsamt och långsiktigt.

Allt detta och mycket mer därtill lade den där stunden på berget med min mästare Pa Skoog grunden till. Det är jag honom evigt tacksam för.      

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 21 augusti 2010 14:14

                     


Äntligen har jag fått en vattentrappa! Den beställdes för många år sedan - säkert 5 år sedan - men det är dyrt att renovera en gård, så pengarna har hela tiden gått till annat. 

Vattentrappan ska så småningom anslutas till en pump med en solpanel och en rund damm. Än så länge ligger den bara utlagd i gräset. 

Vattentrappor görs av ett företag i Järna, som heter Virbela. Ursprungligen kom dom till för att rena avloppsvatten. Den meandrande rörelsen i trappan syresätter vattnet, som går i ett dammsystem. Ett sånt reningssystem finns att se vid Rudolf Steinerseminariet i Järna, där reningsanläggningen renar vatten från hela byn inklusive Waldofskolan och Widarkliniken. Det fungerar utmärkt och det vatten som så småningom leds till Östersjön är helt rent. Hela anläggningen finns i den fantastiska parken där - ett måste för varje trädgårdsälskare.

De flesta vattentrappor är stora och finns i offentliga miljöer, men vattenrörelsen och porlandet är lockande även i en mindre trädgård som vår och därför görs mindre Flowforms, som dom heter. De små delarna i vår väger 15 kg och dom stora 25 - hanterligt med andra ord. Vår trappa heter Stensund kommer att bli ca 3 meter lång när den är klar och installerad. Kanske köper vi något steg till - vi får fundera i vinter. Just nu flyttar vi runt den för att hitta den optimala platsen. Jag är så glad att ha den här - även om det kommer att ta ett tag innan den är på plats och fungerar. Nästa vår!

Av Gudrun Lindvall - 18 augusti 2010 13:00

Vi har en ganska strikt färgskala i trädgården - klara milda färger ska det vara. Rosa, blått och mycket vitt dominerar. Dessutom är filosofin att det som trivs och brer ut sig får vara kvar. Malvor av olika slag trivs utmärkt. Vi har snart bara malvor i en rabatt - dom frösår sig hej vilt och jag har inte hjärta att ta bort dom. Och varför ska man det? Dom blommar från tidig sommar och fortfarande. Titta bara - bilden tagen idag. Gillar deras milda skönhet. Vi har även vita.


                


Den här plantan levde i skymundan i en rabatt och jag flyttade den i början av juni, något den verkligen tackat för - och som den blommar nu! Den var ynklig då och har blivit riktigt stor - större än planerat faktiskt.. 

En annan rosa sort jag gillade förr är rudbeckian Magnus. Den var Årets perenn för några år sedan. Nu är jag inte lika förtjust länge. Man ändrar sig. Kanske är det den tegelröda disken i mitten som stör. Just den här flyttades i våras och jag tror att det blir flytt även nästa vår. 


                 

Av Gudrun Lindvall - 16 augusti 2010 15:58

     


Det här är Skerpla från Tåkern. Hon är islandshäst och kom till oss i november förra året. Jag såg henne hos förra ägaren för flera år sedan och föll som en fura för denna speciella dam. Då var hon inte till salu och dessutom dräktig med en redan tingad fölunge, men så småningom fick jag chansen att köpa henne.

Hon är förstaklass-bedömd. Det innebär att hon har visats och bedömts både exteriört och ridegenskapsmässigt. Man använder en skala upp till 10 där 8 och därutöver brukar kallas förstaklass. Skerpla hade 8.24 exteriört och 8.0 för ridegenskaper, totalt 8.1 Hon har alla 5 gångsätten: skritt, trav, galopp, tölt och flygande pass.

Islandshästar kan ha häftiga färger, men Skerplas sommarpäls är nog det häftigaste jag sett! Hennes färg heter silverbrun. Med det menas att hon är brun, men har en silvergen, som "tokar till" färgen och ger gråsilvrig man, bleker det bruna och gör sommarpälsen apelkastad. Det brukar bli mer eller mindre och på vintern syns inte fläckarna som nu på sommaren och speciellt i solen.

Visst är hon vacker, min Skerpla!

Av Gudrun Lindvall - 10 augusti 2010 18:04

                              Bild från Wikipedia


Jag har rest mycket lite i mitt liv – har alltid haft djur, som gjort det svårt. Eller ont om pengar. Men när jag kom till riksdagen blev det annorlunda. Där avsätts studiepengar till ledamöterna och dom pengarna går till resor.

Min första studieresa gick till Australien. Det är mycket besök på departement och kontor, men om det är jordbruksutskottet som reser så är det naturligtvis besök ute i naturen också för att titta på olika projekt och miljöproblem. Dessutom brukar jag som jag skrivit tidigare ”smita” någon dag. Den här gången ”smet” jag en helgdag – skådade fågel. En av mitt partis fd. riksdagsledamöter bor numera i Canberra och fixade det.

Vi var ute i eukalyptusskogen en bit utanför stan för att kolla en damm med olika änder. Bakom oss fanns en liten ås. Jag ”artade” en and. Det imponerade, för den hade aldrig setts där förr. Nu är det ju så är man ny i ett land så är alla arter lika nya och man vet inte vilka som är vanliga eller  speciella. Det är häftigt att skåda fågel långt hemifrån – alla arter är lika spännande nya.

Helt plötsligt hördes ett taktmässigt dunkande och upp över åsen tittade en antal huvuden – kängurur!! Jag glömmer det aldrig. När dom såg oss vände dom, men dom kom ganska nära innan dess. En hel liten flock var det.

En annan ledig dag hade våra värdar ordnat en tur inåt landet, men jag for med min vän till en nationalpark en bit utanför Canberra istället. Det regnade och vi var tämligen ensamma i parken. Inte fel alls! Utanför såg vi en emu på håll – dom lär inte vara så vänliga vid närkontakt. Väl innanför staketet trodde inte kängururna sin ögon – folk idag!! Dom studerade oss med stor nyfikenhet. Uppställda på rad stod dom på bakbenen och verkligen glodde på oss. Vem som kollade vem kunde verkligen diskuteras… Jag minns en hona, som stod ganska nära oss och stirrade. Rätt som det var stack det upp ett litet ansikte ur pungen – en till som ville kolla. Helt förtjusande. Att en känguruhona kan ha en lite pluttunge i pungen och en halvvuxen samtidigt är fascinerande – pungdjur är så annorlunda.

Vi såg flera arter av känguru och vallaby nära och hade en underbar dag trots regnet.

Mina resekamrater hade besökt en skidbacke – inte en känguru hade dom sett! För våra värdar var skidbacken betydligt märkvärdigare än kängurur… 

Men alla fick se kängurur – det fanns en park vid ett sjukhus där det fanns vilda kängurur. Dit for vi – alla var nöjda.

Men de vilda kängururna som kom över åsen var något alldeles speciellt. Vilken tur! Vilken upplevelse!

Av Gudrun Lindvall - 2 augusti 2010 17:10

När jag var 5 år köptes mina föräldrar ett sommarställe i Enhörna utanför Södertälje. Torpet hette Noralund och låg ostört med utsikt över en liten åkerlapp. Man såg närmaste granne, om man gick ner en bit i backen från huset. Stället hade varit  permanentboende, men vattnet var dåligt och det fanns bara torrtoa. Det kostade hiskliga 12 000 kr – en stor summa i början av 50-talet. Traktens bofasta förfasades!

De första åren brukades åkerlappen som låg framför - jag minns en gubbe som sådde med sålåda på magen. Skördade med häst – häftigt! Det låter som om man var född på 1800-talet.

Efter ett antal år bestämde man sig för att utvidga den lertäkt, som fanns i trakten. Mälarens stränder var nerlusade med tegelbruk förr. Vårt hette Sundsviks tegelbruk och var det enda kvarvarande – de andra var då bara ruiner. Ett fanns kvar som man kunde gå in i det – spännande men säkert farligt. Skorstenen föll i en storm. Nu är det knappast ens en ruin – man kan skönja lite tegel bara i marken. Leran i trakten var i alla fall prima och hela Stockholms stadshus är byggt av Enhörnategel.

Åkern framför torpet blev så småningom bara gropar. Den lilla järnvägen togs bort och marken lämnades sedan att växa igen.

Efter vår mors död i början av 80-talet ville vår far inte dit något mer – sorgen blev för påtaglig förmodar jag. Syrran och jag blev ägare, men vi hade vårt och efter ett tiotal år sålde vi.

Häromdagen for lillasyster för att titta. Det gick inte att se Noralund över den lilla åkern. Nu har skogen återtagit marken. Av gammal odlarmöda syns inte ett spår!

Så här är det på många ställen i Sverige. Skogen tar över de små torpens öppna marker. En bit av historien försvinner. Det är häftigt att det går så fort.

Hemskt? Kanske – kanske inte. Lite nostalgisk blir man…

Av Gudrun Lindvall - 1 augusti 2010 11:44

                 


Åter till bloggen efter en skön sommar.


Jag läser om Harry Potter - alla  en följd. Har kommit en bit in i den fjärde. 

Det konstiga är att det är lika spännande som första gången. Märker att jag kommer ihåg nästan allt från den första, men senare har nog nyfikenheten gjort att jag läst slarvigare, för det dyker upp detaljer jag inte minns.


Härlig läsning! Måtte jag aldrig bli så gammal i sinnet att jag inte uppskattar en god berättelse!

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se