Alla inlägg under maj 2012

???

Av Gudrun Lindvall - 26 maj 2012 11:02

Läst men inte förstått...


 

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 24 maj 2012 21:52

För 2 år sedan köpte maken och jag en ohemult dyr lite planta - en Paeonia mlokosewitchii - svavelpion på svenska. Den var då en liten ynklig bebis, ca 2 dm och kostade nästan 400 kr. Hur i hela friden kan man lägga så mycket pengar på en liten skrånk kan man ju undra - men den är vacker som ingen annan. Se bara:


                          


Perfekta blad som ser ut som om man tvättat dom individuellt och fulländade blommor, som passar perfekt mot bladen. Den här såg vi för några år sedan, men då var vi redan trollbundna av P. mlokosewitchii båda två och hade försökt få fatt i en planta under några år - men förgäves. Jag minns mitt första möte med denna skönhet. En vän ville visa något speciellt i sin trädgård - och där stod den - PANG! - det var som att gå rätt in i hästarnas elstaket. Förälskad, förförd och med ett stort "vill-ha"-begär lämnade jag hennes trädgård.

Så för två år sedan betällde vi en planta på plantskolorna plantskola - Zeta vid Kungens Kurva i Stockholm. 13 mil till plantskolan avskräckte inte och så kunde man ju hitta även annat, när man ändå var där.....

Förra året såg plantan liten och ämlig ut och vi var lite oroliga för fortsättningen. Men i år har den tagit sig och när vi såg en knopp var förväntningarna stora. 

Idag slog den ut - blomman var ROSA!!!!!! 


       


Bladverket är det inget fel på - kanske lite för spetsiga småblad - men denna lilla planta är inte en P. mlokosewitchii. Den är antagligen uppdragen från frö av rätt sort, men det fröet är resultatet av smutsiga bifötter med pollen från en annan sorts pion i den trädgården, troligen en röd eller rosa. Vi har en hybrid av P. mlokosewitchii x någonting okänt. VA!! För nästan 400 kr?!?! Inte har man kvittot kvar heller efter så lång tid.

Men den är vacker, vår lilla hybridpion. En älsklig söt lite försiktig färg har den - rosa med mörkare nerver i blomman och en bukett gula ståndare.

Ju får vi se vad fina plantskolan säger om detta - har skickat bilder. I telefon fick jag veta att den leverantören brukar vara mycket pålitlig. Men snedsprång kan hända i de bästa av familjer....

Fortsättning följer. 


PS 1. Man hävdar att det är en P. mlokosewitschii - och att den kan variera i färg... Eftersom den är fröuppdragen anser man att man får räkna med det. 

Vaddå!!! P. mlokosewitschii är ju en botanisk art och det står ingenstans att den kan variera i färg. En svavelpion ska vara gul. En hybrid kan variera - men vi har inte köpt en hybrid. För att vara säker måste man tydligen få en rotbit av en äkta. Vi fick också veta att trädgårdsmästaren på Zeta säkert informerat oss om det - om vi frågat. Det skulle jag aldrig drömt om att fråga, för det fanns inte på kartan. 

I alla fall blir vi erbjudna en ny till hösten, om vi lämnar in den vi har nu. Men den nya är också fröuppdragen, så det kan bli samma sak igen. Nej, det känner jag inte för. 

Fortsättning följer.

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 18 maj 2012 11:48

                   



Har ni nånsin sett en så vacker apa! Det är en gyllene trubbnäsapa - Rhinopithecus roxellana - från Kina. Den kallas också guldbladnäsapa, men det engelska namnet är golden snub-nosed monkey och den tillhör gruppen trubbnäsapaor, så det svenska namnet på WWF:s hemsida känns lite fel.

Trubbnäsaporna lever i Kina i ett mycket begränsat område. Det finns ca 20.000 individer kvar av dom och det finns några underarter. Man har bildat ett naturreservat - Zhouzhi - för att försöka rädda dom, men naturligtvis är de mycket akut hotade. Dom jagas för att man tror att köttet hjälper mot ledgångsreumatism. 


                       


Just den underarten, som har så underbart blått ansikte, kallas även Sichuans trubbnäsapa. Artnamnet roxellana har en märklig förklaring. Det kommer från en hustru till sultan Suleiman den store, som levde 1494-1566 och var den sultan, som regerade över det ottomanska väldet när det var som störst. Det sträckte sig från Marocko i väster till Irak i öster, från Ungern i norr och till Djibouti i söder. Sultanen hade en hustru, som hette Roxelana. Hon var en bortrövad prästdotter från Polen och hon fick ge namn till den vackra apan. Inte för att hon ser trubbnäst ut på bild precis...

                                            


Hon visade sig vara en riktig "apa". När sultanen dog giftmördade hon styvsonen - den rättmätige arvvingen - för att istället sätta sin egen son på tronen som sultan Selim II. Men lite gott gjorde hon också - hon stoppade slavhandeln i riket. Ett märkligt kvinnoöde i vilket fall som helst. Odödlig genom en apas namn.

Nåja, nu är hennes apa starkt hotad. Den är tillbakaträngd till bergstrakter, där det kan bli riktigt kall vinter och snö. Trubbnäsapor är de apor, som klarar kyla bäst av alla. En tät tjock päls har den och man tror att det runda ansiktet är en anpassning till kylan - inget ska sticka ut som kan förfrysa. 


              


De rejäla hörntänderna visar att den äter det mesta och är en god jägare - säkert en nödvändighet om man ska överleva i skogar i bergstrakter.

Slutar dagens text med en liten unge - kan det bli näpnare?


                                                 

Av Gudrun Lindvall - 17 maj 2012 13:31

     


Är det kört för jorden? Man kan ju undra. I USA börjar man utvinna gas och olja med nya hiskliga metoder och Arktis hotas av ny utvinning av fossila bränslen. Finns det ingen hejd på galenskapen?

Det hemska är att artutrotningen går så fort. Jag trodde aldrig att det skulle märkas så tydligt under min livstid, men tji vad jag bedrog mig. Vårarna blir allt tystare - i år har vi till och med betydligt färre trastar än vanligt. Det är för tyst i skogen! Vi har bott här i 9 år nu och förändringen är påtaglig, trots att vi bor i en bygd där samtliga odlar ekologiskt.

Förändringarna i Sverige är enorma. Starens population har minskat till hälften på 30 år. Storspoven är borta från stora delar av landet. Stenskvättan, som fanns överallt när jag var liten, har minskat med 50 % sedan 1975. Ortolansparven försvann då utsädet betades med kvicksilver på 60-talet och har aldrig återhämtat sig. Hämpling, törnskata och gråsparv har minskat i antal. Buskskvättans population är bara hälften mot vad den var för 30 år sedan. Tofsvipor och lärkor minskar dramatiskt och för de senare börjar fågelskådare köpa lärkrutor av bönder för att försöka ge lärkorna en fristad. Tänk att frivilliga krafter - och pengar - måste till för att bonneriet ska bry sig.

Och inte ses någon vilja att minska vare sig klimatpåverkan eller kemikaliseringen. Allt bara kör på åt fel håll.

Ibland tappar man tron på mänskligheten.  

Av Gudrun Lindvall - 15 maj 2012 18:54

                        


Malmqvists hus är till salu. Då - när det var Malmqvists hus - fanns inte utbyggnaden, utan där var en öppen veranda. Nu finns det badrum med bastu i utbyggnaden och hela huset är permanentstandard.

Här bodde våra närmaste grannar under somrarna på torpet Noralund i Enhörna under 50-talet och framåt. Malmqvists bodde i Stockholm på vintrarna och kom till sitt torp i lastbil. Han hade egen firma med lastbilen. Lastbilen blev allt större med åren. Jag tror att fru Malmqvist var född i huset. Dom hade en dotter, som hette Kerstin, men hon var för gammal för att leka med mig. 5 år är mycket när man är liten. Deras torp var som vårt helt omodernt. Fotogenlampa. Utedass. Potatisland. Roddbåt i Mälaren. 

Jag minns att han Malmqvist brände sig illa ett år. Han gjorde det där alla vet att man inte ska göra - han slängde in lite brännbar vätska i spisen och elden slog rakt ut och brände honom. Otålighet. "Hur kunde jag vara så dum?"

Köksspisen finns kvar.  


                   


Man blir lite längtig att åka och titta. Nostalgisk. En liten bit ifrån låg en smedja - den är borta nu. Där hittade vi gamla strykjärn, som var ihåliga så man kunde hälla in het kol i det. Undrar om dom finns kvar i familjens ägo. Kanske var detta smedens bostad från början. 

Nu är i alla fall Malmqvists hus till salu till ett pris strax under 2 miljoner. Om du vill se mer av huset finns det på www.hemnet.se. Södertälje kommun. Det heter Lilla Nora nr:nr någonting.

Syrran och jag sålde vårt torp Noralund i mitten av 90-talet. Efter vår mors död ville inte vår far dit mer - det var för smärtsamt. Somrarna där var fridfullt harmoniska.

Barndomen gör sig påmind...

Av Gudrun Lindvall - 8 maj 2012 18:24

     


När jag var ung var det ganska lätt att få sommarjobb. Kanske inte så välbetalda alla gånger, men ett minns jag med glädje:

Det var ett av de första åren på 70-talet. Jag pluggade på universitetet med rätt tvivelaktigt intresse och do resultat. Så under en vinter tog jag ett tillfälligt jobb på SL som trafikundersökare. Det betydde att man räknade folk på bussar och tunnelbanor och ställde frågor om vad dom tyckte - rätt kul faktiskt. Nu föll det sig inte bättre än att Waxholmsbolaget ville veta hur deras resande åkte och om man hade synpunkter, som kunde förbättra trafiken. Man bad SL om hjälp och vi fick toppenjobbet! En hel sommar tillbringade jag i skärgården på olika Waxholmsbåtar, både de gamla fina och de nyare. 

De gamla ångbåtarna var oerhört fina. Jag var speciellt förtjust i Storskär, en klassiskt vacker båt.


                     


Storskär är dessutom rätt snabb och gick på de längre turerna. Tyst och fint gled den mellan öarna. Minns inte om det var den som tog oss till Sandhamn, men den turen var verkligen något alldeles extra. Skärgården är vacker, men de yttre kala öarna är underbara. Man kom inte tillbaka till Stockholm förrän i kvällningen och fick se skärgården i olika ljus - vackert!


                      


En annan skönhet är Norrskär, kanske juvelen i kronan. Stor och pampig. Stilfull!


                    


Vi tillbringade många timmar högst upp på båten dit bara besättningen har tillträde - i solen. När vi närmade oss en brygga räknade vi alla som gick av och på. Dom som gick av lämnade vår lilla frågelapp och dom som klev på fick en oskriven. Varför åker du? Jobbresa? Turist? Passar tiden? Osv. 

Resten av tiden njöt vi av sommaren och jag minns inte att det regnade en enda dag, men det måste det väl ha gjort. Minns en gång när skepparen inte fick back i maskin och skrek åt folk att hålla i sig innan han brakade in i en annan båt vid kajen i Stockholm. Ingen gjorde sig illa, men det blev en buckla på den båt, som fick ta smällen. Sov maskinisten?

En gång var det problem med en båt, så man hyrde in en turistpaddabåt, en platt sak, som visade sig inte alls klara skärgården och varje angörning av bryggor var ett äventyr. Stackars den skepparen.

Vilken tur att de gamla fina ångbåtarna finns kvar. Skulle önska att jag hade möjligheter att följa med ut till Sandhamn igen - kanske i framtiden då vi inte har så många djur, utan kan vara borta några dar.  

Slutar med en bild på inloppet till Sandhamn.


                       

Av Gudrun Lindvall - 4 maj 2012 17:20

När jag var liten såg vi harar så gott som dagligen på sommarstället. Numer är det inte alls så vanligt och därför var det så mycket roligare när vi såg 3 stycken i "parningsdans" häromdagen. Det här är faktiskt första året sedan vi flyttade hit, som vi sett harar flera gånger. Det är egentligen konstigt, eftersom rävarna har skabb här och det borde gynna hararna. Färre predatorer borde gynna antalet harungar som når vuxen ålder. 


I Sverige finns det två hararter - den inhemska skogsharen och den inplanterade fältharen. Den hare man oftast ser är fältharen, dels för att den är vanligare, men också för att den gillar öppen mark mer än skogsharen. Eller kanske snarare för att den mindre skogsharen har trängts tillbaka och blivit betydligt ovanligare.


                            


En fälthare är en rätt stor hare, som kan väga upp till 9 kg. Den ser lite slankig ut, har ljusa ögon, mörka öron och är svart på ovansidan av svansen.


                               


Fältharen infördes till Sverige av jägare under andra halvan av 1800-talet och tog snabbt landet i besittning. Den finns nu ända upp i södra Norrland. Eftersom den är större och tuffare än skogsharen tar den de bästa markerna i anspråk. Harar är produktiva - en hona kan få tre kullar under en sommar med upp till 5 ungar per kull, i alla fall i de senare. Den första, som kan komma redan i februari i södra Sverige, består oftast av 1 eller 2 ungar.

Fältharen blir inte vit under vintern, utan behåller sin gråbruna pälsfärg.


Den mindra skogharen är den som är bäst anpassad till det nordliga klimatet. Den blir vit på vintern och har då stora pälsiga tassar som snöskor. Den är sötare och rundare än fältharen och har mörkare ögon. Öronen är lite kortare och svansen är inte svart på ovansidan. Den väger mindre än fältharen - som mest 6 kilo.


                           


Skogsharen klarar alltså skogen bättre än fältharen och den äter mer busk och bärris än fältharen. Tåligare, men den klarar inte konkurrensen av fälthare och i Skåne finns det numer bara fälthare och den trenden gäller allt längre norrut. 


                          


En kritvit skogshare ser ut som ett levande julkort, men synen är allt sällsyntare. Det tycks inte hjälpa att en hona kan få upp till 8 ungar i en kull. I söder kan hon hinna med 3 kullar - i norr bara 2.Bidrar det nutida skogsbruket kanske till minskningen?

Och så till slut: en ensam harunge är INTE övergiven. Honan lämnar ungarna, men återkommer med jämna mellanrum för att ge di. Ungarna äter även gräs och örter och en skogshareunge kan klara sig redan efter en vecka, om modern skulle förolyckas. Men det är inte heller så att en hona överger en unge, som klappats av människor. Modersinstinkten är starkare än så.

SÅ - ta absolut inte med en unge hem! Det klarar den inte.  

Se och njut med ögonen, inte mer. 


Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2012 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se