När jag var liten såg vi harar så gott som dagligen på sommarstället. Numer är det inte alls så vanligt och därför var det så mycket roligare när vi såg 3 stycken i "parningsdans" häromdagen. Det här är faktiskt första året sedan vi flyttade hit, som vi sett harar flera gånger. Det är egentligen konstigt, eftersom rävarna har skabb här och det borde gynna hararna. Färre predatorer borde gynna antalet harungar som når vuxen ålder. 

I Sverige finns det två hararter - den inhemska skogsharen och den inplanterade fältharen. Den hare man oftast ser är fältharen, dels för att den är vanligare, men också för att den gillar öppen mark mer än skogsharen. Eller kanske snarare för att den mindre skogsharen har trängts tillbaka och blivit betydligt ovanligare.

En fälthare är en rätt stor hare, som kan väga upp till 9 kg. Den ser lite slankig ut, har ljusa ögon, mörka öron och är svart på ovansidan av svansen.

Fältharen infördes till Sverige av jägare under andra halvan av 1800-talet och tog snabbt landet i besittning. Den finns nu ända upp i södra Norrland. Eftersom den är större och tuffare än skogsharen tar den de bästa markerna i anspråk. Harar är produktiva - en hona kan få tre kullar under en sommar med upp till 5 ungar per kull, i alla fall i de senare. Den första, som kan komma redan i februari i södra Sverige, består oftast av 1 eller 2 ungar.

Fältharen blir inte vit under vintern, utan behåller sin gråbruna pälsfärg.

Den mindra skogharen är den som är bäst anpassad till det nordliga klimatet. Den blir vit på vintern och har då stora pälsiga tassar som snöskor. Den är sötare och rundare än fältharen och har mörkare ögon. Öronen är lite kortare och svansen är inte svart på ovansidan. Den väger mindre än fältharen - som mest 6 kilo.

Skogsharen klarar alltså skogen bättre än fältharen och den äter mer busk och bärris än fältharen. Tåligare, men den klarar inte konkurrensen av fälthare och i Skåne finns det numer bara fälthare och den trenden gäller allt längre norrut. 

En kritvit skogshare ser ut som ett levande julkort, men synen är allt sällsyntare. Det tycks inte hjälpa att en hona kan få upp till 8 ungar i en kull. I söder kan hon hinna med 3 kullar - i norr bara 2.Bidrar det nutida skogsbruket kanske till minskningen?

Och så till slut: en ensam harunge är INTE övergiven. Honan lämnar ungarna, men återkommer med jämna mellanrum för att ge di. Ungarna äter även gräs och örter och en skogshareunge kan klara sig redan efter en vecka, om modern skulle förolyckas. Men det är inte heller så att en hona överger en unge, som klappats av människor. Modersinstinkten är starkare än så.

SÅ - ta absolut inte med en unge hem! Det klarar den inte.  

Se och njut med ögonen, inte mer.