Alla inlägg under mars 2011

Av Gudrun Lindvall - 31 mars 2011 09:01

                               

Jag var på en FN-konferens i Johannesburg i Sydafrika år 2002. Konferensen var en uppföljning av den stora miljökonferensen i Rio 1992. Som ordförande satt en äldre svart man från värdlandet. Han hade under sitt liv med varit med under ANC:s kamp mot apartheit, inpå skinnet sett den vite mannens övergrepp och tro på att vissa är förmer än andra. Varit med om den osannolika befrielsen och minst lika osannolika fredliga omvandlingen av landet från ett hårt apartheitstyre till ett fredligt demokratiskt. Nu satt han där i presidiet på podiet, litet ärrad men med en mycket stark utstrålning.

Inom FN är det engelska som gäller - inte i stora plenisalen där finns översättare - men i alla arbetsgrupper. Den arbetsgrupp det här handlade om hade till uppgift att få klart den text, också den på engelska, som skulle bli slutresultatet av konferensen. Alla länder var där och man tog sig fram ord för ord i texten - ett diplomatiskt tröttsamt jobb. Man brukar lägga sista hand vid texterna sent sista natten på såna här tillställningar. Så blev det även denna gång.

De franska gruppen vill ändra arbetsspråket till franska i FN – Frankrike vill fortfarande se sig som en stormakt.  Det är inte ovanligt att kunskaperna i engelska är bristfälliga i Frankrike. Alla som varit där vet säkert det – ibland känns det mer som en stroppig ovilja än okunskap.

Man pläderar för det så ofta man får tillfälle. I alla fall – en fransk diplomat tog till orda och framförde just detta med det franska språket.

Då lutade sig den svarte ordföranden mycket nära mikrofonen och nästan mer väste än sa:

- I´d prefer zulu!

Det kom så överraskande och var väl inte riktigt enligt den diplomatiska etiketten. Han kunde väl inte hålla sig, den gamle kämpen. Ett mycket oväntat men samtidigt mycket tänkvärt utspel!

Här kommer stöddiga vita och har synpunkter! Jag ger mig attan på att zulu är ett större språk och förstås av fler än franskan, men hur skulle det se ut och uppfattas om någon framförde krav på zulu som arbetsspråk i FN:s arbetsgrupper?! Blotta tanken…

Faktum är att det språk som förstås och talas av flest i Europa är ryska. Än så länge. Kinesiska talas av miljarder och spanskan är också ett jättespråk.

Men franska….

Och heder åt den svarte ordföranden i Johannesburg!!


Den här storyn har funnit på min blogg en gång tidigare - den 30 mars förra året - men tål att upprepas. Faktum är att jag ofta tänker på den gamle kämpen och hans uttalade - en händelse som etsat sig fast. Visst var hans utspel läckert?



ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 29 mars 2011 11:15

            

                                                                              Bild: Jim Parkås, från SOF/Avifaunas hemsida

Lullula arborea.

Visst har den ett fint namn – trädlärkan. Lullula är den onomatopoetiska delen – den heter som den låter. Underbart ord – onomatopoetisk. Arborea säger att det bor i skogen.

Trädlärkan är en av våra första flyttfåglar att anlända på våren. Jag hörde den första för året igår, den 28 mars. Den sjöng så vackert över Coop Forum, en udda plats kan tyckas, men man hör den på udda platser stundtals. Den vill ha gläntor – ungefär som runt Coop Forum. I utkanten av ett grustag hörde jag den flera år.

Min första trädlärka minns jag tydligt. Jag satt till häst och kom ridande i skogen och närmade mig ett litet hygge och där i skyn sjöng en fågel jag aldrig hört. Trädlärkan är nämligen inte så vanlig – eller snarare lite förbisedd. Brunspräcklig med kort stjärt. En liten fågel steg och sjönk över mitt huvud sjungande en lite joddlande upprepande sång, vemodig och mycket vacker. Hem och spela fågelskivor! Jaha, trädlärka! På den här länken kan du lyssna till sången:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3275&artikel=2777730

För några år sedan hade vi lyckan att ha ett häckande par i skogskanten alldeles bredvid uteplatsen. Den sjöng över vår hage – helt underbar – den fladdrade över högt marken som en liten fjäril. Dessutom sjunger den längre på sommaren än andra fåglar. Första kullen läggs nämligen redan i april och då det drar ihop sig till andra kullen efter midsommar kör den en repris på vårserenaden – mycket trevligt eftersom andra fåglar slutat sjunga då. Svarthättan undantagen, men den kan jag presentera en annan dag.

Efter det första mötet med trädlärkan har den alltid varit en av mina favoriter. I Enhörna, där vi bodde förut, kom den strax efter min mors dödsdag den 24 mars och jag såg den på nåt sätt som en hälsning från henne.

Här kommer mer Lullula arborea – trädlärka. 


ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 26 mars 2011 09:08

                   

I förrgår kväll såg jag vår stora fladdermus för första gången i år. Såg även rätt stora nattflyn mot fönstret senare på kvällen, så den fick sig nog några läckerbitar.

Vår stora fladdermus är med största sannolikhet en stor fladdermus. Jag har även sett namnet brun fladdermus på arten. Den är stor och rund och ser lite klumpig ut.

En gång fick vi in den i huset. Det var inte roligt. Hur får man ut en fladdermus ur sovrummet? Vi försökte fånga den i en papperskasse – men det första försöket slutade med att den hamnade i håret på mig… Lite läskigt faktiskt. När jag pluggade biologi för länge sedan var det en forskare i Danmark eller om det var Finland, som dog i rabies efter ett fladdermusbett. Sånt dyker upp i huvudet när man står med en fladdermus i håret – jag lovar…


                    


Men.. jag lyckades skaka ner den i påsen och så återfick den sin frihet. Och inte blev jag biten.

När jag var liten hittade vi en gång en död fladdermus vid torpet när jag var barn. Den var betydligt mindre än den klump vi har här – troligen en nordisk fladdermus. Det var enormt fascinerande att spänna ut vingarna och se den snillrika konstruktionen med den tunna huden mellan de långa fingrarna.


             


För visst är dom märkliga djur, som navigerar med ekopejling. Man kan binda för ögonen på dom, men dom navigerar perfekt förbi hinder – sånt finns filmat. Men binder man för nosen så att dom inte kan skicka signaler eller täpper till öronen så dom inte kan höra sina signaler, så är dom lost. Då kan dom inte väja för hinder. Fantastiskt att dom kan pejla in minsta insekt med denna metod. Det måste vara den mest avancerade jaktmetod hos landlevande däggdjur. Valar använder ju även dom sonar, men där är ju vattnet medium – ett medium som leder ljud på ett helt annat sätt än luft.

Minns hur jag en gång fann en liten dvärgfladdermus i en holk, som jag skulle tömma. Den tillbringade tydligen dagen där och var klart störd av uppmärksamheten. Den såg ut som en liten djävel – visade hela garnityret och väste – bara att stänga holken igen.. Pytteliten var den.

                                        

Det finns 19 arter fladdermöss i Sverige och fladdermöss är vanligare än man tror. Av jordens däggdjur är faktiskt 20-25 % av alla däggdjur just fladdermöss. Kanske inte så konstigt om man betänker att dom kan finnas i kolonier upp till 20 miljoner!! Världens befolkningsstörsta stad är Tokyo med mer än 35 miljoner människor som jämförelse..

De vanligaste fladdermössen i Sverige är nordisk fladdermus, som säkert de flesta sett. Ser man en liten pytt så är det dvärgfladdermus, den stora klumpen utan långa öron är stor fladdermus, men har den långa öron så är det långörad fladdermus. Men även mustaschfladdermus och den mycket lika Brandts fladdermus är vanliga i hela landet liksom vattenfladdermus och gråskimlig fladdermus. Man skiljer dom lättast åt via lätet och entusiasterna är ute och kollar frekvensen på deras ekopejlingsläten. Naturligtvis finns det föreningar – mer om det och fladdermöss i allmänhet finns att läsa på den utmärkta sidan www.fladdermus.net. Därifrån har bilderna hämtats.


                  

Av Gudrun Lindvall - 24 mars 2011 10:22

Årets första bofink hörd idag - hurra!!


Av Gudrun Lindvall - 22 mars 2011 21:02

            


Idag har en god vän och jag mött våren i Stendörrens naturreservat norr om Nyköping. Isen låg kvar i vikarna, men en bit ut fanns öppet vatten, som vidgades hela tiden i den första vårvärmen. 

Stendörren är en mycket frekvent besökt skärgårdsreservat under sommaren med massor av badklippor och fina vikar för båtentusiaster. Så här kan det se ut:


         


Men så här års kan man njuta av stillheten ensam. Vi var på jakt efter de första flyttfåglarna och blev bönhörda över hövan. Knipor låg och knirpade på vattnet mellan småskären vid iskanten, vackra storskrakar konkurrerade om de få honorna och viggarna såg bara stiliga ut. Tofsmesen sjöng i talltoppen.

En av dagens höjdpunkter var två hanar och en hona av salskrake - riktiga små juveler. Få andfåglar är så vackra - rent vita med grafiskt svarta tecken. Honan har ett mjukt brunt huvud med en stor vit kindfläck. 

Medan vi satt i lä och fikade på klipporna spanade vi efter havsörn. Skulle vi få se den? Jodå, rätt som det var lyften gräsänderna och över skogen på ön utanför sundet kom en mörk ung havsörn glidande, bred och fransig i vingarna. Den låg och gled i luften innan den försvann utåt Ringsö. Nöjda!

Men det kom en till över ön - en gammal fågel med vit stjärt. Solen glänste i fjäderdräkten. Så återkom den unga och gick ner och drog över sundet där vi satt. I kikaren såg vi till och med ögat!

Vilken upplevelse! Vilken härlig start på våren! 


           


Bilden på salskrakarna har jag lånat från Länsstyrelsen i Västra Götalands läns hemsida. Honans vita kind kommer inte riktigt till sin rätt.

Av Gudrun Lindvall - 20 mars 2011 17:09

            


          


Många hamnar, som förr var viktiga för leverans av varor, har idag helt förlorat betydelsen. Förr var båt ett snabbt kommunikationsmedel – inte nu längre med motorvägar och flygplan. Vägar har ersatt vatten. Förr förenade vatten – nu skiljer det. Många hamnar, som vi idag ser som pyttehamnar, var förr riktiga metropoler.

En sån hamn var Mälarhamnen i Södertälje. Om man betänker att det tog dagar att ta sig vägledes de 3,5 milen mellan Stockholm och Södertälje, men bara timmar med ångbåten så inser man betydelsen.  Det påstås att en av farlederna mellan Stockholms slott och Gripsholm i Mariefred gick den här vägen. Först båt till Mälarhamnen, sedan landvägen över Enhörnalandet och så Sundsörsviken till Mariefred med båt.


                          

Mälarhamnen låg där kanalen då som nu börjar eller slutar – vilket man nu vill. Förr låg slussen här. Idag finns Astras nya huvudkontor vid stranden och någon enstaka  turistbåt är väl allt som kan kallas båttrafik.


            


            


Förr förband Storgatan Mälarhamnen med torget och centrum av staden. Idag känns Mälarhamnen på nåt sätt avlägsen. Den nya stora bron, som går en bit uppe i luften, skär av och bebyggelsen bortom hör på något vis inte till centrum längre.

Men förr var här liv och rörelse. Kaféer och restauranger för alla resande – dom som skulle idka badortsliv och kom till den lilla staden för den rena luftens och det hälsosamma vattnets skull. Det är tack vare dom som det finns så många vykort från staden under förrförra seklet och fram för allt början av det förra. Man ville ju berätta att man hade råd att ta igen sig på badorten. Bodde man på Stadshotellet var det riktigt fint – lite billigare på Badhotellet.

        

               


Idag idkas inget badortsliv i Tälje. Men tiden förändras inte mycket. Idag åker vi på Spa och hälsohem, låter oss packas in i lera och stressar av – nu som då.


             

Av Gudrun Lindvall - 18 mars 2011 16:14

         

        foto Anette Nantell  


I skenet av kärnkraftsolyckan i Japan…

Jag vill bli självförsörjande på el. Det är fullt möjligt. Vi har stora södervända ladugårdstak – perfekta för solpaneler. Men förutsättningarna för att kunna dra ett strå till stacken med tanke på klimatförändringen och diskussionen hur vi ska få förnybar el finns inte i Sverige.

Det gör det i Tyskland. Där installeras solpaneler som aldrig förr. Där får man sälja sitt elöverskott till ett högt fast pris direkt till nätet – installationskostnaden tar man och det betalar sig ju på relativt kort sikt. Känslan av att dra sitt strå till stacken gör kanske att man köper solpaneler istället för en ny soffa eller annat, som man aldrig kräver avkastning på. Man kan tala om en folkrörelse – folk har solpaneler på tak och balkonger.

Men i Sverige ligger vi efter… Det är till och med så illa så att det kan vara svårt att få tag på solpaneler här – marknaderna på kontinenten tar det som produceras och eftersom man i Sverige inte får leverera överskottsel så ser man ingen potential här. Här kan man – i vissa fall – få koppla in sin solpanel på nätet och leverera el – men utan att få betalt. Den regeringen vi har har visat sig helt ointresserad av att skapa samma regler som i Tyskland och stoppar därmed både installation av solpaneler och en svensk produktion. 

Varför vill den regeringen vi har inte skapa förutsättningar för privata initiativ? Varför får vi inte i Sverige som i andra länder möjlighet att både köpa och sälja el via elnätet? Är det för att de stora elproducenterna med kärnkraftverk och vattenkraft inte vill ha konkurrens av en massa småfolk? Är det ett sätt att värna Vattenfall?

Att klimatförändringarna måste hejdas är väl alla ense om och att ett annat sätt än dagens att producera energi likaså. TV-bilderna från Japan visar hur farlig kärnkraften är – ett långvarigt elavbrott och det går åt pipsvängen.

I Tyskland får man ca 4 kr per levererad kilowatt-timme. Jag tror att många i Sverige skulle börja fundera på egen elproduktion även om bara en nettomätning – dvs dagspriset – skulle vara möjligt att få för den överskottsel man producerar. Bilden ovan kommer från en by utanför Järna, där man gör egen el. Man tar den initiala kostnaden och räknar med att ha anläggningen betald på 10 år – elpriset är ju så högt.

Det vore jättekul att  vara självförsörjande på el!


Av Gudrun Lindvall - 17 mars 2011 08:48

             


Idag blir det några vykort från Södertälje kanal - den gamla lilla vindlande, som byggdes om i början av förra seklet. Den gamla smala och vindlande räckte för den tidens farkoster. Här ovan syns inloppet från Maren. Idag syns inloppet som en liten rännil bakom Hebbevillan. På bilden nedan ser man samma inlopp från andra hållet ut mot den lilla sjön Maren, en Östersjövik.


             


Kanalen låg i Östersjönivå och slussen låg vid inloppet vid Mälaren. När man byggde om kanalen gjorde man tvärt om - kanalen fick den lite högre Mälarnivån och slussen lades vid Östersjöutloppet. Smartare.

Då den gamla kanalen fanns förbands staden östra och västra delar av en bro i Stortorgets förlängning. Det var en svängbro. 


          

Rester av den gamla bron finns kvar som fundament. Man ser att kanalen var träskodd - kanterna hölls på plats av ett tätt palissadträverk.

Visst gjorde kanalen och promenadvägarna utmed den Södertälje till en idyll under badortsepoken och många flanörer gav förutsättningar för små kaféer utmed stränderna. 

Idag har inte Södertälje kanal mysfaktorn kvar på samma sätt som då. Den är en modern och mycket nyttjad farled i tiden. Göta kanal och Hjälmare kanal förlorade sin betydelse som transportleder och byggdes aldrig om - där finns mysfaktorn kvar. 

Men Södertälje kanal dominerar stadsbilden än idag på nåt sätt. Att se stora fartyg liksom mitt i skogen - det ser ut så - är fascinerande och jag måste säga att jag saknar diket och aktiviteterna runt det - "utlokaliserad" som jag är i västra Sörmland. 

Det går att klicka på bilderna för att se dom större.

Ett litet kul obs! Kolla på texten på översta vykortet. Det står Götakanal, Södertälje på det - så fel det kunde bli även då. 


            

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2011 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se