Jag - liksom en hel värld – älskar Nelson Mandela, mannen som gjorde det omöjliga möjligt. Låt mig få berätta lite mer från Sydafrika.

Jag har alltid försökt ”smita” då jag varit på konferenser som den i Sydafrika, som jag skrev om igår. Även den gången – mitt behov av att shoppa är inte så stort - så gavs det tillfälle. Vad jag gör då? Jo, jag hittar en lokal ornitolog, som jag skådar fågel tillsammans med. När man är ny i ett land är ju även de vanligaste fåglarna en ny upplevelse och det är bara så kul!!! Den här gången hittade jag en ung man, som jobbade på ett företag, som sålde naturupplevelser för en blygsam penning – mycket billigare än de andras shopping – jag lovar!!

Vi kom naturligtvis att tala om befrielsen från apartheid. Hans föräldrar hade varit liberaler och lite aktiva så där i utkanten. Men man hade naturligtvis tjänstefolk – svarta. De bodde i ett mindre hus i utkanten av tomten. Hon tog hand om huset, matlagningen och andra innesysslor. Han tog hand om trädgård, bil och dyl utomhus. Skillnaden i livsstil och standard var givetvis himmelsvid.

Mandela beskrevs av den styrande regimen som en terrorist, som man som tur var höll i fängsligt förvar på Robben Island. Man förklarade, att om han kom till makten skulle det bli blodbad på den vita befolkningen.

Så, berättade killen, började det komma rykten att president F.W de Klerk hade träffat - och till och med förhandlat! – med ”terroristen”. Folk fattade ingenting! Detta skedde under 80-talet. De Klerk hade bestämt sig – Sydafrika skulle bli en icke rasistisk demokrati. 1990 frigavs så Nelson Mandela och – som det sägs – den vackraste sagan ur verkliga livet som någonsin berättats tog sin början. Världen fick en man att älska! Bilden ovan till höger är från 1993, då de båda fick Nobels fredspris. 1994 hölls allmänna val och ANC tog över.

Det blodbad, som man hade sagt skulle ske, kom inte. Istället inleddes en försoningsprocess där biskop Desmond Tutus sannings- och försoningskommission gjorde underverk. Eller – gjorde det omöjliga möjligt. Människor bekände, pratade, grät, förlät och lovade varandra att gå vidare i livet i fred. Ett känslosamt mastodontarbete. Att det lyckades är ett under!!

Min fågelskådarkille berättade, att hans föräldrar bjöd sitt tjänstefolk på middag en kväll. Det hade naturligtvis varit omöjligt före apartheidregimens fall. Man åt och han berättar att alla var lite besvärade över situationen. Så satte man sig framför TV:n och då var det som om allt bara lättade. När dom tittade på varandra så såg dom att alla fyra satt och grät. Tårarna bara rann – över sorgen för det som varit, av lättnad över att förtrycket var över och över det stora som skedde.

Visst är det en fantastisk och rörande berättelse? Man ryser! Jag frågade om de svarta blev kvar som tjänstefolk. Jo, dom bodde och arbetade kvar, berättade han. Dom hade ju bott där hela livet!

Naturligtvis blev det aldrig som förr igen. Det blev mycket bättre!

Jag var på en FN-konferens i Johannesburg i Sydafrika år 2002. Konferensen var en uppföljning av den stora miljökonferensen i Rio 1992. Som ordförande satt en äldre svart man från värdlandet. Han hade under sitt liv med varit med under ANC:s kamp mot apartheid, inpå skinnet sett den vite mannens övergrepp och tro på att vissa är förmer än andra. Varit med om den osannolika befrielsen och minst lika osannolika fredliga omvandlingen av landet från ett hårt apartheidstyre till ett fredligt demokratiskt. Nu satt han där i presidiet på podiet, litet ärrad men med en mycket stark utstrålning och pondus.

Inom FN är det engelska som gäller - inte i stora plenisalen där finns översättare - men i alla arbetsgrupper. Den arbetsgrupp det här handlade om hade till uppgift att få klart den text, också den på engelska, som skulle bli slutresultatet av konferensen. Alla länder var där och man tog sig fram ord för ord i texten - ett diplomatiskt tröttsamt jobb. Man brukar lägga sista hand vid texterna sent sista natten på såna här tillställningar. Så blev det även denna gång.

De franska gruppen vill ändra arbetsspråket till franska i FN – Frankrike vill fortfarande se sig som en stormakt.  Det är inte ovanligt att kunskaperna i engelska är bristfälliga i Frankrike. Alla som varit där vet säkert det – ibland känns det mer som en stroppig ovilja än okunskap. Man pläderar för detta så ofta man får tillfälle i FN. I alla fall – en fransk diplomat tog till orda och framförde just detta med det franska språket.

Då lutade sig den svarte ordföranden mycket nära mikrofonen och nästan mer väste än sa:

- I´d prefer zulu!

Det kom så överraskande och var väl inte riktigt enligt den diplomatiska etiketten. Han kunde väl inte hålla sig, den gamle kämpen. Ett mycket oväntat men samtidigt mycket tänkvärt utspel!

Här kommer stöddiga vita och har synpunkter! Jag ger mig attan på att zulu är ett större språk och förstås av fler än franskan, men hur skulle det se ut och uppfattas om någon framförde krav på zulu som arbetsspråk i FN:s arbetsgrupper?! Blotta tanken…

Faktum är att det språk som förstås och talas av flest i Europa är ryska. Än så länge. Kinesiska talas av miljarder och spanskan är också ett jättespråk.

Men franska….

Imperialismens fula tryne dyker fortfarande upp ibland. Fy Frankrike!

Leve Nelson Mandela – leve Sydafrika!!

Och heder åt den svarte ordföranden i Johannesburg!!

Den svarta storken häckar inte i Sverige. Den är kräsen – vill ha ostört, stora träd för boet och mycket våtmarker. Sånt finns inte här längre.

Förr fanns den och att den uppmärksammats som en mystisk och mytisk fågel redan på asatrons tid vet man. Den kallades Odinsvala och man trodde att den var budbärare från dödsriket. Den ansågs vara den föga kända asaguden Höners fågel.

Den svarta storken är mycket grann. Fjäderdräkten är svart och vit och benen och näbben är klart lackröda. Den häckar inte så långt bort faktiskt – i Balticum. Där är än så länge den biologiska mångfalden just biologisk mångfald, både vad gäller antal arter och antal individer. Men ”effektiva” brukningsmetoder i jordbruk och skog hotar mångfalden och då speciellt den svarta storken även där.

Bilden är från Estland. Ornitologer där har koll på sina svarta storkar och förra året bevakades ett bo med kamera.

Jag har sett svart stork i Lettland. Hade turen att få följa med på en ornitologresa våren 1993. Svarta storken var givetvis en av förväntningarna. Vi hade stannat bussen i en flat dalsänka – två misstänkta prickar syntes borta i skyn. De kom närmare, gick ner och där var dom!!! Solen sken, benen och näbben glänste signalröda i skarp kontrast till den svartvita fjäderdräkten. Jag glömmer det aldrig!! Den är en stor fågel med ett vingspann på två meter. De två svarta storkarna kom närmare och närmare och visade verkligen upp sig innan de fick ner bakom en skogsridå. Åååå, vi var lycksaliga! En verklig raritet och drömart!

Sedan såg vi många svarta storkar – vår guide kunde sitt Lettland – men dom första var något alldeles speciellt. Vi såg svart stork på näringssök i en stor våtmark. Den skvätte och plaskade och man förvånades över att den kunde hitta nåt.

Den svarta storken kommer ibland som besökare till vårt land och vissa år ryktas om häckning. Tyvärr är chansen att den åter ska bli en årlig häckfågel i Sverige i det närmaste obefintlig. Här har våtmarkerna dikats ut - till förfång inte bara för den svarta storken, utan även för många rastande vadare. Skogarna här har sällan en mångfald av olika arter träd och få har riktigt stora träd med gläntor, som den svart storken vill ha.

Man får vara glad åt Balticum, så länge det nu varar.

Jag är så tacksam att jag fick chansen att se den – Odinsvalan. 

Idag blir det några udda vykort på min blogg. 

Det fanns inte plats att skriva på baksidan på vykorten som idag - där skulle bara adressen stå, klart och tydligt. Ville man skriva fick det bli på framsidan. 

Ovanstående är lite kul på grund av texten:

"Det har hänt en järnvägsolycka här i stan strax utanför Ström på Järnalinjen. Kl 7 i morse stötte två stora godståg ihop. Ingen blev skadad. Jag kommer nyss därifrån. Lokomotiv, vagnar, flyttsaker och allt möjligt är ett enda kaos. "

Med andra ord - dåtidens mail skickades! Jag vet inte när händelsen ovan inträffade, men det går säkert att ta reda på. 

Södertälje var alltså även en järnvägsknut. Järnalinjen gick söderut och en annan sträcka gick österut mot Mariefred.

Tågresorna tog betydligt längre tid än idag. Det fanns möjligheter att tjäna pengar på hungriga resenärer - de så bekanta kringelgummorna kom till. Södertäljekringlor blev ett begrepp och än idag kallas Södertälje för kringelstaden. Friluftsmuséet Torekällberget säljer små statyer av kringelgummor - dåtidens kvinnliga entreprenörer. 

Men en tant som säljer kringlor sågs väl knappast som en företagare på den tiden. Skulle hon göra det idag? Kanske..

Påpassligt påhittiga var dom i alla fall - kringelgummorna - som såg möjlighet till försörjning i den nya tiden.

Det finns en pion, som är vackrare än alla andra - Paeonia mlokosewitschii. Smaka på namnet. Mlokosewitschii. Den har en svenskat namn - svavelpion.

Det här är en exklusivitet. Vi har försökt komma över en under flera år på Zäta, men alltid varit för sent ute. I år har vi beställt en. Vi kommer att få en liten skruttplanta för åtskilliga hundralappar - den ska vårdas ömt.

Den här pionen hittades av en trädgårdsmästare med det där häftiga namnet vid sekelskiftet 1900 i centrala Kaukasus. Den kom till Kew i England via St. Petersburg för att göra segertåg hos alla trädgårdsdårar. Man bara måste ha en mlokosewitschii!!

Det första mötet med en P.mlokolsewitschii sitter i huvudet. Upplevelsen finns kvar. Carl såg sin första på Bergianska i Stockholm för mer än 30 år sedan. Jag såg min hos bekanta för ca 5 år sedan. 

- Kom ska du få se nåt, sa Maj-Britt. 

Vi gick runt huset och DÄR!! Jisses!! Bladverket är så rent och fulländat, blommorna står så vackert mot det och hela busken ser bara perfekt ut. Så vacker!!!

Bilden är tagen hos Katrineholms trädgårdsmästare. Han har en fantastisk trädgård utanför Sköldinge, som han visar ett par gången per säsong. Vi var där i piontid förra året.  

Jag säger bara - P. mlokosewitschii - en längtans blomma, som vi ska försöka vårda till stor skönhet. 

Det är svårt med färgerna - verkligheten är något mitt emellan de två bilderna. 

Vi bestämde oss för att köpa ett sto till för två år sedan och fann Garún. Hon är svenskfödd isländska, stor och rejäl och hade då haft 8 föl. En godkänd son har hon - Hvatur från Lönneberga. Ytterligare en har gått i avel, på Blupen  - Freyr från Lönneberga. Hos oss har hon fått Geiri, som finns alldeles nyfödd på bilden ovan. 

Garún är född 1994 och har en bra bedömning. Hon bedömdes som 10-åring till 7.92 - mellan två föl... I mina ögon är hon ett förstaklassto. 

Man brukar säga att hästar har överlevt genom tiderna på grund av sin snabbhet och benägenhet till flykt. Det finns en del av det sistnämnda i Garún - hon är lite skygg. Eller blyg som jag brukar kalla det. Det är ingen häst man bara rusar fram till. Men hon har en stor svaghet för havre och det har vi använt när vi vill ta henne ute. Även att gå in i stallet på nätterna var lite främmande då hon kom hit - men så var det det där med havren...

Garún har vunnit mitt hjärta allt mer hela tiden. Hon är så oerhört snäll. Och så är hon så signaltydlig. Hon måste få tid med sin skygghet. När man kommer in i boxen till henne måste det få ta ett litet tag innan hon tas - hon säger till med små huvudrörelser när det är dags. Jag gillar det. Hon kommunicerar. 

Geiri föddes väldigt oväntat mitt på dagen. Garún hade ingen mjölk och inga andra tecken på förestående fölning. Dessutom skulle det vara minst en vecka kvar innan det var dags. Vi for hemifrån och blev - minst sagt! - överraskade när en granne ringde och meddelade att vi hade en fölunge i hagen... I den hagen ville vi inte ha dom på nätterna. Frågan var bara - hur ta Garún med nytt föl??  

Det tog 20 minuter.

Hon sprang i en stor cirkel runt mig, klart medveten vad det hela handlade om. Det var bara att vänta tills hon bestämde sig - nu böjer jag huvudet på mitt kom-och-ta-mig-sätt, sa Garún. 

Min goa vita Garún älskar att bli pysslad med och visar det på sitt försynta sätt. Förhoppningsvis ger hon oss en lika fin unge i år som för två år sedan. Hoppas på en tjej..

I år ska jag inte missa fölningen. Minns nämligen att Garún stått mycket stilla på den fläck hon valde att föla på förra gången. Inte fattade jag då...

Det gäller att ge akt på damen i år!!

En vy, som det kallades - läs gärna texten på kortet. På många står det "Tack för vyen." Ingen använder ordet vyen idag.

Idag får ni några kort, som visar det Södertälje, som fanns innan det en nostalgiker som jag saknar. Då det var det verkligen kåkstad på vissa ställen. Säkert kallt, dragigt och på vissa håll rejält fattigt. Utedass och bära vatten.

Håll till godo:

Jag har över 600 gamla bilder i min dator. De flesta har jag hittat på Tradera, har även köpt en del... De finns ju ingen copyright längre på så här gamla bilder.

 Södertälje blev badort på 1800-talet. Tåget hade  kommit i mitten av århundradet och därmed hade "avstånden" minskat. Den fina luften och det rena och hälsobringande vattnet i staden lockade många från storstaden Stockholm.

På bilden ovan skymtar det första badhuset. Badhotellet rakt fram hade invigts 1899. Innan det fanns dels Stadshotellet och några billigare pensionat. 

Det första badhuset brann år 1903, även det förevigat på yvkort... Jag vet inte när det byggdes. 

Badhotellet - eller Bristol som det senare hette - var till för dem som sökte ett lite billigare, men klassigt, alternativ. Flera av staden framgångsrika män gick ihop för att få det uppfört. I början fanns butiker i bottenvåningen, men för att få människor att besöka hotellet även på vinter - badlivet var säsongsbundet till sommarhalvåret - byggdes de om till restaurang.

Badlivet var nobelt med vandringar i parken, musik i paviljongen och intagandet av det mineralrika vattnet. I staden fanns många källor som än idag finns i stadsdelsnamn, tex Torekälla och Mariekälla.

Speciellt fint var det på Statt, som hade fin park ned mot vatten och tjusiga salonger. Hotellet såg ut som en stilig krokan - tyvärr helt förstört idag.

Järnvägen låg precis vid badinrättningen - man ser röken från loket på undre bilden.

  Eftersom badlivet var viktigt för stadens och dess etablissemang byggdes snabbt ett nytt badhus då det gamla brann - det badhus som många av oss som växt upp i staden minns och många säkert besökt. Alla hade ju inte badrum förr i tiden.

Det badhuset revs 60-talet (eller var det 70-talet??) för att ge plats åt en genomfartsled för trafiken - Oxbacksleden. Det var synd och den leden borde dragits utanför staden - en uppfattning jag tror många delar idag. Badhuset hade kunnat bli ett fantastiskt kulturhus! En fläkt av badortshistorien borde sparats, tycker jag. Dessutom var det ett pampigt hus. 

Badkulturen är idag ett minne blott - om man inte ska anse äventyrsbaden som en uppföljare. Kan man det? En sista bild från tiden då det begav sig...