Södertälje är intimt förknippat med kanalen, som förbinder Saltsjön och Mälaren. Jag har fått lära mig att ordet Tälje kan härledas till ett gammalt ord för vadställe och att en stor isälv en gång brusade fram här kan man se på jättegrytor högt ovanför dagens vattennivå.

Den första kanalen invigdes i september 1819 med kunglig glans. Carl XIV var kung då. Södertälje hade 917 innevånare..

Slussen låg vid norra inloppet i den viken där Astra finns idag. Den började i sjön Maren - den kallas sjö på gamla bilder - söder om Vendela Hebbe-villan. Där finns en liten rest kvar, liksom bakom Stortorget. Eftersom vattennivån var Östersjöns var kanalen inte mycket mer än ett djupt dike.

Som synes på bilderna var kanalen träskodd. Den hölls inte öppen på vintern, utan frös. En bro vid torget förband västra och östra delarna av staden, först en svängbro av trä, senare en betydligt kraftigare bro, byggd 1910. De fundamenten finns kvar än idag. 

  Det fanns två hamnar - Mälarhamnen i norr och Saltsjöhamnen i Maren.

Det finns massor av vykort från gamla Södertälje. Stan var ju badort  och  stigarna utmed kanalen var naturliga vandringsstråk med kaféer. Att skicka en vy var den tidens mail.

Ångbåtstrafiken i Mälaren var intensiv och som transportled för varor var - och är - kanalen viktig. Snart behövdes en bredare och djupare kanal. Vilket jätteprojekt! Den nya invigdes i november 1924 - även den med kunglig pompa. Gustaf V hette kungen.

 I och med den nya kanalen försvann en hel del av charmen. Även om omvandlingen av city förändrade staden på 60-70-talen var nog förlusten av den lilla söta kanalen med lummiga stränder och gångstråk en ännu större förändring. Nya tider stod för dörren och Södertäljes glansdagar som badort gick mot sitt slut.

Veta mer? Här är en bra länk www.tugboatlars.se/Sodertalje.htm            

   Ovanstående vykort är från första halvan av 1900-tal och visade Södertälje, som staden sett ut länge. Som andra mindre städer fanns där ett gytter av gamla trähus, men också en del stenhus. Staden såg ut ungefär som Nyköping gör idag. Rätt charmig och lite intim på nåt sätt. Man kände historiens vingslag.

Men så ser inte Södertälje ut länge.

Jag växte upp i Södertälje - var 4 år när familjen flyttade dit från Stockholm. Staden var expansiv. Här fanns Astra i norr och Scania Vabis i söder. Staden växte så småningom så det knakade - inte stadskärnan dock, den ligger än idag inklämd mellan sagda industrier, men förorterna växte. Bårsta, Grusåsen med flera och så småningom Hovsjö, Ronna och Geneta. Skatteintäckterna var goda, stan köpte mark och så gav man sig på centum....

Under 60-talet fanns ingenting som på bilden ligger till höger om Storgatan - bara en gigantisk grop. Allt revs!! Den socialdemokratiska regimen rev bort utedassen och lössen, som man sa. Många av oss gamla Södertäljebor tyckte - och tycker än idag - att man även rev historien och själen. 

Idag finns inget av den gamla kvartersindelningen kvar. Allt ersattes med två gigantiska köplador med höga kontors- och bostadskomplett på taket. Vackert? Jag tycker inte det. Även på högra sidan revs det. Staden går inte att känna igen längre - inget ser ut som före rivningen. Nu börjar ju vi som såg rivningseländet bli till åren, men nog tycker jag att en stad som Nyköping, som var fattigare då rivningshysterin gick genom landet, är trevligare. 

Men Södertälje hade varit en verklig idyll under badortstiden - innan nya kanalen grävdes. Mer om det i morgon.

Vi behövde ju katter på gården och när syster Karin fick ungar var det givet att vi skulle ha några. Men Carl och jag kunde inte enas om vilka... Svarta Sotis, stor och go, var given, men vilken hona? Jag ville ha den vackra Tussan, vit med ett grönt och ett blått öga. Carl ville ha Plupp, en brunaktig långhårig trubbnäst unge. Ful, tyckte jag. Jaja, det fick väl bli tre då...

Men katter är som katter är. Tussan valde husse och Plupp valde mig. Sotis var diplomat och valde båda. Tussan och Plupp var systrar, men ett levande bevis på sin mamma omoraliska leverne, för inte hade dom samma pappa! Tussan - vig och spänstig, en riktig jägarkatt. Plupp - rätt klumpig faktiskt. En gång satt hon uppe på en fågelholk, inte speciellt högt från marken, och vågade inte gå ner. Carl gjorde en heroisk insats! Har aldrig sett henne klättra i träd sen dess. Och hon har aldrig kommit in med byte - kan hon? Hon har fått två kullar, den första med 1 unge och den andra med 5. Om Tussan spann och födde så var Plupp klart besvärad och matte skulle absolut vara med. Men en bra mamma var hon. 

Plupp var ingen snäll katta. Hon både rev och bet - attackerna kunde komma rätt oväntat. Jag såg hemsk ut och gissa om jag fick höra: "arga katter får rivet skinn". Med andra ord - även om Plupp valde mig var kärleken inte besvarad. Då. Men jag gav mig f-n på att hon skulle bli hanterlig! 

Sommaren 2008 försvann Plupp. Hon hade tidigare gjort små utflykter på några veckor varje sommar, men nu var hon borta i månader. Vi trodde nog att hon förolyckats, men den 11 november kom hon - mager och eländig. Carl lyfte henne och det var alldeles uppenbart att magen var i olag....

Tydligen hade hon tänkt till, för hon hade blivit snäll! Sitta i knä, ligga vid datorn och spinna, gärna bli borstad, slicka matte mellan ögonen - vad hade hänt?? Eftersom jag är övertygad om att vi undervärderar våra djur, så kanske det var så - hon hade tänkt till! Omvärderat livet. Sedan dess har hon nämligen inte varit borta en dag. Man kan kalla henne innekatt numer, trots kattlucka och full frihet. Hon njuter av närheten och mattes hjärta har veknat. Nu är hon min katt på riktigt! Hon kan till och med sova i min säng. 

Djur är märkliga. Att kunna närma sig och förstå en annan art fascinerar mig. 

Dagens blogg blir kort - endast en akvarell av Gunnar Brusewitz. Mars.

Idag kom första vårregnet och det tog på snötäcket. Vi ser den undre eltråden på flera ställen  - den i knähöjd. På bilden en flock tofsvipor. Kanske nästa vecka...

Jo, en bild till ska ni få - en av en konstnär, som inte sålde en enda målning under sitt liv - Vincent van Gogh.  En stor konstnär!

Gården vi bor på heter Västra Vegred. Det finns fler gårdar med samma namn, för innan storskiftet på 1860-talet var Västra Vegred en by, eller egentligen 2 små byar. Det måste ha varit en enorm aktivitet vid den tiden då landets alla småbyar på landsbygden slogs sönder och gårdarna flyttades ut!

Storskiftet innebar alltså att alla små smala åkerremsor, som blivit resultatet av arvsskiften, lades ihop och så delades all mark upp i stora enheter istället - dagens gårdar blev till. Byarna försvann. Vilket dividerande - det skulle ju bli rättvist! Här fanns lite remsor kvar - vi hade en utmark en bra bit från gården. Var den ett resultat av dividerandet? Alla ville väl ha en bit av den bästa jorden. För några år sedan bytte vi mark - 4 gårdar var inblandade - så var beteshage blev större och bättre och grannen slapp eländet att köra runt vår remsa.

Vår gård är egentligen 2 gårdar, trots att odlingsarealen bara är 8 ha. Vi har 2 lagårdar, 2 magasin, 2 hus, 2 gamla utedass osv. Det fanns plats för ca 5 kor i varje lagård och så spilta för hästen. Men så var bara ca 50 år - redan i början av 1900-talet slogs gårdarna ihop. 

På 1860-talet byggdes även järnvägen i Sverige - den kom till Katrineholm 1865. Att det var brist på arbetskraft kan man förstå och det påstås att ryska stenarbetare togs in för att göra husgrunder. Vi har en fantastisk källare under ena magasinet med valv i taket. 

Man ser i huset att man tog vara på det som gick att återanvända från gamla huset i byn - vi har inte två dörrar som är lika och några är lövtunna och har rester av gamla beslag som säger 1700-tal. 

Vi hittade gården av en slump. Bilderna på nätet, som mäklaren lagt ut, var hemska. Gammalt snuskställe, sa jag och ville inte ens åka och titta. Men hur det kom sig... Vi blev förtjusta och la ett bud före visningen. Säljare var tre syskon - dödsbo alltså. Det kom inget annat bud, de accepterade, papper skrevs - och så kom ett högre bud... Syskonen hade skrivit på, men inte vi. Mäklaren ringde och förklarade situationen.

- Men om vi skriver på då? frågade jag.

- Ja, då är det klart, sa mäklaren.

- Hur länge är du kvar på kontoret, frågade jag.

- TILLS NI KOMMER, sa mäklaren med eftertryck. 

Det visade sig att en ingifting varit mer än lovligt aktiv i processen och retat upp mäklaren, som var från trakten och väl insatt i alla gruff och stridigheter.

Tur för oss!

Det snöade i natt.

Den här vintern ligger som en värk i både kropp och själ. Inte ens det faktum att lärkor synts över Tåkern i Östergötland tröstar. Här finns dom inte! Föra året kom dom den 9 mars.

Det får bli en pion till tröst idag - en Bowl ot Beauty - en av mina favoriter. Pioner är härliga och passar bra hos oss - sorkarna äter inte upp dom nerifrån. I alla fall inte så ofta...

      juli  september december

Han växer - vår lille senastfödde!

Ketill är Spes son. Hon presenterade i gårdagens inlägg.

Ketill föddes den 23 juni 2009 - på Carls födelsedag. Vi hade planerat fest den dagen, men Spes gick över tiden -  bara att ställa in. Kl 4.40 på morgonen såg han dagens ljus. Hon valde att föda inne i boxen - hade full frihet att välja.

Ketill var en stor krabat, precis som vi befarat, men allt gick bra. Pappa är Divar från Lindnäs. Det är därifrån det gula anlaget kommer - Ketill är isabell.

Bilderna är rätt typiska för denne trevlige kille. Inte påträngade närgången, men nyfiken. Vad gör du? Med andra ord rätt svår att fotografera!

Ketill är en riktig fining. Han har förväntad Blup 118 - idel ädel adel i stamtavlan - och får betäcka som 2-åring. Och det ska han få göra har vi planerat! Den här sommaren ska han gå i hingstflock utanför Flen för att bara ha kul - grabbar behöver det! 

Mer bilder och text om Ketill finns på www.vastravegred.com.

Islandshästen på bilden är Spes frá  Hjúkahlíd. Hon vann mitt hjärta så fort jag såg henne hos Monica Linghede, som tagit in henne till Sverige. 

Spes är född 1991 och kom från Island år 2000. Hon visades året efter av Denni Hauksson till fina 8.28 Ett verkligt fint 1-klassto med andra ord! Det berättas att Spes såg så nöjd ut efter träningsrunderna medan Denni var lite undrande. Mycket självförtroende, stor integritet och stark vilja - Spes i ett nötskal. Det tog ett tag att bli samspelta.

Det var en ren slump att Spes kom att bli min. Var tveksam till islandshäst, men efter mycket om och men ringde jag Ia och Denni, som verkligen kan isisar, för att höra om dom visste något fint sto till salu. Blev uppringd och erbjuden att köpa Spes - till ett pris som var mycket högre än jag tänkt mig - tur att jag satt! Högt bedömda islandsston kostar!! Ringde Ia för att höra mer om Spes och Ia påstod med bestämdhet, att sådana ston säljer man bara inte.

Så vi åkte och tittade.

Jag såg en liten, tjock märr. Men hon hade något alldeles extra och jag föll för hennes vänliga utstrålning. Efter en del diskussioner hemmavid kom hon och det har vi aldrig ångrat. Spes är en underbart rar märr. Hon rör sig med stor power och mycket utstrålning - hon är drottningen i hagen!! 5-gångare, dvs har skritt, trav, galopp, tölt och pass. 

Spes har fått 7 föl: ett på Island, ett hos Monica och 5 hos oss. Monicas Pila visades till 7.92 med mycket bra för samtliga gångarter. Hon går nu i avel.

Vi har sålt 2 avkommor: Slyngur, 6 år, såld som tävlingshäst, och Röskja, 5 år, som ska visas så småningom - hon får mycket lovord under träningen. Stor och svart och grann är hon! Nästa fölunge Jarfi, som skulle blivit 4 i år, dog tyvärr i höstas pga läkemedelsförgiftning - hemskt. Han var på träning och allt såg bra ut tills han fick ett sår, som blev infekterat. Vilja, 2 år, är en korpsvart skönhet, 5-gångare. Hon finns i ungstoflock på Gröna Gången och om rätt köpare dyker upp säljer vi henne nu. Annars är planen att hon ska visas som 4-åring. Lille Ketill föddes förra året och ser mycket lovande ut. Honom ska vi behålla som hingst är tanken. Han är isabell och efter Ia och Dennis fina unghingst Divar.

Spes har hunnit bli 19 år. Hon är dräktig med Divar igen och fölar i slutet av juni. Eftersom allt gått så bra hittills - hon fölar lätt och är en supermorsa - så ska vi försöka få några föl till efter henne. Ekonomiskt är hon mer än väl "hemma". 

Alla ungarna efter Spes har varit så otroligt lätthanterliga och trevliga. Första gången vi skodde Slyngur trodde jag inte att det var sant - han visste precis vad det handlade om och var helt avspänd. Vi skrattade, jag och hovis - så kan väl inte en unghäst vara! Året efter betedde Röskja sig precis likadant!! Vilka ungar! 

Alla Spes ungar har blivit större och långbentare än hon. Det är som med japaner -små föräldrar och stora barn. Var betena på Island lite magra kanske?

Det finns mer info och bilder på alla på www.vastravegred.com.

Jag älskar mina isisar och speciellt Spes!