Jag - liksom en hel värld – älskar Nelson Mandela, mannen som gjorde det omöjliga möjligt. Låt mig få berätta lite mer från Sydafrika.

Jag har alltid försökt ”smita” då jag varit på konferenser som den i Sydafrika, som jag skrev om igår. Även den gången – mitt behov av att shoppa är inte så stort - så gavs det tillfälle. Vad jag gör då? Jo, jag hittar en lokal ornitolog, som jag skådar fågel tillsammans med. När man är ny i ett land är ju även de vanligaste fåglarna en ny upplevelse och det är bara så kul!!! Den här gången hittade jag en ung man, som jobbade på ett företag, som sålde naturupplevelser för en blygsam penning – mycket billigare än de andras shopping – jag lovar!!

Vi kom naturligtvis att tala om befrielsen från apartheid. Hans föräldrar hade varit liberaler och lite aktiva så där i utkanten. Men man hade naturligtvis tjänstefolk – svarta. De bodde i ett mindre hus i utkanten av tomten. Hon tog hand om huset, matlagningen och andra innesysslor. Han tog hand om trädgård, bil och dyl utomhus. Skillnaden i livsstil och standard var givetvis himmelsvid.

Mandela beskrevs av den styrande regimen som en terrorist, som man som tur var höll i fängsligt förvar på Robben Island. Man förklarade, att om han kom till makten skulle det bli blodbad på den vita befolkningen.

Så, berättade killen, började det komma rykten att president F.W de Klerk hade träffat - och till och med förhandlat! – med ”terroristen”. Folk fattade ingenting! Detta skedde under 80-talet. De Klerk hade bestämt sig – Sydafrika skulle bli en icke rasistisk demokrati. 1990 frigavs så Nelson Mandela och – som det sägs – den vackraste sagan ur verkliga livet som någonsin berättats tog sin början. Världen fick en man att älska! Bilden ovan till höger är från 1993, då de båda fick Nobels fredspris. 1994 hölls allmänna val och ANC tog över.

Det blodbad, som man hade sagt skulle ske, kom inte. Istället inleddes en försoningsprocess där biskop Desmond Tutus sannings- och försoningskommission gjorde underverk. Eller – gjorde det omöjliga möjligt. Människor bekände, pratade, grät, förlät och lovade varandra att gå vidare i livet i fred. Ett känslosamt mastodontarbete. Att det lyckades är ett under!!

Min fågelskådarkille berättade, att hans föräldrar bjöd sitt tjänstefolk på middag en kväll. Det hade naturligtvis varit omöjligt före apartheidregimens fall. Man åt och han berättar att alla var lite besvärade över situationen. Så satte man sig framför TV:n och då var det som om allt bara lättade. När dom tittade på varandra så såg dom att alla fyra satt och grät. Tårarna bara rann – över sorgen för det som varit, av lättnad över att förtrycket var över och över det stora som skedde.

Visst är det en fantastisk och rörande berättelse? Man ryser! Jag frågade om de svarta blev kvar som tjänstefolk. Jo, dom bodde och arbetade kvar, berättade han. Dom hade ju bott där hela livet!

Naturligtvis blev det aldrig som förr igen. Det blev mycket bättre!

Jag var på en FN-konferens i Johannesburg i Sydafrika år 2002. Konferensen var en uppföljning av den stora miljökonferensen i Rio 1992. Som ordförande satt en äldre svart man från värdlandet. Han hade under sitt liv med varit med under ANC:s kamp mot apartheid, inpå skinnet sett den vite mannens övergrepp och tro på att vissa är förmer än andra. Varit med om den osannolika befrielsen och minst lika osannolika fredliga omvandlingen av landet från ett hårt apartheidstyre till ett fredligt demokratiskt. Nu satt han där i presidiet på podiet, litet ärrad men med en mycket stark utstrålning och pondus.

Inom FN är det engelska som gäller - inte i stora plenisalen där finns översättare - men i alla arbetsgrupper. Den arbetsgrupp det här handlade om hade till uppgift att få klart den text, också den på engelska, som skulle bli slutresultatet av konferensen. Alla länder var där och man tog sig fram ord för ord i texten - ett diplomatiskt tröttsamt jobb. Man brukar lägga sista hand vid texterna sent sista natten på såna här tillställningar. Så blev det även denna gång.

De franska gruppen vill ändra arbetsspråket till franska i FN – Frankrike vill fortfarande se sig som en stormakt.  Det är inte ovanligt att kunskaperna i engelska är bristfälliga i Frankrike. Alla som varit där vet säkert det – ibland känns det mer som en stroppig ovilja än okunskap. Man pläderar för detta så ofta man får tillfälle i FN. I alla fall – en fransk diplomat tog till orda och framförde just detta med det franska språket.

Då lutade sig den svarte ordföranden mycket nära mikrofonen och nästan mer väste än sa:

- I´d prefer zulu!

Det kom så överraskande och var väl inte riktigt enligt den diplomatiska etiketten. Han kunde väl inte hålla sig, den gamle kämpen. Ett mycket oväntat men samtidigt mycket tänkvärt utspel!

Här kommer stöddiga vita och har synpunkter! Jag ger mig attan på att zulu är ett större språk och förstås av fler än franskan, men hur skulle det se ut och uppfattas om någon framförde krav på zulu som arbetsspråk i FN:s arbetsgrupper?! Blotta tanken…

Faktum är att det språk som förstås och talas av flest i Europa är ryska. Än så länge. Kinesiska talas av miljarder och spanskan är också ett jättespråk.

Men franska….

Imperialismens fula tryne dyker fortfarande upp ibland. Fy Frankrike!

Leve Nelson Mandela – leve Sydafrika!!

Och heder åt den svarte ordföranden i Johannesburg!!