Vi behövde ju katter på gården och när syster Karin fick ungar var det givet att vi skulle ha några. Men Carl och jag kunde inte enas om vilka... Svarta Sotis, stor och go, var given, men vilken hona? Jag ville ha den vackra Tussan, vit med ett grönt och ett blått öga. Carl ville ha Plupp, en brunaktig långhårig trubbnäst unge. Ful, tyckte jag. Jaja, det fick väl bli tre då...

Men katter är som katter är. Tussan valde husse och Plupp valde mig. Sotis var diplomat och valde båda. Tussan och Plupp var systrar, men ett levande bevis på sin mamma omoraliska leverne, för inte hade dom samma pappa! Tussan - vig och spänstig, en riktig jägarkatt. Plupp - rätt klumpig faktiskt. En gång satt hon uppe på en fågelholk, inte speciellt högt från marken, och vågade inte gå ner. Carl gjorde en heroisk insats! Har aldrig sett henne klättra i träd sen dess. Och hon har aldrig kommit in med byte - kan hon? Hon har fått två kullar, den första med 1 unge och den andra med 5. Om Tussan spann och födde så var Plupp klart besvärad och matte skulle absolut vara med. Men en bra mamma var hon. 

Plupp var ingen snäll katta. Hon både rev och bet - attackerna kunde komma rätt oväntat. Jag såg hemsk ut och gissa om jag fick höra: "arga katter får rivet skinn". Med andra ord - även om Plupp valde mig var kärleken inte besvarad. Då. Men jag gav mig f-n på att hon skulle bli hanterlig! 

Sommaren 2008 försvann Plupp. Hon hade tidigare gjort små utflykter på några veckor varje sommar, men nu var hon borta i månader. Vi trodde nog att hon förolyckats, men den 11 november kom hon - mager och eländig. Carl lyfte henne och det var alldeles uppenbart att magen var i olag....

Tydligen hade hon tänkt till, för hon hade blivit snäll! Sitta i knä, ligga vid datorn och spinna, gärna bli borstad, slicka matte mellan ögonen - vad hade hänt?? Eftersom jag är övertygad om att vi undervärderar våra djur, så kanske det var så - hon hade tänkt till! Omvärderat livet. Sedan dess har hon nämligen inte varit borta en dag. Man kan kalla henne innekatt numer, trots kattlucka och full frihet. Hon njuter av närheten och mattes hjärta har veknat. Nu är hon min katt på riktigt! Hon kan till och med sova i min säng. 

Djur är märkliga. Att kunna närma sig och förstå en annan art fascinerar mig.