Alla inlägg under november 2010

Av Gudrun Lindvall - 28 november 2010 18:49

      


Kronhjorten verkar vara ett strå vassare å huvudets vägnar än andra hjortdjur. Det är ytterst sällan de blir trafikdödade – i så fall är den en kalv. Innan de passerar en väg kollas det mycket noga att inget är i antågande och uppenbarligen förstår dom att en bil är som ett rovdjur – det rör sig emot en. Så är ju inte rådjur. Jag såg ett rådjur komma över ett fält en gång. Det var en liten grusväg så jag stannade för att släppa över det och trodde inte mina ögon – och öron! – när det sprang rakt in i sidan på bilen….

Vi fick höra roliga episoder från den kille som föreläste. De hade som exempel en hind, som direkt insåg när det var jakt på gång. Då gick hon till sjön och ställde sig i vattnet utanför vassridån. En dag i oktober kunde man se på hennes sändare att hon stod så under 3 jaktdagar i följd. Forskaren visste att ett jaktlag passerade henne med ett 20-tal meter utan att se henne. Smart hind - lite kallt om benen bara.. Men vad gör man inte för att klara livhanken.

Eftersom hindarna är så stationära är spridningen långsam. Döttrarna stannar i moderns flock och sönerna ansluter till herrklubben. Det som gör att man sprids är alltså antingen födotillgången eller störningar.

Eftersom kronhjorten är så uppmärksam märker den varje förändring. En person i ett jakttorn noteras direkt och reaktionen är kvick som tanken. På kontinenten har man en siluett sittande i jakttornen när jägaren inte är på plats – annars skjuter man inga den dag man ska jaga. Vi fick veta att en normal jakthund – lite snabb och het – gör att den hjort som ”drabbas” bara drar – långt! Och den kommer inte tillbaka förrän det är lugnt igen. En riktigt duktig kronhjortsjägare går lugnt och fint in i markerna där kronhjortarna finns, pratar lite tyst, bryter nån kvist och går ut igen. Så samma manöver igen. Det räcker för att kronhjortarna ska tycka att det är dags att långsamt dra sig till ett annat område och så hoppas man att de ska passera en skytt. På kontinenten jagas bara med pyttesmå hundar, vars uppgift inte är att driva utan att störa.

Nu är ju jag inte jägare precis, men ovanstående visar hur speciella kronhjortar är.

Som hästägare kan kronhjortar orsaka problem. Medan rådjur elegant tar sig igenom stängsel med eltråd har såväl dovhjort som kronhjort svårt med den stora hornkronan. Dom fastnar lätt och jag har en vän, som hittade två storkronade hanar, som trasslat in sig under strid och dött. Riktigt otäckt! Vi har breda band, som dessutom är elastiska och sträckt ut. Än så länge har ingen fastnat.

Man kan se hjortarna på håll, men som vår forskare sa, dom ser direkt om det kommer nån och medan dovhjorten står och tänker och kliar sig i huvudet agerar kronhjorten på första stavelsen. Borta!

Spännande djur! Nästa höst ska lyssnas efter bröl igen!


ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 27 november 2010 17:23

  

När vi kom hem vid 11-tiden på valnatten den 19 september genljöd trakten av bröl - kronhjort. Från flera håll! Det var helt magiskt och oerhört spännande. Att vi har kronhjort här visste jag, men bröl hade jag aldrig hört. Så följde fler nätter med bröl, men ingen som natten den 19.

I veckan var jag på kurs på Grimsö viltforskningsstation - jag sitter i Sörmlands länsstyrelses Viltförvaltningsdelegation. Det blev två intensiva dagar med föreläsningar och diskussioner, naturligtvis om varg och den nya politiken rörande den, men även om tranor, gäss, lo och olika klövvilt. Efter höstens upplevelser med brölande kronhjort var jag nyfiken på just det senare passet.

Kronhjorten sprids i landet och är den senaste i raden klövdjur i Sverige. I södra Sverige och framför på kontinenten finns den sedan tidigare. Det är den största hjorten - en stor hane kan väga 250 kg - dubbelt mot en dovhjort. Studier visar att detta är ett annorlunda djur på många sätt. Den har en säregen biologi, tycks smartare än andra hjortdjur, men är också mer lättstörd. Den etablerar sig mycket långsamt och det kan mycket väl hända att en etablering går åt pipsvängen. Nu börjar man förstå varför den är så svår att förvalta.

Hindarna får bara en kalv och det är inte ovanligt att den första inte kommer innan hon är 3 år gammal. Hindarna är relativt stationära. De kan gå i stora eller mindre flockar - samma djur! Så om man ser en stor flock en dag och flera små dagen efter betyder det inte att man har många djur - det kan mycket väl vara samma individer. Hanarna går i herrklubbar alla tider på året utom under brunsten. Sommar/vinterområdena för herrarna kan vara miltals från där hindarna går. Och herrklubbarna kan dessutom innehålla djur från olika väderstreck.

När det närmar sig brunstperiod i slutet av augusti vandrar hanarna mot hindarnas områden. Man kan visa att hindarna väljer partner efter hans bröl - det visar ålder och styrka. En hjort är som störst och starkast då den är ungefär 8 år gammal - en stor hane kallas platshjort och samlar sina hindar runt sig under brunsten. Där håller han kåta ungbockar på avstånd och ger på så sätt hindarna lugn och ro under brunsten - viktigt för hind med kalv. Under en dryg månad håller brunsten på. Sedan vandrar dom var och en till sitt igen.

Jägare vill ofta skjuta vad man kallar trofédjur, dvs de med vackrast krona, men det är de stora och gamla platshjortarna som utgör stabilititen i den så löst sammanhållna flocken. Förlust av dessa erfarna gamla herrar leder till att unga hjortar tar över, ofta med förödande resultat som följd. De slåss sinemellan och jagar hindarna så att risken är att kalven kommer bort. De är oförsiktiga och kan trasa sönder de stressade hindarna. Resultatet blir ofta att hela flocken försvinner från området - hindarna drar för att hitta en bättre "herre på täppan".  

Finns mer att berätta - fortsättning i morgon..

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - 24 november 2010 22:38

             

En fjärdedel av mig härstammar från Hälsingland. Min farmor kommer nämligen från Bollnäs. I den här släkten finns naturligtvis flottare - det var nästan alla periodvis - men även många soldater och annat småfolk. Jag har inga kontakter alls med släkt därifrån.

Min farmor flyttade söderut, kom till Uppsala och jobbade på det berömda fiket Ofvandahls - det i Ove Törnqvists visa med Dagny ni vet. Därifrån flyttade hon till Stockholm och träffade min farfar, som var skräddare. Farmor hade två systrar, som både dog i den tidens gissel - TBC. Min pappa är enda barnet, så den delen av släkten är liten och avlägsen.

Hälsingland och förresten hela södra Norrland sög arbetskraft. Här sjöd det av aktivitet på grund av två mycket efterfrågade råvaror - lin och trä. 


              


Det bodde massor av folk i byarna. Gårdsnamn fanns inte som i Sörmland, där de flesta av mina förfäder fanns. Det är ett himla letande i kyrkböckerna.

Min pappa har berättat mycket om sin mormor, som han avgudade . Han cyklade till henne i Bollnäs från Stockholm på lovet - pust och stön... Mormor Margta bodde i en liten stuga, som hon hyrde av en släkting till maken. Maken Johan dog tidigt - han var snickare och flottare. Druttade man av de slippriga stockarna var risken att dö mycket stor - han blev bara 39 år. Då han dog 1889 lämnades hustrun med tre små flickor 6, 5 och 2 år gamla. Min farmor var den yngsta. 


              


Men Margta var en kvinna som inte gick av för hackor. Hon försörjde sig och sina barn som tvätterska vid Ljusnan. Tänk att ligga och klappa tvätt vid älven - ett slitsamt och kallt arbete. Men kylan klarade hon tydligen bra. Min pappa berättar hur han såg barfotaspår i snön på morgonen då hon hämtat vatten. Kan han verkligen minnas rätt? 

Det finns en hel del foton kvar på Margta - för övrigt en udda men mycket vanligt namn i bygden. Min pappa trodde att hon hette Marta och blev förvånad att det stavades med g i mitten. Hon kallades allmänt Ståls Marta. Släktforkningen visade varför. Margtas morfar var nämligen trumslagare I Änga rote i Hälsige regemente och tog sig soldatnamnet Ståhl. Undrar om han även var spelman. Troligen eftersom han var så känd och populär att namnet Stål hängde med även till barnbarnet. 

Det är märkligt att en bygd där så många bodde och var verksamma numer är en avfolkningsbygd. Då var älvarna strida och vilda. Lax fanns i överskott och bygden blomstrade. Den lille badande parveln som står till vänster nedan ser ut som min pappa i unga år, men han avvisar bestämt att det är han. Men det skulle kunna vara... Han har många ljusa minnen från sin barndoms somrar i Bollnäs.


             

Av Gudrun Lindvall - 23 november 2010 14:10

              


Att västgötaspetsen Märta härstammar från en svensk urhund råder inga tvivel om - hon älskar vinter! Fryser aldrig i sin täta päls. Hon kör ner nosen i snön och bara njuter av det vita fluret. Inte ens riktigt låga temperaturer som förra vintern tycks bekomma henne. Kompis Nadja - golden - får tasskramp, men aldrig Märta. Generationers anpassning till det svenska klimatet har givit en härdighet som heter duga.


             


Märta är typisk vätte på fler sätt - alltid allert och med full koll på tillvaron. Hon gör det en gårdshund ska göra och som rasen alltid gjort. Inga främmande katter, rådjur eller annat oknytt undgår upptäckt och de jagas promt härifrån. De egna katterna är hon god vän med och hälsar nos-mot-nos på katters vis.

Inget undgår hennes vaksamhet - vi fattar inte hur hon kan höra allt på så långt håll, även då hon är inne. Här kommer ingen och överraskar - Märta har varslat i förväg. Hälsar på främmande, men utan större entusiasm. Om dom inte hör till familjen eller den nära vänkretsen vill säga. Det är ju skillnad på folk och folk..

Dessutom är hon otroligt lydig och har koll även på oss. Det är tryggt att veta att hon alltid kommer - gårdstunet är stort med prång och hemligheter att utforska. Men hon tar inte sork och råttor, som vår golden gör och gräver inte tassarna leriga. 

Hon har sin uppgift - ordningsmannens - och den tar hon på största allvar. Kanske valpar på denna lilla prakttik?

En kanonhund är hon, vår gulliga Märta! Otroligt go!

En gång västgötaspets - alltid västgötaspets. 

Av Gudrun Lindvall - 21 november 2010 09:28

                        


Djurrättsalliansen har dokumenterat förfärliga förhållanden på flera djurgårdar med grisar. Ingen halm, trånga boxar, bitskador, döda grisar mm har upprört oss alla. Och detta i landet som slår sig för bröstet och säger sig ha världens bästa djurskyddslag! Man kan tycka vad man vill om att ta sig in i stallarna, men bara det faktum att det går att ta såna bilder i Sverige är upprörande – och att det finns folk som håller sina djur på detta sättet är bara helt oacceptabelt! (Jag klarar inte att lägga in såna bilder – det får bli bilder på lyckliga ekogrisar istället, bilderna kommer från Fotoakuten.)


    




Nu trodde man ju i sin enfald att dessa grisbönder skulle få stå till svars för sin usla djurhållning – men icke! Inga åtal – det enda som varit uppe till prövning ledde till friande dom och det handlade om fixering av suggan. Man tar sig för pannan!!!

Den svenska djurskyddslagen är inte bättre än sin tillämpning. Efter detta kan man bara konstatera – den svenska djurskyddslagen är en papperstiger. Inget värd i praktiken. I alla fall inte om man är i LRF organiserad bonde. Då hukas det från makthavares sida.

Sedan djurskyddet flyttat från kommuner till länsstyrelserna har det blivit ännu sämre. Man har numer bara tid att åka på anmälningsärenden och dessutom har byggnadsinspektörer och veterinärer tagit över – kommunernas djurskyddsinspektörer med rätt kompetens har satts åt sidan. Byggfolket kan fläktar och olika mått, men djur kan dom inte! Veterinärer kan djursjukdomar, men djurskydd och beteende kan dom mycket lite om!

Jag har drabbats av länsstyrelsens folk – det var inte roligt. Byggde om en gammal kogård till hästar enl. all kunskap och beprövad erfarenhet som finns. Fick ritningarna godkända och byggde så – och så kom dom på kontroll. Det var en otrevlig upplevelse där man fick en känsla av att deras uppgift var att ”rädda” hästarna. Kan nämna att vi föder upp dyra fina islandshästar där inget lämnas åt slumpen – vare sig miljö eller omvårdnad. Det som tidigare varit godkänt blev underkänt och många av de krav de ställde fanns ingen lagteckning för – de ”tyckte”. Vi fick bygga om och min bygghjälp, som jobbar kommunalt i ett annat län med djurskydd och dessutom är byggnadsinspektör var förvånad, förfärad och lite road. Det var inte jag…. Det märkliga i sammanhanget var att länsstyrelsens folk var helt ointresserade av mina hästar – eller som dom sa: djur kunde dom inte… Man undrar i sitt stilla sinne om dom verkligen begripit avsikten med djurskyddslagen. Två besök kostade dom på denna lilla gård med 10 hästboxar. Sju föl hann födas och växa upp här innan vi fick godkänt.

I sken av denna petighet blir man än mer förvånad över att en grisbonde i samma län kan behandlas så annorlunda. Där fanns ju verkligen missförhållanden och att grisarna inte hade det bra kunde vem som helst se på de bilder som publicerats. Dessutom kunde Djurrättsalliansen visa att bilderna inte var en engångsföreteelse – även vid förnyat besök var det lika torftigt, trångt och bitet.

Har jordbruksnäringen – dom som föder upp till mat – någon sort gräddfil? Gäller inte djurskyddslagen dom? Är det på något sätt ok att deras djur har det uselt? Eller vågar man inte tillämpa djurskyddslagen? Är djurskyddslagen så tandlös? Det tror jag faktiskt inte. Det finns massor av fall där privatpersoner fått djurförbud – men ytterst sällan djurproducenterna trots uppenbara missförhållanden och vanvård av djur. Alltså är vi inte lika inför lagen och det är allvarligt i en rättsstat! Lagen gäller tydligen inte alla djur – dom som ska gå till slakt får inget värdigt liv på vägen dit. Och det var faktiskt för att förbättra för djuren i djurindustrier som lagen kom till en gång.

Djurskyddet är inte bättre än lagens tillämpning. Om det här är världens bästa djurskydd har vi långt kvar i kampen för en acceptabel livsnivå för djuren! Riktigt långt!!!!


             


Av Gudrun Lindvall - 20 november 2010 12:31

  

Min fina iris, som jag skrivit om förr, har fått ett namn. Den fanns i den trädgård i Enhörna, där vi bodde tidigare. Tog med en bit hit, men har sedan fört en kamp med sorken om rötterna. Den är så vacker och jag har aldrig sett den i någon plantskola och därför inte vetat namnet.

Men så kunde man se den flera gånger i programmet från Chelsea Flower Show, som sändes igår. Som alla vet brukar det som visas där bli populärt och irisen visades gång på gång. Den kallades strandiris och då hittade jag den på den här länken:

http://gardener.blogg.se/2008/march/dagens-vaxt-strandiris-perry-s-blue.html


Den heter alltså Iris sibirica "Perry´s Blue"  och finns att köpa på Zetas, Sveriges bästa plantskola.

Jag kan verkligen rekommendera denna underbara iris! Dessutom finns flera strandirisar i olika färger - anspråkslösa och blommar länge. Klarar sig i normal trädgårdsjord och även om det är lite blött om fötterna. Lär få intensivare färger i lite skugga. Jag är säker på att de kommer att få en renässans - min moderplanta planterades säkert på 70-talet. Det var en gammal trädgårdsmästare, som haft stället i Enhörna före oss. Om jag får gissa kommer många plantskolor att ha den till våren.

Nu ska jag köpa flera plantor - kampen mot sorken ska vinnas!


  

Av Gudrun Lindvall - 14 november 2010 16:33

             


Höns är trevliga varelser – och betydligt smartare än man kan tro. Att springa runt helt till synes förvirrat och ge hals kanske är en smart strategi om man har räven efter sig – Laura vet kanske vad hon gör. Eller snarare – det beteendet har visat sig leda till bättre överlevnad. Här ska ingen räv komma obemärkt!

Just nu har vi inga höns, men vi hade Åsbohöns under flera år. Åsbohöns är en tålig lantras, som räddades i norra Skåne i mitten av 50-talet. Dom är anpassade till en mager kost – inte som de stora skånska Blommehönsen, som härstammar från feta slätten. Åsbo ligger i skogslandet på gränsen mot Småland. Åsbohöns är rätt små, klarar det mesta, ruvar gärna, men värper varken varje dag eller hela året. Lite mer ursprungliga med andra ord – påminner om vikingatidens höns. Dom har massor av färger och tupparna är riktigt granna! När det blev på modet att ha vita höns – Leghorn – sparade man ofta Åsbotupparna, både för skönheten, men även för att dom är snälla och för att det går att ha fler tuppar i flocken. Se på den gamla skolplanschen ovan – så ser ingen leghornstupp ut. En åsbo?


           


Vi hade våra i en gammal tvättstuga utan värme. Det hände att tupparna förfrös de yttersta spetsarna på kammen, men dom klarade sig alltid.

När de moderna jordbruksmetoderna infördes var det hönsen som försvann först. Konstigt egentligen – så enkla att ha och ger så fullvärdig kost. Både kött och ägg.

Så började hönsens väg in i burarna…. Ifrån att ha varit kvinnans djur blev hönsen mannens och då följde teknik och storskalighet. Från att ha varit ett djurslag, som hade den största friheten blev hönsen de mest begränsade. Att sitta i en bur med utrymme per höns som en A4 är verkligen skillnad mot att gå och sprätta och leta föda själv. Stackars höns!! Fortfarande sitter höns i bur, även i Sverige. Nu kallas burarna inredda, vilket innebär en liten sittpinne och ett litet rede. Liten bädd och en liten stol i cellen med andra ord – men ingen möjlighet att leva hönsliv.

Men det fanns en tid innan burarna då hönsen faktiskt fick gå ute. Jag minns en bonde, senare en av de värsta burförespråkarna, som hade sina i en stor hage. Han hade en springer spaniel, som kunde hämta levande höns till husse – oskadda. På bilden från 40-talet har hönsen fortfarande ett värdigt hönsliv, även om dom är många på gården.


           


Nu ligger Sverige efter. Många länder har släppt ut hönsen igen. Här är det bara ekohönsen som återfått friheten. Så köp bara ekologiska ägg! För hönsens skull.


               

Av Gudrun Lindvall - 12 november 2010 10:04

Jag har sagt det förr och säger det igen – jag tycker att barnböcker och do. filmer är underbart! Om jag blir riktigt gammal ska jag bara läsa sånt som är skrivet för dom lägre åldrarna.

I en TV-film om Astrid Lindgren, som en utvald journalist fick göra, ställde denne (en man) en fråga som var så dum så man hade önskat att någon bättre begåvad fått chansen att göra filmen. Han frågade Astrid varför hon bara skrev för barn… BARA????? Så urbota idiotiskt!! För det första skrev Astrid Lindgren inte bara för barn och för det andra finns det ingen publik som är så kräsen. Att skriva för barn kräver verkligen sin författare! Att författare som Astrid Lindgren, Roald Dahl och J.K Rowling översätts och översätts, trycks och trycks är ingen slump. Dom har hittat en ton och en väg in i fantasins värld som fascinerar och engagerar. Vad kan man mer begära?


           


I slutet av 70-talet kom en film som hette Dunderklumpen – helt underbar – av Beppe Wolgers och med musik av Toots Thielemans. Så kom skivan. Jag jobbade då på dagis och gissa om jag spelade den! Om och om igen. Ungarna tröttnade betydligt tidigare än jag. Det var den tiden då man hade LP.

Nu är tekniken annorlunda och jag har saknat Dunderklumpen under många år. Nu har jag den igen! Hela historien utspelas i Ströms Vattudal och med Googles hittar man ju allt – Ströms hembygdsförening sålde den som CD. Har lagt in den i datorn och hör den just nu. Det lustiga är att jag till och med minns var LP-skivan hade knaster och hack- sånt finns inte på CD:n och ljudet är betydligt bättre. Men jag tycker lika mycket om den nu som då.

För övrigt kan berättas att min far – 91 år – just nu läser Harry Potter. Han är i mitten av den näst sista – och är mycket road. Böcker för barn?

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21
22
23 24
25
26
27 28
29
30
<<< November 2010 >>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se