Djurrättsalliansen har dokumenterat förfärliga förhållanden på flera djurgårdar med grisar. Ingen halm, trånga boxar, bitskador, döda grisar mm har upprört oss alla. Och detta i landet som slår sig för bröstet och säger sig ha världens bästa djurskyddslag! Man kan tycka vad man vill om att ta sig in i stallarna, men bara det faktum att det går att ta såna bilder i Sverige är upprörande – och att det finns folk som håller sina djur på detta sättet är bara helt oacceptabelt! (Jag klarar inte att lägga in såna bilder – det får bli bilder på lyckliga ekogrisar istället, bilderna kommer från Fotoakuten.)

Nu trodde man ju i sin enfald att dessa grisbönder skulle få stå till svars för sin usla djurhållning – men icke! Inga åtal – det enda som varit uppe till prövning ledde till friande dom och det handlade om fixering av suggan. Man tar sig för pannan!!!

Den svenska djurskyddslagen är inte bättre än sin tillämpning. Efter detta kan man bara konstatera – den svenska djurskyddslagen är en papperstiger. Inget värd i praktiken. I alla fall inte om man är i LRF organiserad bonde. Då hukas det från makthavares sida.

Sedan djurskyddet flyttat från kommuner till länsstyrelserna har det blivit ännu sämre. Man har numer bara tid att åka på anmälningsärenden och dessutom har byggnadsinspektörer och veterinärer tagit över – kommunernas djurskyddsinspektörer med rätt kompetens har satts åt sidan. Byggfolket kan fläktar och olika mått, men djur kan dom inte! Veterinärer kan djursjukdomar, men djurskydd och beteende kan dom mycket lite om!

Jag har drabbats av länsstyrelsens folk – det var inte roligt. Byggde om en gammal kogård till hästar enl. all kunskap och beprövad erfarenhet som finns. Fick ritningarna godkända och byggde så – och så kom dom på kontroll. Det var en otrevlig upplevelse där man fick en känsla av att deras uppgift var att ”rädda” hästarna. Kan nämna att vi föder upp dyra fina islandshästar där inget lämnas åt slumpen – vare sig miljö eller omvårdnad. Det som tidigare varit godkänt blev underkänt och många av de krav de ställde fanns ingen lagteckning för – de ”tyckte”. Vi fick bygga om och min bygghjälp, som jobbar kommunalt i ett annat län med djurskydd och dessutom är byggnadsinspektör var förvånad, förfärad och lite road. Det var inte jag…. Det märkliga i sammanhanget var att länsstyrelsens folk var helt ointresserade av mina hästar – eller som dom sa: djur kunde dom inte… Man undrar i sitt stilla sinne om dom verkligen begripit avsikten med djurskyddslagen. Två besök kostade dom på denna lilla gård med 10 hästboxar. Sju föl hann födas och växa upp här innan vi fick godkänt.

I sken av denna petighet blir man än mer förvånad över att en grisbonde i samma län kan behandlas så annorlunda. Där fanns ju verkligen missförhållanden och att grisarna inte hade det bra kunde vem som helst se på de bilder som publicerats. Dessutom kunde Djurrättsalliansen visa att bilderna inte var en engångsföreteelse – även vid förnyat besök var det lika torftigt, trångt och bitet.

Har jordbruksnäringen – dom som föder upp till mat – någon sort gräddfil? Gäller inte djurskyddslagen dom? Är det på något sätt ok att deras djur har det uselt? Eller vågar man inte tillämpa djurskyddslagen? Är djurskyddslagen så tandlös? Det tror jag faktiskt inte. Det finns massor av fall där privatpersoner fått djurförbud – men ytterst sällan djurproducenterna trots uppenbara missförhållanden och vanvård av djur. Alltså är vi inte lika inför lagen och det är allvarligt i en rättsstat! Lagen gäller tydligen inte alla djur – dom som ska gå till slakt får inget värdigt liv på vägen dit. Och det var faktiskt för att förbättra för djuren i djurindustrier som lagen kom till en gång.

Djurskyddet är inte bättre än lagens tillämpning. Om det här är världens bästa djurskydd har vi långt kvar i kampen för en acceptabel livsnivå för djuren! Riktigt långt!!!!