I onsdags kläcktes sex kycklingar under vår gula höna. Det är hennes första kull - hon är knappt året. Dom är ljust gula med svarta tecken allihop, två har svartare huvud än de andra, men dom är mycket lika. Pigga som attan. Än så länge är dom inne i den hästbox de föddes i och krafsar runt i halmen.

Vi serverar kokt smulat ägg med havregryn och hönsfoder, mortlat. Dom äter och dricker som dom ska och hönan är så duktig - alla gener för hur man gör finns på plats. Idag släppte vi in resten av flocken. Tuppen fick komma in för hönan, men ingen annan höna. Tuppen hade också alla gener på plats och visste hur man skulle göra med smått, men först stirrade han förfärad på dom. Så många! 

Nu vill dom andra två hönsen också ruva och jag har bara 7 ägg och dessutom vill dom ligga i samma hästho - den är mer populär än mina fint snickrade hönsreden (!). Får väl försöka få fatt i ägg från någon annan med genbank på Åsbohöns, här bevaras gammal lantras för framtiden nämligen. 

Jag är i botten som det heter biologi- och kemilärare. Men det var länge sedan jag stod bakom en kateder – som för så många andra fd lärare fanns det andra utmaningar i livet.

I alla fall…

Jag trivdes riktigt bra som lärare och nu när skolan diskuteras så mycket, så drar jag mig till minnes en del kul episoder. Här kommer en:

Kemi var inte direkt ett ämne, som alla gillade. Många trodde att det var svårt och andra tyckte att det var lite udda. Eftersom vi lever i ett sorts nyttosamhälle fick jag ofta frågan vilken nytta man skulle ha av kemi i framtiden. Och det kan man ju undra. Mitt svar blev följande:

För det första finns inget svar på en sån fråga. Hur ska jag eller förresten den som frågar veta vad som kommer att hända i framtiden och vilken bana varje elev kommer att välja?

För det andra så måste skolan ge en palett av allting. Hur ska man annars som elev kunna välja och hur ska man kunna veta att nåt är intressant och spännande om man inte fått nosa på det under skoltiden? Varsågod, här är kunskapens smörgåsbord – bara att välja för framtiden.

För det tredje så kommer alla att komma i kontakt med kemiska ämnen – lösningsmedel och annat och då ska man ha en hum om när man ska vara försiktig. Basal kunskap liksom.

Och för det fjärde och viktigaste – hjärnan måste, precis som musklerna, tränas. När jag var lärare var Ingemar Stenmark den stora idolen och han gick på lina. Varför det då? Tänkte han sig en ny karriär som cirkusartist? Nej, knappast. Han gjorde nåt för att bli bra på nåt annat – ett medel för att nå ett annat mål. Idag kan man ta Usain Bolt, som lyfter skrot. Och precis så fungerar hjärnan – övas den blir man smartare och får fler kopplingar och associationsbanor, som kan användas för vad som helst.

Efter denna kanonad av argument gav dom stackars eleverna upp och pluggade flitigt. Oftast…

Vi hade länge önskat oss en pion, som heter svavelpion eller på latin Paeonia mlokosewitschii. Den fanns på plantskolornas plantskola Zetas vid Kungens Kurva i Stockholm. Vi har 13 mil dit, men en resa per år brukade det bli. 

Ett år slog vi till och köpte en liten pytteplanta mlokosewitschii för åtskilliga hundralappar - stor förväntan. 

Men...

så här ska den se ut.

Vår ser ut så här:

Man ser på bladformen att den är släkt med ovanstående, men bladfärgen är annorlunga, för att inte tala om blomfärgen... Det här såg vi redan första året och ringde besvikna till Zeta och fick veta att det dom sålt var en fröplanta och om båda föräldrarna råkat vara svavelpion eller inte kunde dom inte ta ansvar för.... ????? Men varför då ett pris på över 400 kronor? Vi fick veta att vi kunde få byta, men om nästa planta skulle vara svavelpion, som den sålts som, eller inte, kunde dom inte garantera. Där rasade förtroendet för den plantskolan i mina ögon. 

Vi for inte 13 mil med vår lilla planta. Den är 4 år nu och växer som attan, som om den vill bevisa att den visst är värd sitt pris. Sex blommor i år, som blommar nu - bilden tagen idag. Naturligtvis är den inte alls så anslående som en äkta svavelpion, varken i bladfärg eller blomfärg, där dessutom kontrasten är så fin på den äkta. 

Okej då, den får väl leva. Man kan ju säga att vi numer sparar in pengarna på den årliga resan till Zetas, som numer inte företas. Vi åker till den betydligt närmare plantskolan Löta i Ärla utanför Eskilstuna, som har ett vänligt och mycket tillmötesgående kundtänk. Dessutom finns här ett hav med rosor - fält faktiskt, eftersom Löta säljer rosplantor till massor av andra plantskolor i Sverige. Utbudet av perenner och klematis är mycket bra, liksom av buskar och träd, inget saknas faktiskt. Ett besök då rosorna blommar är en upplevelse och här kan man se alla dom, som man drömt om under vintern och undrar hur dom ser ut i verkligheten egentligen. Här är länken: www.lota.se

Vi försöker inte någon mer gång med en Paeonia mlokosewitschii. Vår felplanta får duga...  

blå fåglar... En fin bild från Ottenby fågelstation - en blåhake. Den ska jag berätta lite om en annan dag.   

Blått hos fåglar är vackert, tycker jag. Ladusvalans dräkt kan se så här blå ut.

Fler blå:

           Blåmes, vanlig på våra fågelbord. Kungsfiskare, en ovanlig, men förekommande juvel i Sverige. Man tror att den är petig med biotopen, men på fågelresa i Lettland för ca 20 år kunde vi konstatera att den inte är det. Där fanns den i vanliga diken (nästan). Sist en kolobri från Costa Rica. 

Tänk att det kan bli sådana vackra färger på en fågel...   

Människan är inte så himla bra på att sålla agnarna från vetet, det vill säga ägna sig åt väsentligheter. Här kommer ett exempel.

Det är inte precis det som diskussionens vågar går heta om som är det farligaste. Vargar och hajar är nada i sammanhanget. Myggor och människor är MYCKET större hot mot människor och dödar otroligt många fler. 

Litet k ovan betyder 1000.

Eftersom jag inte alls gillar ormar så är det faktum att dessa läskiga varelser dödar 50 000 pers per år en oerhört skrämmande insikt. Burr! Att insektsspridda sjukdomar dödar vet man ju; malaria från myggor och sömnsjuka från tse-tseflugor. Att rabiessmittade hundar dödar 25 000 visst jag inte. Noshörningar lär vara ilskna av sig och att de är farligare än elefanter och lejon visste jag, men att krokodiler tar död på 1 000 pers om året var en nyhet. I Australien ökar antalet saltvattenkrokodiler och dom sprider sig sedan dom fredats. Lagom kul..

Vi kan vara tacksamma som slipper alla insekt- och maskspridda sjukdomar, men faktum är att vi haft malaria i Sverige och vi har myggor, som kan sprida sjukdomen. Man befarar att klimatförändringarna med högre temperatur kommer att innebära att många sjukdomar sprids norrut. 

Tänkvärd bild.  

Vi tittar med stor förtjusning på Emil i Lönneberga. Det har nästan blivit en jultradition. I ett av Emils hyss går han till attack som Smålands husarer och skrämmer halvt vettet ur ett sällskap, som samlats för gökotta i hagen. Emil kommer stormande på hästen Lukas med träbyssan i högsta hugg och sällskapet tar till flykten ut i sjön.

Idag hittade jag den jacka, som en sådan husar bar på på Stockholms auktionsverks sida. Kolla prålet! Uniformen är från 1895 och det finns ridbyxor och kask till jackan.

Visst är den jättefin med alla gyllene band - eller vad det heter - i snirkliga mönster. Vilket arbete. Även baksidan är utsökt.

En så här stilig uniformsjacka skulle Emil haft.

Det vaknar ett habegär - man kanske ska lägga ett bud..