Nu hoppas jag på en kall och framför allt snörik vinter. Det är extremt låg grundvatten-nivå i östra Mellansverige, där vi bor. Dom förra ägarna, som hade mjölkkor och alltså gjorde av med mycket vatten, hade aldrig varit med om att brunnen sinat. Det har den inte gjort nu heller, men man kan se att en å, som det alltid varit vatten i, är helt kruttorr i år och en källa, som de vilda djuren använder, är en torr lerpöl. Vatten från ovan, tack!

Dessutom har jag stickat vantar, så kylan kan gärna komma. Köpte ett kit när vi besökte Östergötlands ullspinneri utanför Ödeshög och stickade mina första efter det, garn + mönster i ett. Dom blev så här:

För stora för mig, så maken fick dom.

Sedan ville min syster ha ett par. Lånde lite av mönstret ovan, men utan fåglar. Dom blev så här:

Så när jag ändå var igång blev det ett par av ett Eco-alpackagarn jag hade över på relativt grova stickor. Det gick fort och dom passar mig. Så här blev dom efter hittat norskt mönster.

Jag är skitdålig på att få till resåren, men så lärde jag mig av en van stickerska på en marknad att man kan vrida den räta maskan genom att sticka i bakre maskbågen. Så nu är resåren på mina vantar stickade med vanlig rät mask, en vriden rät och en avig. Det blev bättre. Just nu är det tydligen inne att sticka igen. Sånt går i vågor och jag stickade mycket på 80-talet, då det var inne förra gången. Kul att låta handen skapa igen.