Alla har väl en relation till gamla soldater och rotar genom Wilhelm Mobergs Raskens – speciellt TV-serien med Sven Wolter i huvudrollen. Systemet med speciella soldater försörjda av roten kom till 1682. Innan dess tvångsrekryterades män till armén – mycket impopulärt!! - men med det nya systemet försvann detta. Några gårdar fick bilda en rote, som skulle hålla en man som soldat. Soldaten skulle ha hus och hem och en jordlott, som försörjde familjen.

Roten skulle bygga en stuga på minst 4x8 meter och med ett fönster på gaveln. Därutöver vad som var sed i bygden. Som vanligt blev det lägsta norm och i boken Raskens bråkar soldaten för att få ett fönster till. Ofta låg stugan långt ifrån byn på mager och eländig mark – tillvaron för soldatfamiljen var hård och ofta fattig. Om inte soldaten kunde försörja sig på torpet skulle roten underhålla honom – en källa till ständiga strider, liksom underhållet av stugan. Systemet med rotar gick i graven först 1901. Som mest fanns upp emot 40 000 stamanställda soldater av olika slag i Sverige.

Soldattorpen är idag ofta charmiga sommartorp.

Nästan alla svenskar har soldater i släkten. I mitt fall tog det ett bra tag innan jag hittade ”mina” soldater, men dom fanns. Från 1700 och framåt finns 3 soldater på mormors sida, 2 på morfars, 3 på farfars och 8 soldater på farmors sida, totalt 16 soldater under ett par hundra år. Farmors soldater fanns i Hälsingland, de övriga i Sörmland. Det är inte omöjligt att jag hittar fler. En av soldaterna i Hälsingland var trumslagare.

Varför blev man soldat? Jo, det gav en säker bärgning. Man var anställd av kronan, hade torpet och en sorts grundtrygghet – även om det var magert. Lite friare än drängens lott, som ju var beroende av bönder eller adelsmän. En soldat var lite mer sin egen mellan fälttågen. Och man hade lite status - många soldater var läskunniga. Förmånerna varierade från rote till rote. Skötte man sig fick man en sorts pension från staten efter genomförd tjänst – gratification. Efter minst 30 års tjänst fick man 24 kr per år.  Skadades man så illa i krig att man inte kunde försörja sig utgick 74 kr per år, men kunde man klara sig till en del blev det 48 kr. Som jämförelse tjänade en riktigt duktig yrkesman upp emot 1000 kr per år. Gratifikationen var alltså liten och svår att leva på – den fd soldaten måste  ha något vid sidan om. En del blev torpare som Olof Lijf, som jag berättade om häromdagen. I en del rotar fick man bo kvar som inhysing på vid soldattorpet. Eller så fick man flytta till något av barnen. Ofta fanns soldater i flera generationer och det var mycket vanligt att soldathustrun också varit soldatbarn.

Förutom att tas ut i krig beordrades soldaterna till diverse byggen – Göta kanal och andra kanaler byggdes av bland andra soldaterna. Men under lång tid var Sverige ständigt i krig.

Hör här: Hattarnas krig mot Ryssland 1741-43, Pommerska kriget mot Preussen 1757-62, Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-90, Teaterkriget mot Danmark 1788-89, Gustav IV Adolfs krig mot Napoleon 1805-10, Finska kriget mot Ryssland 1808-09, Kriget mot Storbritannien 1810-12, Karl Johans krig mot Napoleon 1813-14, Kampanjen mot Norge 1814.

Att vara soldat under krigen var tufft. Man riskerade naturligtvis att dödas i slagen, men risken var lika stor – eller större - av dö av umbäranden och sjukdom. ”Mina” soldater överlever inte alla – jag hittar 4 som dog i fält: en i Pommern 1760, två ungefär 1790 i Gustav III:s krig mot Ryssland och en på Åland 1809, det kriget då Sverige förlorade Finland. Jag har en som dödförklarades, men återvände efter 21 års fångenskap. Då hade hustrun gift om sig.

Den historien tar vi en annan gång.