På de tidiga vykorten från Katrineholm ser stan lite nybyggaraktig ut - lite vilda västern. Ni ska få se fler bilder senare, men idag tar vi Torget.

Nedanstående vykort är skrivet 1902. Då var stan ung - järnvägen invigdes ju 1862 och före dess var det bara landsbygd och små torp och gårdar där Katrineholm så småningom blev till.

Katrineholm är en delad stad - delad av järnvägen. Jag har förstått av infödda katrineholmare att man antingen bor På Norr, det vill säga på den sida där järnvägsstationen ligger, eller så bor man på centrumsidan. Kallas det På Söder? 

Torget är en stor öppen plats vid järnvägen på den sida där dagens centrum finns. På översta bilden ligger järnvägen till vänster och på den nedan ligger den till höger. På den nedre ser man fabrikerna i bakgrunden. Där kom så småningom kullagerfabriken att ligga - den som under många år var stadens stolthet och som gav arbeten och välstånd. Grönqvists mekaniska verkstad, som ni kan se på bild i gårdagens blogg, utgjorde en del av stommen till det som så småningom blev SKF i Katrineholm. SKF=svenska kullagerfabriken.

Men åter till torget. Det är som synes en rätt ödslig och stor plats. Och lerig.

Så småningom utvecklades husraden bakom - det är samma husrad på de nedre bilderna och man ser hur trähusen får ge plats åt stenstaden.

Ett torg ska ju sjuda av aktivitet - torghandel! Runt Katrineholm finns än idag en nära och aktiv landsbygd. Förr var närproducerat en självklarhet - man handlade det man behövde på torget. Landsbygden försörjde sin stad med grönsaker, ägg och andra livsmedel. Idag är sånt en lyx och något vi med stor svårighet försöker återskapa. De små odlarna var som synes många.

Här nedan har de stora stenhusen blivit fler och de sista fina trähusen är borta. Nu är det torgstånd som gäller, inga enkla hästkärror. Och betydligt färre är det. Järnvägen fortfarande till höger, SKF:s skorstenar i bakgrunden.

Här nedan har fotografen vänt blicken åt andra hållet och dagens och husen ser ut som idag. 

Men ett torg måste ju ha en utsmyckning - en pampig fontän. Det tog bort en massa plats från den tidigare så charmiga torghandeln, men tiderna förändrades väl och att handla i affär blev den tidens melodi - precis som idag. Närodlat började försvinna - de stora distributörerna hade gjort intåg och "stal" marknaden från de små. 

Och så kom den heliga trafiken. Busstorg.

Idag är Torget fortfarande ett diskussionsämne i kommunen. Det finns en mur runt fontänen, som gör att det inte riktigt känns inbjudande längre. Idag behövs ju inte som förr en stor öppen plats för torghandel. Hur nyttjas ett stort torg i dagens samhälle?  Behövs det? Kan det ersättas med något annat - något som känns angelägnare?  Så stor yta, som det var på de tidiga fotografierna, är torget inte idag. Det har byggts hus i den ända som vätter mot fabrikerna. Framtiden får utvisa hur bilderna på Katrineholms torg ser ut i framtiden.

Det går att klicka på bilderna för att se dom större.

Jag tänker skriva lite om stan vi bor i - eller snarare utanför - Katrineholm.

Här föddes min mamma år 1917 och här växte hon upp. Jag hörde mycket om Katrineholm och dess omgivning i min barndom, men vi besökte aldrig stan. Inga nära släktingar fanns kvar.

När min mamma levde här var stan en småstad och det är den fortfarande. I hela kommunen med ett stort omland bor bara drygt 32 000 personer. 

Katrineholm fanns inte före järnvägen. Den västra stambanan byggdes på 1860-talet. Man diskuterade mycket var sträckningen skulle gå - själva centrum i bygden låg betydligt längre söderut än idag, men terrängen var besvärligare där.

År 1862 invigdes järnvägen med pompa och ståt. Staden Katrineholm hade skapats och växte runt den nya kommunikationsleden. 

Nu växte industrier upp precis vid järnvägen. Även idag finns industrikomplex kvar mitt i småstan - bara ett stenkast från stora torget. Här fanns en träindustri, som kom att dominera Katrineholm under lång tid, men även Grönqvists mekaniska verkstad låg centralt och bolmade föroreningar över den nya orten. Katrineholms omland dominerades och domineras av stora herrgårdar och många som tidigare tjänat som drängar sökte sig nu till det moderna samhällets nya arbeten. Någon rening fanns ju inte i verkstäderna så många fick sin hälsa förstörd i osunda miljöer. Katrineholm har ända in i modern tid dominerats av tung industri - en sorts bruksort.  

Fortsättning i morgon.

Innan vi köpte gården och resor blev omöjliga på grund av alla djuren var vi i Costa Rica. Det var en på många sett en häftig resa. En utflykt gick till Tortugero, ett djungelområde på östra sidan vid Karibiska havet med massor av kanaler. En morgon for vi med båt in i kanalsystemet. Risk för regn, så man var utrustad med gul cape. 

Så kom regnet - stora droppar, alldeles varma!! Det var helt fantastiskt med alla djungelljud och detta varma regn - vi lät det bara skölja våra ansikten och njöt. 

Resan började för övrigt med att vårt bagage kom bort sig. Då inser man att man klarar sig rätt bra med lite... Vi for runt i en liten grupp med ett par från Frankrike och ett par från Canada. Språket var franska med andra ord. Som tur var pratade guiden både franska och engelska med bravur och efter ett tag kom den mycket sällan använda skolfranskan tillbaka. Man fattade vad de andra pratade om och när jag svarade på franska första gången blev det alldeles tyst i den lilla bussen. Dom fattade att vi förstod.... Det är ju egentligen konstigt att folk från Frankrike inte talar engelska, men det gjorde inte dom här. Inte kvinnan från Canada heller. 

Jag hade frågat efter en guide med lite fågelkunskaper och döm om vår förvåning när guiden visade sig vara en av landets verkliga höjdare på området. Vi skådade fågel hela resan! Lite förvånande för dom andra kanske, men dom höll god min och Costa Rica är ju ett land där naturen är grejen. Vi mötte många grupper från USA, som var där bara för att skåda fågel. Massor av fina fåglar!

Om vi nån gång får möjlighet att resa igen - fan tro´t - så skulle fågelskådarresor vara lockande. Numer organiseras sådana av Avifauna - en del med hårdskådning, andra med lugnare tempo och tid för lite kultur också. 

Att skåda fågel utomlands har en speciell tjusning - allt man ser är nytt, även deras skator känns exotiska. Kollibrier är alltid fantastiska att se. Vill se flera!

Jag har en kusin, som är 1 år och 2 dagar äldre än jag. Nu känns inte åldersskillnaden så stor – men när man var liten… Hon var idolen!

Vår mormor/farmor såg till att vi träffades varje sommaren. Först en vecka på ena stället med födelsedagsfirande. Resa på mellandagen och så födelsedagsfirande på andra stället - varje år så länge vi var små och långt upp i tonåren.

Vi hade sommarställe i Enhörna och dom på Lidingö. Fina ställen båda två – båda sålda numera. Deras låg vid vattnet och var helt sagolikt med fyra hus – det hände alltid någonting där. Stället hade köpts och byggts av hennes morfar och en god vän. Två generation med barn bodde i husen. Det blev en hel del folk… När det var dags för nästa generation att ta över blev det för många stridiga viljor – då fick en familj lösa ut resten. Ungefär som storskiftet – delarna blev för många helt enkelt.

Ett av huset, som lär ha flyttats dit från Stockholmsutställningen 1930, har använts flera gånger till filminspelning. Jag minns hur hela släkten bänkade sig på biografen en gång för att se en film med Lars Lind och Vad-hon-nu-hette – en lättsam sak. Minns inget av filmen. Men vi tittade nog mest på huset – det var jättekul!

Det Kusin gjorde gjorde jag. Hon gillade tomater. Det gjorde egentligen inte jag – det sved i munnen när jag åt dom. Men det erkände jag inte – jag åt tomater! Hon borstade framtänderna vertikalt – upp och ner. Jag hade lärt mig att borsta horisontellt – fram och tillbaka. Om jag ändrade sätt? Givetvis!! Borstar än idag upp och ner…

Min mamma var noga med vad jag läste – inte Kalle Anka och blasktidningar. Så var det inte på Lidingö. Under huset fanns ett  krypin med travar av veckotidningar. Vi plöjde högvis med kärleksnoveller. Min mamma förfärades!

Tyvärr kommer man ju ifrån varandra med åren. Numer ses vi nästan aldrig. Det blir på begravningar och någon enstaka födelsedag. Vi har olika intressen och lever helt olika liv geografiskt långt ifrån varandra. Det är  lite synd att det är så svårt att behålla barndomens spontana umgänge – men det är väl så det är.

Men i sommar har vi ändrat på det. Under några dagar var Kusin med man här i Sörmland och vi fick tid att prata släktforskning och livet i allmänhet. Det var roligt! Och vi bestämde att öka kontakten i framtiden. Nästa möte i oktober – det ser jag fram emot.

Och Kusin – om du läser detta – det är fortfarande viktigt vad du tycker. En gång idol alltid idol – så är det bara!