Först ska vi igenom detta: 

Men sen kommer detta!

Just nu känns det långt till våren, men om två månader är det jul. Sedan är det bara två månader tills ljuset återvänder. Och då är det bara en månad innan gässen är tillbaka. I april kommer rödhaken och alla trastar. Då är det vår!         

Katrineholm delades i två delar av järnvägen - den del där järnvägsstationen och hotellet låg och den del där industrierna låg. Det blev industrisidan, som så småningom blev centrumsidan. På bilden ovan ligger stationsbyggnaden åt höger och blicken är riktad mot Göteborgshållet, dvs mot väster.

Det fanns en övergång för fordon en bit mot Stockholmshållet till - en gammaldags med bommar. För att underlätta för människor byggdes en hisklig bro i stål. Den syns en bit bort i bilden ovan.

Här har fotografen ställt sig på andra sidan och har stationen i bakgrunden. Titta på ungarna som klättrar på stålställningen - ser farligt ut. Undrar om det skedde olyckor...

Den här konstruktionen fanns kvar länge - en bit in på 80-talet om jag är rätt informerad. Vet någon hur länge den fanns kvar? Den fick så småningom hiss i ändarna - hissar som väl inte alltid användes till sitt rätta ändamål, utan var rätt stinkiga och äckliga.

Så småningom blev det undergång för folk och bro för trafiken. 

Notera att man skrev på vykortets bildsida i början av förra seklet. Hela baksidan var reserverad för adressen. Det fick bli korta meddelanden - som dagens sms. 

Tiderna förändras och vi med dom.

Det här är en Green-headed Tanager (Tangara seledon), en sydamerikansk liten fågel, stor som en sparv ungefär. Bilden är tagen Lars Falkdalen Lindahl.

Visst är den otroligt vacker! Hur och varför skapas något sådant i naturen? Svaret är väl att det finns något som selekterat fram denna prakt. Var honor av denna art speciellt kräsna och hade en stor förkärlek för mycket färg kanske?

Så här är det ju med mycket i naturen - skönheten är slående. Som biologilärare brukade jag börja första lektionen i sjuan med att barnen fick titta på saker i stereoluppar och gissa vad det var. En grå bägarlav med knallröd sporskål. En fjärilsvinge med sina olikfärgade fjäll. En skalbagges täckvingar eller varför inte en tvestjärts vingar. En humlas ludna bakkropp. Ungarna var begeistrade - jag lovar. Fascinerade och häpna när de fick se vad det var de tittat på. Och som biologilärare vad det precis vad jag eftersträvade - att få dem just fascinerade av detta omväxlande, sköna och så otroligt mångformade liv. Att få dem att se detta så självklara med lite andra ögon. Kanske lyckades jag med några - hoppas det.

Tänk vad mycket vackert som finns att se och under ett liv hinner man bara med en lite pyttedel. Tur att nätet finns och att människor lägger ut bilder som den på Green-headed Tanager. Tack Lars, bilden är otrolig!

För något år sedan kom boken om stadsvillan. Den nominerades till till Augustprisets faktaboksdel - väl värd att vinna, men det gjorde den inte. Bara att nomineras är egentligen fint nog.

I alla fall... Boken tar upp stadsvillans utveckling och är både ett verk för den insatte arkitekten som för oss lekmän - en jättefin bok. Julklappstips? 

I boken finns en hel del hus från Katrineholm. Här finns nämligen fina stadsvillor.

Katrineholm fanns ju inte före mitten av 1800-talet, som jag berättat i tidigare bloggar. Staden är ett resultat av järnvägsdragningen. Hit kom alltså rikt folk, som måste manifestera sig i hus - visa vem man var. Pampiga stadsvillor såg dagens ljus. 

Fantastiska skapelser - som maränger! Arbetskraften var ju billig och här skulle det synas skillnad på kreti och pleti. I tidens smak var det verandor, krusiduller, tinnar och torn. Charmigt tycker man idag. Fint!!

Klicka på bilderna för att se dom större. 

      Ett av husen skänktes så småningom till staden och där sitter idag den politiska ledningen. Stället kallas Gröna Kulle. Så än manifesterar sig makten i Katrineholm i fin stadsvilla. 

Vi har en fin dunge i en av hästhagarna. Det finns en del stora träd i den - en ek och en bok till exempel - men mest är det unga aspar. På vissa ställen var det riktigt tätt av sly för sex år sedan, då vi började ha hästar här. Vad göra - slya? Jobbigt!

Så mötte jag en kompis, som hade haft samma problem och fått rådet att låta det hela sköta sig själv. Hon påstod att de små skulle konkurreras ut av de stora och efterhand skulle dungen bestå av färre och större aspar. Värt att försöka - dessutom talade det hela till latmasken i mig.

Och det fungerar utmärkt! Skillnaden syns år från år. Dessutom hjälper hästarna till att vräka ikull de små, som inte klarar konkurrensen. Jag drar också mitt strå till stacken och bryter ned de döda. Dungen blir finare och finare hela tiden.

Jag gillar verkligen dungen - den är fin alla årets månader.

Dessutom skönt att kunna jobba med naturen istället för mot!  

         Foto: Stefan Svensson

En så förtjusande näpen fågel stjärtmesen är! Härom dagen satt två stycken precis utanför fönstret där jag sitter nu - under några sekunder kunde jag njuta deras vita renhet och långa stjärt. Jag vet att dom finns här, även om det inte är ofta man ser dom. Men jag har skymtat dom några gånger i skogskanten och hört lätet. Ett år fanns en liten familj här, men i år såg jag bara två fåglar. Bilden är hämtad från Skogsstyrelsens hemsida, där det finns en presentation av flera av skogens fåglar. 

Stjärtmesen ser ut som en liten boll med lång svans. Den finns över hela Europa, men det är bara den i norden som är så vit - på kontinenten är den betydligt brunare och med mörka band på huvudet. Vår är vackrast! Bilden ovan ger den inte riktigt rättvisa tycker jag - det vita är mer bländvitt.

Det här är Krumelur - vår första fölunge född på Vegred. Han föddes 25 maj 2004. På bilderna är han mindre än ett dygn - vacker redan då och med en stark utstrålning. Fadern heter Rooar och mamma heter Grytåsa Kryddan. Connemara. 

I våras sålde vi honom - väl inriden och utbildad. Just nu är det svårt att sälja hästar - lågkonjunkturen vill inte riktigt släppa i den här branschen - så vi fick inte riktigt så mycket vi hade hoppats på.

Men vi fick istället kanonköpare!! Annie Waldener hade inte suttit många minuter på Krumelur innan vi insåg att detta vara bara så rätt! Annie är en verklig talang även om hon bara är en mycket ung tonåring - mjuk och följsam och med en sällsynt känsla för det hela. Krumelur trivdes med henne direkt.

Krumelur är speciell för oss - inte bara det att han är vår förstfödde - han är en klurig och personlig liten fyr. När han gick på bete som ettåring skulle vi en gång flytta pojkarna över en liten väg till nästa hage. Skutt över en litet dike, passera vägen och så skutt igen över nästa lilla dike. Slyngur - född två dagar senare än Krumelur och islandshäst - vågade inte. Då tog Krumelur en stor tova gräs i munnen, hoppade tillbaka och verkligen visade Slyngur att det fanns mat på nästa ställe. Och så in i nya hagen igen. Då vågade Slyngur ta språnget.

Krumelur är stor i galoppen - det betyder att det är mycket aktion och rejäl steglängd. Han hoppar stort och med ett självförtroende som heter duga. Annie tyckte det var lite hiskligt i början - hennes förra ponny var betydligt mindre både i storlek och aktion. Men nu skrattar hon bara enligt mamma Camilla och undrar när han ska hoppa henne ur sadeln. Dom tränar högt och stort.

Nu har dom börjat tävla. Det går kanonbra. En ungponny ska kvala in i vad som kallas avdelning A genom att gå felfritt i två LB först. Det gjorde han klart i början av månaden. 

I helgen var det dags för start i LC med de vuxna ponnyerna. Det gick med den äran - Annie och Krumelur vann!!! När dom ändå var i farten kom dom tvåa i LC+5 också - lite högre alltså. Kanonbra!!

Den blågula rosetten är vinnarrosetten. STORT grattis från oss!!

Rätta ägare är värda sin vikt i guld och de härliga mailen värmer ett uppfödarhjärta. Krumelur har verkligen fått det omväxlande liv han vill ha. Det ska hända saker och från första stund trivdes han på tävlingsplatsen - han var ute på på en handfull småtävlingar innan vi sålde honom. Han har precis det psyket en tävlingsponny ska ha - han är orädd, positiv och med aptit på livet. Och så är han fortfarande så söt... Vad månde bliva...

Familjen äger också Krumelurs lillebror Koriander, född här 2005. Om honom berättar jag en annan dag. 

Katrineholm är som sagt en ung ort - uppkommen runt järnvägen, som invigdes 1862. I början var boendet mest på den norra sidan - den sidan där stationshuset ligger. På den norra sidan byggdes fina stadsvillorna, men idag är det andra sidan som är det centrala Katrineholm. Nedan en bild på Storgatan - moddigt! Det är Storgatan som passerar norr om järnvägsstationen och namnvalet anger väl var man trodde att staden skulle bli till, men så blev det inte. Namnet känns något malplacerat idag. Klicka på bilderna för att se dem större. 

Här nedan kan man skymta ett av de riktigt pampiga små slotten - det kullbergska huset. Det finns kvar idag. Men gatan ser inte stenlagd ut - hjulspåren synd tydligt. Bilderna är från sekelskiftet 18-1900. 

Den här bilden visar vattentornet, men omgivningen är stenig och det ser lite "obyggt" ut.

Vid sekelskiftet fanns riktigt fina hus. Jag vet inte var huset nedan låg, men det kallas bokhandeln. Tyvärr finns inte det huset kvar - stenstadens uppbyggnad gjorde att många gamla fina hus försvann. Dom var väl för små och som vanligt förr och även nu ville makten manifestera sig i byggnader - moderna pyramider. Katrineholm har som de flesta andra svenska städer förlorat den småstadscharm, som en gång funnits.