Foto från Wikipedia

Jag är född i lejonets tecken. Inte rödhårig, men envis och viljestark – har ofta fått höra att jag är ett typiskt lejon. Nåja, jag är inte så mycket för zodiaker och dylikt, men i alla fall…

Ni ska få höra om mitt första möte med lejon.

Jag var på studieresa till Sydafrika. Givetvis skulle vi se den biologiska mångfalden och besökte en mindre park nära Krügerparken. Det var jättelkul att se giraffer, noshörning och flodhäst. Mycket antiloper och fina fåglar fann vi. 

Så var det det där med lejon…

Vi åkte i öppna jeepar, där man satt en liten bit upp. Längst fram satt en svart kille, som spårade och som hade ett gevär, om det nu skulle bli farligt.. Man säger att det farligaste djuret är buffeln. Den bara kommer som en tanks, om det inte passar. Men vi hörde också berättelser om uppretade elefanter, som ansåg jeepen för närgången. Den svenska – kvinna! – ambassadören i Namibia hade blivit sittande i en jeep i 6 timmar en gång, då en elefant fattat humör. Alla satt nedhukade, berättade hon, och elefanten klämde, kände och ryckte i allt och alla, inklusive jeepen. Läskigt!

Vi kom mycket nära en elefanthona och hennes följe. Hon ställde sig framför bilen, slog ut med öronen och trumpetade. Som tur var valde hon att dra sig vidare med sin flock.

Och så var det det där med lejon…

Jag är biolog i botten, har alltid hållit på med djur och har ett stort naturintresse. Minns när jag satt nedhukad och fick en älgko ett par meter ifrån mig. Häftigt! Eller när jag var med ute och fångade och märkte grävling. Mer om det en annan gång. Spännande!

Men lejon…

Det låg en död giraff på ett ställe i parken och dit kördes vi. En stor hane och två honor kalasade på kadavret. Chauffören körde riktigt nära – vi stod kanske 10 meter ifrån gruppen. Vi hade instruerats att vara mycket stilla och tysta.

Så plötsligt reste sig den store hanen och gick fram emot bilen och kissade. Så fortsatte han majestätiskt utmed bilens ena sida – tätt! Och där satt jag - så nära att jag kunnat sträcka ut handen och ta på honom. När han kom precis bredvid mig stannande han, vände blicken mot mig och såg mig rakt i ögonen. Huvudet vid min höft ungefär. Så stod han så i vad som kändes som en evighet och bara tittade. Helt stilla.

Det var fasansfullt!! Jag kan nästan inte skriva om det – ryser fortfarande. Jag kände och visste att jag var helt utlämnad åt honom. I hans våld. Han hade mycket enkelt kunnat lyfte en tass och slita ner mig ur bilen - ingen hade hunnit reagera.

Så släppte han mig med blicken och vandrade vidare.

När vi skulle köra tillbaka låg han på vägen. Han flyttade sig inte! Låg bara och vispade med svansen lite irriterat. Bilen fick köra ut i terrängen för att ta sig runt. Jag hamnade närmast honom igen…

Dom andra berättade extatiskt om lejonmötet när vi kom tillbaka – inte jag. Jag frös hela kvällen. ”Men du är ju biolog?” fick jag höra. ”Rädd för ett lejon?”

Ja, kanske just därför. Jag vet att det finns mycket i ett djurs hjärna, mycket mer än vad många tror. Jag visste att det hände något i lejonets hjärna när han stod och tittade på mig. Vad tänkte han? Har ingen aning. Men styrkeförhållandena var uppenbara – det som skedde skedde på hans villkor. Här var jag inkräktare och han herre.Vad hade hänt om jag sträckt ut handen? Eller skrikit?

Dagen efter skulle vi leta fler lejon. Alla andra tyckte att det var spännande – inte jag. Vi hittade en flock och fick se en parning. Den såg också ut att ske på hanens villkor. 

Jag gillar inte lejon. Är nog inte ett, egentligen…

Söndag morgon och marken är vit Snö! Usch – fult!! Vill inte ha mer av den varan i år!

Det får mig att tänka på vad jag ofta hörde min mormor säga när det snöade i april.

 – Aprilsnö är fåragö, sa hon.

Som jag funderade på vad det betydde!

Min första lösning på problemet var:

Aprilsnö är får-adjö.

Brydierier!! Varför skulle man säga adjö till fåren i april när det snöade? Det här funderade jag på mycket, minns jag. Kunde det verkligen vara det det betydde? Skulle man slakta dom när det snöade i april? Märkligt!!

Lösning två var:

Aprilsnö är får(a)-gö..

Alltså fårgödsel. Måste betyda att fårgödsel var speciellt bra just i april, lika bra som snö. Ja, det lät ju begripligare. Man kunde ju undra varför fårskiten skulle vara speciellt bra då, men det här var min lösning på uttrycket mycket länge. Jag var nåt på spåren…

Sedan kom lösning nummer tre:

Aprilsnö är fåragö.

Aha! Det hade inget med får att göra, utan med fåran. Min slutliga förklaring blev att aprilsnö var bra för fåran, lika bra som gödsel. Och det är väl det det betyder?

Konstigt att jag aldrig frågade – men det skulle kanske varit genant. Det roliga är att jag fortfarande tänker på ordstävet varje gång det snöar i april. 

Och minns min mormor Anna.   

Varför hör påsken ihop med ägg? Är det en slump?

Nej, knappast. Det är en rest från gamla självhushållets tid - tror jag.

I gamla Aten sa man, att ingen gumma var så fattig att hon inte hade råd att ha en höna. Av nästan ingenting producerar höns fullvärdig mat – ägg – med högt näringsvärde och mycket protein.

Men i kalla Norden sker det inte året om. Säkert i andra delar av världen också, men här är det så uppenbart. När ljuset och värmen försvinner går hönan ner på sparlåga och slutat att värpa. Man försökte konservera ägg på olika sätt – svårt..

När ljuset och värmen återkommer vaknar lusten i den lilla hönans kropp och hon startar att värpa igen. Vilken fröjd i bondgården! Ägg! Pannkakor och sockerkakor – fest i Kapernaum! Lagom till påsk.. där har vi det! För så tror jag att seden uppkom. Vid påsktiden fanns det ånyo överskott av denna vara – hönsen värpte. Man hade råd att frossa, att använda en del till lek och tävling och ändå ha över. En lantrashöna ger ca 2 ägg på 3 dagar. Det var såna höns man hade. Det blir många ägg…

Så skänk de flitiga hönsen en tanke. Och jag hoppas verkligen att ni köpt ägg från frigående höns. Dom är värda ett gott liv – ett hönsvärdigt liv. Ingen gräslig bur!

En av de första katterna vi hämtade hit till gården var Tussan. Hon var en ljuvlig kattunge – kritvit med ett blått och ett grönt öga. Född år 2003 i Ludgo, Södermanland.

Tussan skulle vara min katt, men hon valde Carl.

Vita Tussan älskade svarta Sotis, som egentligen var hennes kusin. Om dom hade samma pappa vet man inte..

Tussan var expert på huggorm. Det fanns gott om sådana när vi flyttade hit. Vi såg Tussan hantera en ilsken huggorm – hon var suverän! Det slutade med ett perfekt bett bakom huvudet och en död orm.

Tussan fick sin första kull i mars då hon bara var 9 månader – en tonårsmamma. Hon spann ut ungarna och var en perfekt mor från första stund! 3 vita och 3 grårandiga fick hon. En av de vita hade – precis som sin mor – ett blått och ett grönt öga. Sotis var en bra och ansvarsfull pappa, som gillade de små och faktiskt tog viss del i vården – se bilderna. En god förebild.

När ungarna blev större var Tussan mycket noga med att lära dom jaga – hon bar in små ödlor och möss åt dom att öva på. Det var noga med att den som fått bytet skulle ha det själv. Antalet ödlor på tomten minskade snabbt. Dom åts inte upp, utan vi hittade mer eller mindre mumifierade ödlor på de mest oväntade ställen. 

En morgon fann vi en esping på köksgolvet, lite skadad men vid god vigör. En rätt udda maträtt för kattungar och inte kul för en ormrädd matte att hitta på köksgolvet så där på morgonkvisten. Ungarna skulle tydligen lära sig Tussans specialitet, tyckte hon. Men där gick gränsen! Inga huggormar till ungarna i köket!

Tussan var borta på somrarna, men kom alltid hem inför vintern. Hon höll till en liten bit bort i ett skogsparti. En gång fann jag henne med en nydödad jättehuggorm! Helt obegripligt att hon klarade dom!

Hon kom hem och fick en kull till. Den här gången blev det 5 vita och 2 grårandiga. Sedan steriliserades hon. Vi ville inte riskera att hon fick ungar någonstans ute i skogen.

En vinter kom hon inte hem. Vintern var mild och vi visste var hon fanns – bar hem henne några gånger, men hon ville vara ute. Stack direkt. Hennes vita päls var jättetät och inte frös hon inte!

Så fick vi veta att hon synts allt längre bort. Vi vet inte vad som hänt henne. Vi har kvar en vit dotter – lilla My – efter henne. Hon går helst inte in hon heller – bor i stallet och får mat där. Hon har kommit in i vinter när det varit riktigt kallt och sovit på kökssoffan. Även hon har en jättetät päls – fästingarna hittar inte in.

Det är härligt med katter, men man har dom på deras villkor. Det kan vara tufft ibland.

Eftersom det är häxtider kanske den här kan passa idag..

Jag var i New York år 1997. På FN hölls vad som kallades för Summit Rio+5. Det var med andra ord uppföljningsmötet av den stora miljökonferensen i Rio de Janeriro 1997.

Alla var i New York! Världens ledare avlöste varandra i talarstolen. Här talade Tony Blair, Taric Aziz och många många fler. Alla väntade på Fidel Casto, som dock aldrig dök upp. En annan som många såg fram emot att höra var Bill Clinton.

Nu var det så här att varje land hade bara ett visst antal stolar i plenisalen och eftersom vi var betydligt fler i gruppen än antal stolar fick vi turas om. Man kunde se alla talen på storbild, men det var naturligtvis något alldeles extra att sitta i plenisalen. Det visade sig att jag fått pecis den tiden då Clinton skulle tala. Kul!!

Men det tycket inte alla. Det fanns en som protesterade – Lennart Daléus. Han krävde - verkligen krävde!! -  att få byta tid med mig. Han - ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott - ansåg sig ha betydligt större rätt än jag – sketen ledamot - att närvara när de stora elefanterna dansade! Naturligtvis ville jag inte byta.

Men efter ett tag så gick jag väl motvilligt med på det i alla fall…

Varför? Jo, jag hade upptäckt, vilket tydligen inte Lennart Daléus hade, att tidpunkten för Clintons talet hade ändrats – till den tid Lennart Daléus vill byta bort! Så jag gick med på att byta, naturligtvis under stark protest….

Det gick något dygn – och så upptäckte Lennart sin fadäs. Ridå! Vad som hände? Jodå, han krävde att få byta tillbaka, men nu var jag benhård. Jag hade ju visat god vilja en gång – eller hur? – så inte kunde han begära att jag skulle byta – igen!! Någon måtta fick det väl ändå vara!

Jag var närvarande i plenisalen under Bill Clintons tal. Häftigt!

Av alla rosor är Rosa helenæ något alldeles extra. Det är en klätterros, som kan bli 6 meter hög om den trivs. Det står i boken, att man ska se till att den får plats – man kan inte föreställa sig hur stor den kan bli när man planterar den… Under en sommar skjuter den flera meter långa grenar. Ett par meter bred blir den lätt efter några år!

Blommorna är små, ca 3 cm i diameter – vita med gult i, knopparna gula. När den blommar i slutet av juni/början av juli är den helt översållad med rosor och den doftar gudomligt! Under tre veckor kan man njuta av ljuvligheten – lika välkommet och efterlängtat varje år. Om man leder skotten horisontellt så skjuter den skott utmed hela grenen. Man kan få en hel vägg täckt! Eller skapa en flera meter hög mur.

Helenæ är taggig, men eftersom människan är klåfingrig finns det döttrar till den. Lykkefund är en sådan. Den är nästan taggfri. Blommorna är vitare, lite större och knopparna är rosa.  Plantan blir inte riktigt lika stor som ursprungssorten.

Helenæ vill som alla rosor ha sol. Har man en solig vägg där det finns plats så kan den verkligen rekommenderas! Bilderna är från vårt förra ställe i Enhörna – där fanns inte sork som här… Förra året satte vi tre plantor, som ska täcka en stallvägg är tanken. 

Vi gav en svåger en planta en gång. Den planterades vid stranden bredvid ett  litet stall. Supermylla och de bästa tänkbara förhållanden. Den har på några år blivit gigantisk! Den växer snart över taket. Jättelik och underbart vacker då den blommar. Lovar bild framåt sommaren.

Kanske var det en Rosa helenæ, som var rosensnåret i Törnrosa. Vem vet…