Förr fanns det kor i varenda gård. Här på vår lilla gård fanns två ladugårdar med totalt ca 10 koplatser. Alla granngårdar runt om oss hade kor. Varenda bondställe! Inte en hage vid en gård utan att det gick kor där. Bilden ovan börjar bli sällsynt. När såg du kor i en hage senast? Under de 8 år vi bott här har två mjölkproducenter slutat. Den ena gården har många köttdjur av olika raser, den andra några stycken som "pensionärsdjur" för att det ska finnas djur på gården. En mjölkbonde finns kvar i bygden och han har byggt ut, moderniserat och utökat. Många smågårdar här i Sörmland har sålts till folk som vi - hästmänniskor. Man kallar hästar för Sörmlandskor lite skämtsamt, men vi håller hagar öppna och tar foder på markerna. Men inte betar hästar som kor... Komarker får en betydligt rikare flora. Kor river av gräset medan hästar biter. Landsbygden har förändrats radikalt sedan korna försvann. 

Förr var korna rikedom. Titta på tanten ovan - finklädd då hon visar finaste kon. Blänk, välnärd och fin. Kon alltså. Titta på juvret - inte stort precis. Och titta på juvret nedan.

En superkossa kan mjölka 60 liter idag - säkert fyra gånger mer än 1800-talskon. Det betyder att mjölkproduktionen inte alls har minskat så mycket som minskningen i antal kor skulle ge vid handen. Nej då, numer sprutar det mjölk ur högproduktiva "enheter", som inte blir så gamla som gårdagens kor, utan snabbare hamnar på MacDonalds som hamburgare.

På 1930-talet var antalet kor ca 1 900 000 i Sverige - idag finns 360 000 kvar... 

Så för att göra en kulturgärning kanske man borde skaffa några kor. Jag var en sån där unge som hängde i lagården tidigt och lärde mig mjölka. Min första favvokossa var en ljus och fin jersey - snäll med milda ögon. Hon var naturligt kullig, dvs hornlös. Under någon tid jobbade jag hos en hästkille, som även hade kor och insåg att hornspetsar kan placeras mycket precist. Hade väl inte den respekt man bör ha för ungtjurar och fick en hornspets i rumpan ibland, vänligt och lekfullt. Men att en tjur kan vara både snabb, farlig och oberäknelig vittnar olyckor om - många med dödlig utgång. 

Förr var oxar ovärderliga i det fattiga jordbruket där hästen var en ouppnåerlig lyxartikel. Det gick långsamt, men det gick. Min farfar berättade hur dom flyttade med oxkärra - borde ha varit någon gång runt sekelskiftet 18-1900. Efter första världskriget var oxar ett minne blott och numer finns det en handfull kvar i landet - en kulturhistorisk rest som finns så länge entusiasterna orkar ha dom kvar.

Här i Sverige var korna rödvita - rasen heter svensk rödbrokig boskap SRB. Söder om Småland var dom svartvita SLB - svensk låglandsboskap (om jag minns rätt). Numer försöker man värna de äktsvenska: rödkullan, fjällkon och den fjällnära kon. Dom kulliga ger mindre mängd mjölk, men den är fetare. I den alltmer krävande världen där produktivitet räknas i mängd, inte i kvalitet, har dom svårt att hävda sig.

Så - slutsats. Vill man ha kvar kor i landskapet - och det vill jag - så kanske man måste göra en insats. Skaffa några kor. Vi har en västgötaspets, som egentligen är framavlad för att valla nötkreatur, något hon aldrig fått prova. Hon skulle nog gilla idén. Problemet är bara att antalet hästar tenderar att öka på gården... Var får vi plats med kor? Men visst är betande kor på en grön äng en härlig sommarsyn. 

Är barnsligt förtjust i barnböcker - en av favoriterna är Mamma Mu. Underbara böcker med underbara bilder!

En uppmaning - spana kor i sommar. Snart kan betande kor vara ett minne blott på landsbygden.