Min första egna häst hette Aladin. Jag köpte honom på hösten då han var 3 år – år 1975. Just att han blev min var en mycket speciell historia.

Jag jobbade i Västergötland som ridelev för en fjuttig lön på några hundra i månaden. Hade börjat hösten 1974. Levde i princip på soyamakaroner och ost. En dansk kille som hette Jens Bundgaard och hans tjej Gunilla jobbade som ridlärare på Tunarp, som gården hette, och jag behövde en paus i studierna för att ta reda på vad jag ville med livet, så när jag fick frågan om jag ville jobba med hästarna tvekade jag inte länge. Jens var hoppryttare, utbildad hos legendariske Dag Netterqvist.

Mitt jobb bestod i att på morgonen rykta Jens 5 och mina 5 hästar, som alla var under utbildning. Jag hade en treåring, två fyraåringar och två femåringar, som jag red alla dagar utom en – måndagen, som var vilodag. En av dagarna i veckan skrittade vi bara. Ofta red jag en extra häst på kvällen – nån lektionshäst som behövde lite extra. Dessutom hade jag stalltjänst en helg i månaden, men då tror jag att jag fick extra betalt. Jag och en av stalltjejerna hade varsin del av ett gammalt hönshus och när jag påpekade lite fint för ”godsägaren” att det började bli lite kallt med bara en ruta i fönstret så där i november såg han mycket förvånad ut. Jag sov med mössa. Vi delade kök och badrum, jag och de båda stalltjejerna. På måndagarna, när vi var lediga, hände det rätt ofta att vi åkte och tittade på andras hästar… Med andra ord: vi hade skitkul!! Och en otrolig kondis fick jag – en kondis jag kunde leva länge på.

På hösten efter ett år skulle jag sluta, men några pengar fanns inte på min kistbotten, så det där med häst var ett problem. Återgå till ridskolehästar kändes inte lockande.

En dag klev Agneta, en tjej från byn, in i vårt kök, spände blicken i mig och talade om att hon bestämt att jag skulle ha Aladin, som hon fött upp. Hur skulle nu det gå till? Jo, hon hade tänkt ut. 13 000 kr kostade han. Jag fick 3 år på mig att betala honom. Takten avgjorde jag själv, men minst 100 kr varje månad ville hon ta.

Otroligt!!! Jag skulle klara av det!!

Lite senare på hösten kom han – då till Åle gård utanför Gnesta, där jag jobbade några månader. Man var ju tvungen att jobba för att försörja hästen. I januari flyttades min lille fux till ett snobbstall strax bortanför Drottningholms slott. Jag hade nämligen en kompis, som kunde ordna dagisvick i Stockholm. Själv flyttade jag hem igen till föräldrarna. Dom var lite förskräckta över mitt hästköp, men min mor var en praktisk kvinna, som insåg realiteter och frankt förklarade, att hästen fick jag klara själv, men hon skulle se till att jag inte svalt ihjäl… Första gången hon såg lille Aladin stod han i sin box med ett ljusblått täcke av gamla madrassöverdrag – hemsytt, tyget köpt på Försvarets överskottslager. Hon titta sig runt på dom andra hästarna i sina fina täcken och undrade vad ett sånt täcke kostade. På den tiden var täcken svindyra!

- Köp ett - jag betalar, sa hon rätt ampert. Det blev ett mörkgrönt vackert täcke, men det hemsydda ljusblå har jag fortfarande kvar, numer som gossefilt i soffan på vintern.

Jag red in Aladin själv och hade kvar honom i 5 år. Vi tävlade i hoppning utan större framgångar – varken han eller jag hade väl den riktiga glöden och talangen.

Avbetalningen gick som på räls. Jag har kvar kvittona och inte en månad missade jag minimiinsättningen och strax före utsatt tid betalade jag sista resten. Han var äntligen riktigt min! Har man heltidsjobb och häst finns inte mycket tid till dyrt leverne, så egentligen kändes inte betalningarna som en uppoffring – bara självklara.

Men det är först betydligt senare i livet, som jag insett att man kan äga flera par vinterbyxor och do. jackor samtidigt……