Gotska Sandön är fantastisk. Jag har varit där några gånger och varit lika fascinerad varje gång. Men det var länge sedan – senaste besöket i mitten av 80-talet.

Då kunde man ta sig till Gotska Sandön på två sätt – antingen från Nynäshamn eller från Fårö. Att det gick båt från Nynäshamn hade speciella skäl, nämligen följande:

En gång blev de boende på ön isolerade i en storm. Det var dessutom dimmigt och ingen vågade försöka ta sig från Fårö och ut till ön. Tiden gick och man förstod att de boende på fyrstationen nog började få brist på nödvändiga förnödenheter. En skeppare bestämde sig till slut för att göra ett försök och styrde kosan norrut mot ön från Fårö. Det här var en mycket egen man – en riktig sjöbjörn med stor pondus. När de närmade sig ön beordrade han sitt manskap att sätt på kitteln och laga en rejäl gryta ärtsoppa. Och de kom fram efter mycket möda – oerhört välkomna och ärtsoppan var som en skänk från ovan. Kaptenen sågs som en hjälte och efter den bravaden fick han tillstånd att under resten av sitt liv transportera turister till ön – något som innan varit förbehållet gotlänningarna.

Den här kaptenen körde whiskey på vintern och turister på sommaren. Han behandlades med stor värdighet av sitt manskap –  teater? Vet inte, men en mycket servil och säregen man var han. Ett år åkte jag med sista turen från ön och fick åka med hela vägen till Södertälje, där jag bodde då. Kändes som en ära.

Gotska Sandön ligger som en oväntad pärla mitt i Östersjön. Ön är mest tallskog, men på vissa ställen finns lummiga små lunder med lövträd som oaser. Massor av sällsynta insekter och spännande fåglar gör ön till ett eldorado för ”natursmygar” som jag. Strändernas gulvita sand och grågröna strandråg kontrasterar vackert mot det klara vattnet, som skiftar i olika turkosa och blå nyanser. En gång blåste det upp och det var sagolikt vacker. De vita gässen bröt så fint mot denna milda färgprakt.

Här såg jag säl i det fria för första gången. På långt håll såg jag att det fanns något vid Säludden. Jag gick in bakom sanddynerna och smög mig riktigt nära – så häftigt! Ensam med naturen – en verkligt avstressande upplevelse, som jag aldrig glömmer.

Gotska Sandön har flera fyrar – eller i alla fall hade. En fyr rasade ett år minns jag. Finns det kanske bara en nu? Vet inte. I alla fall kom första fyren i mitten av 1800-talet, men det har bott folk på ön under lång tid före det. Ön är svårnavigerad med förrädiska vandrande sandrev, lätta att gå på. Ett år låg en fin havskryssare – dyrare modellen – på en stranrevel och ett annat år en stilig motorbåt. Flera vrak visar att detta inte hör till ovanligheterna och ön har varit tillhåll för vrakplundrare – även i sen tid. Petter Gottberg stod inför rätten för detta 1817 efter att gods, som han försökte sälja, känts igen. Skeppet Cerberus af Greifwald hade gått på en revel. Gottberg erkände och fick 28 dagar på vatten och bröd samt skamstraff. Han satt i stock utanför Fårö kyrka den 21 december samma år. Han påstods även ha mördat sjömän för att komma åt laster, men om det är sant eller inte vet ingen. I Gottbergs lada, som finns kvar på ön, lär det i alla fall finnas kulor i de tjocka stockväggarna.  Mer om detta och annat kan man läsa på denna länk www.gotskasandon.se. Här kan man också få veta allt man behöver veta för ett besök. Ser att det går att resa från Nynäshamn eller Fårösund.

Gotska Sandön har också varit militärt intressant och att vissa delar av ön inte riktigt stämmer med kartan blev jag varse en gång, då jag helt plötsligt var helt lost – vilse! En rätt obehaglig känsla för en som alltid har koll på VAR. Det var att ta sikte på solen och så traska på i tallskogen. Ön är ju rund och så småningom kommer man ju ut till stranden. Det var en skön känsla att se havet..

Om du vill se bilder från ön kan jag rekommendera Birger Svantessons hemsida  www.birsva.se. Birger har också skrivit böcker om Gotska Sandön – förälskad i ön som alla andra, som besökt den.