Min släkt är inte så märkvärdig precis. Inga adliga, inga stora skandaler och inga brottslingar. Vanligt enkelt hederligt folk som strävat på. Man kan utläsa att vissa hade framgång i slitet, andra inte. Någon verkade ha svårt med spriten och fick straff för det. En fick slita spö, varför vet jag inte – men ska ta reda på det. En var sexman, det vill säga förtroendeman i bygden. Några flyttade, men de flesta bodde i bygder där släkten fanns.

Man kan säga att släkten följer tiden mycket väl. Det finns drängar, torpare, en hel del skomakare och soldater.  Man kan lätt kan följa dom i husförhörslängderna under 17-och 1800-talen. När industrierna kom i mitten av 1800-talet var man på hugget i det nya – flera av familjerna var bland de första att ta anställning.

En gren jag har kollat lite speciellt är min mormors sida. Den släkten finns i Östra Wingåkers socken strax söder om Katrineholm ända fram i moderna tid. Kyrkböckerna är intakta och jag kan hitta folk ner till sent 1600-tal. Dessutom finns mycket skrivet av amatörforskare i bygden. Mastodontverket Östra Vingåker – en sockens historia innehåller oerhört mycket information. Den här socknen är mycket dominerad av några stora gods där Claestorp spelar största rollen. Under godset fanns massor av gårdar, torp och småstugor.

Under mitten av 1800-talet sjöd samhället av den nya tiden. Det byggdes som aldrig förr – järnvägar, industrier, städer och bondgårdar. År 1862 invigdes järnvägen i Katrineholm och en ny ort blev till. Tidigare centra som Stora Malm med superegendomen Ericberg och Floda med den pampiga kyrkan tappade i betydelse. Industrier började växa upp vid den nya transportleden.

Katrineholm blev stad först 1917 – då bodde här 6 615 människor. Att namnet blev just Katrineholm berodde nog på att några tyckte det var vackert. Den gård där stationen kom att ligga hette Stensätter – kanske inte riktigt passade för en blivande stad. För övrigt hette Katrineholms gård Fulbonäs, men det var för flera hundra år sedan.. 

Nåväl. Adelsmännen i Wermbol ville också tjäna pengar på det nya. Det fanns traditionella industrier som järnbruk, stenbrott, sågar och kvarnar i området, men man ville större. Värmbols bruk – med nya stavningen – såg dagens ljus. Ett antal Lewenhaupt och en von Post satsade den enorma summan av 100 000 riksdaler för att bygga en pappersmassefabrik. Granskog fanns i massor och man ägde fallrätten i sjösystemet.

Hösten 1872 stod fabriken färdig och man höll en invigning med kungligheter och – vad som sägs – en rejält blöt invigningsfest. Kung Karl XIV:s bror prins August var huvudtalare och lär ha blivit väldigt bundis med soldat Tackt under natten..

Så började man ragga folk – inte så svårt. Både min mormors far familj och mormors mors familj kom redan första året. Fredrik Eriksson, mormor Annas farfar, med familj hade tidigare varit torpare i södra Östra Vingåker, men var född ett stenkast från de nya fabriken på gården Backa.  Pehr Lundberg, Annas morfar, hade varit mjölnare och sågare i socknar i närheten. Den familjen hade rötter i södra Sörmland och Östergötland. 

Familjerna var bland de första att rekryteras till det nystartade trämassefabriken. Lönen var både i kontanter och i natura. Arbetstiden var 12 timmar, kl 6-18 eller kl 18-6. Det berättas (sockenboken) att det första lutbadet, som släpptes ut i Djulösjön, dödade all lax i sjön. Folk samlade upp och torkade den till grisfoder. Sedan dess har det inte funnits lax i sjösystemet, vad jag vet. Bruket luktade illa (merkaptaner, det var ett sulftabruk) och man sa under åren 1872 till 1939, då verksamheten var igång, att det "luktade Vermbol."

Livet var ingen dans på rosor precis. Man bodde i dragiga arbetarbostäder med utedass och säkert i vissa fall löss. Men av Fredriks 6 söner, som når vuxen ålder, kommer 3 att jobba på bruket, en blir skomakare på stället och två emigrerar till Amerika. En återkommer i början av 60-talet. Båda döttrarna blir kvar i bygden, en gift med en arbetare på bruket. Fler av barnen med familjer bodde i längan på bilden nedan – Båsenberga hette den. Tyvärr borta idag. 

Fabriken finns kvar – delvis. Här är idag massor av småindustri och annan verksamhet.