Idag blir det lite om en gammaldags ros – Félicité et Perpétue´. Rosen med detta namn är en klätterros i vad som kallas sempervirens-gruppen enligt rosbibeln Rosor för nordiska trädgårdar av Lars-Åke Gustavsson. Att jag skriver om den idag beror på att det har kommit ut en bok, som berättar om kvinnorna bakom rosnamnen.

Félicité et Perpétue´ har vita till krämvita små rosor – bara 4 cm i diameter. Knopparna är lite rosarödaktiga. Den anses som mycket vacker med många rosor i klasar. Den kan bli 3-4 meter, om den får klättra. Små många och sylvassa taggar har den. Rosbusken växer kraftigt och tätt och har långa veka och nedhängande grenar, om man väljer att inte ge den stöd för klättring. Naturligtvis doftar den – doften beskrivs som påminnande om gullviva.

Félicité et Perpétue´ har anor – den togs fram av trädgårdsmästaren Antoine Jacques år 1827. Han var då verksam i hertigen av Orléans trädgård. Hertigen blev senare kung i Frankrike under namnet Ludvig-Filip III. Antoine tog fram många olika sorters rosor genom korsningar, rosor som fick namn efter hertigens släkt. Men ett skott sparade han inför hustruns och hans väntande barn – det skulle namnges efter den egna ätteläggen.

Men det blev ingen ättelägg –det blev två små tvillingflickor, som såg dagens ljus den 7 mars 1827. Nu var det så att den dagen var hedrad åt två kvinnliga martyrer, som avrättades å det grymmaste år 203. Dom hette Felicitas och Perpetua. De avrättades eftersom de var kristna och fick för detta möta döden i Kartago i dagens Tunisien, där de utsattes för vilda djur på arenan. Underliga folknöjen..

Felicitas var av hög börd och beskrev tiden i fängelset och vad de utsattes för. Hon var fängslad tillsammans med Felicitas, som var hennes slavinna, och fyra kristna till. Perpetua hade precis fött strax innan hon arresterades och lyckade få in barnet i fängelset, så att den lilla kunde ammas. Perpetua var höggravid och födde strax innan avrättningen. Men båda nekade trots detta att släppa sin kristna tro, utan valde döden. Efter deras död skrev andra fångar slutet på berättelsen. Det skrivna bevarades och det finns utskrifter både på latin och grekiska i vad som anses autentiska skildringar. I så fall var Felicitas skrift den äldsta bevarade av en namngiven kristen kvinna.

Åter till rosodlaren Antoine Jaques. Han gjorde det lätt för sig – han gav sin lilla ros namn efter båda döttrarna – Félicité et Perpétue. Vi får hoppas att de flickorna fick ett båda längre och lyckligare liv än de kvinnor de namngavs efter. Om detta vet man ingenting. Men deras – eller martyrernas om man så vill – namn lever kvar i en vacker ros. Inte så illa.