Den yngsta systerdottern Klara har tagit studenten. Hon var strålande vacker och mycket lycklig på sin studentdag - alla gladdes med henne. 

Naturligtvis drar man sig till minnes sånt som hänt under hennes liv och en hel del fick jag väl med i talet, men inte följande historia:

Vi hade höns - en jättefin liten hönsras med massor av färger, härdig, värpvillig tillika ruvvillig - en lantras som heter åsbohöns. När systern flyttade ut på landet ville även hon ha höns och vi for dit med en samling yngre fina höns och en tupp. Klara var ca 3-4 år då. 

Så släppte vi ut dom i deras nya hönshus, vackert beläget vid sjön och med ypperliga maskrika marker att sprätta och söka föda i. Efter en liten stund vågade dom sig ut. Klara tittade på hönsen och så frågade hon:

- Vad äter dom?

- Torrfoder och havre och så mask förståss, svarade jag.

Klara stirrade på deras kraftsande och så kom det:

- Stackars masken!

Nej, vi skrattade inte - då. Empati är alltid bra - även om det gäller maskar.