Carl von Linné föddes i maj 1707 i en prästfamilj i Småland. Fadern hette Nils Ingemarsson Linnaeus och var den som tog släktnamnet. På den tiden skulle ju fadersnamnet finnas i barnens namn, så Carl hette egentligen Carl Nilsson Linnaeus, men Nilsson försvann rätt fort. Fadern var en studerad karl och i och med att han skrevs in på universitetet i Lund tog han namnet Linnaeus. Det togs från växten lind. Modern hette Christina Brodersonia, prästdotter. Det var alltså högreståndsfamiljer i släkten och att ha andra efternamn än son-namnen visade på status. Fadern var mycket botaniskt intresserad. När Carl föddes som äldsta sonen var han kommissarie i Råshult i Stenbrohults socken i närheten av Älmhult. Efter några år blev fadern kyrkoherde i Stenbrohult och det var på prästgården där sonen växte upp. Fadern hade en mycket fin trädgård och det påstås att lille Carl blev tyst och nöjd så fort han fick en blomma i handen.

Det var väl tänkt att Carl skulle bli präst som far och morfar, men hågen låg inte åt det hållet. Det berättas att unge Carl till och med skolkade för att få vara ute i naturen, så han fick bli läkare, något som inte många studerade till på den tiden. I Uppsala, dit han kom 1728 efter ett år i Lund, fick han kända vetenskapsmän som Olof Celsius d.ä och Olof Rudbeck d.y som lärare. Han var en duktig student, som chockade tiden genom att 1729 ge ut en uppsats med titeln: ”Om förspel till växternas bröllop.”

I Sverige kunde man inte doktorera, så det fick ske i Holland. Där publicerades 1735 det som skulle omdana hela synen på naturen, verket Systema Naturae. Här delades naturen in i för oss självklara delar: djurriket, växtriket och stenriket.  Linné lär då ha skapat sitt eftermäle: ”Gud skapade – Linnaeus ordnade”.

Åter hem till Sverige år 1738 för att starta läkarpraktik i Stockholm och gifta sig. Året efter var han en av initiativtagarna till Svenska Akademien och år 1741 kallades han till Uppsala för att bli professor. Han var en mycket social och trevlig man med många vänner och som vann sina studenters hjärtan genom annorlunda undervisningsmetoder – han tog med dom ut i naturen.  

Och så var det det där med växtnamnen.. År 1753 kom hans växtsystematik, den vi använder än idag och som lär bestå. Växterna inordnades i familjer efter utseende – ståndare och pistiller angav släktskapet. Exempel på familjer är familjen Rosacae – rosväxter och Leguminosae – ärtväxter.

Inom familjerna fick varje växt ett släktnamn och ett artnamn, tex Primula veris. Första namnet med stor bokstav, det andra med litet. Det andra namnet säger ofta något om växten. Veris säger att den blommar på våren. Vårlök heter Gagea lutea. Lutea säger att den är gul. Rubra betyder röd och alba betyder vit.

Luktviol heter Viola odorata. Odorata känns igen i det svenska odör, men den här har en verklig vällukt, den luktar violtablett. Styvmorsviol heter Viola tricolor, självklart vad det betyder. Men artnamnet kan också säga var växten lever som i skogsnävans Geranium silvaticum. Silvaticum eller silvatica betyder lever i skog. Då blir det helt plötsligt lite kul att Sveriges kompassfabrik hette Silva – aha skog… Trifolium arvense är harklöver och trifolium betyder förstås tre blad och arvense betyder åker. Många växter har artnamn vulgare – jfr ordet vulgär – vanlig. Linnés egen favoritblomma gav han namn efter sig själv Linnaea borealis. Borealis kommer från latinets boreus och betyder nordlig. Vår linnea växer bara här i nordeen, denna älskliga lilla växt.

Blomlatin är rätt kul. Med lite kunskap säger namnet mycket om växten. Officinale säger tex att växten användes inom medicinen. Maskros är en sån växt, som heter Taraxacum officinale på latin och används fotfarande som läkeväxt.

När jag läste botanik tentade man på alla Sveriges växter – ALLA!– undrar var den kunskapen finns i huvudet. Inte längre tillgängligt idag i alla fall. Man kanske skulle leta i knoppen…

Jag hittade det här vykortet på nätet. Det föreställer Linnés säteri Hammarby. Trots att jag läste botanik i Uppsala för länge sedan har jag aldrig varit där. Men en gång kanske…

Carl von Linné köpte säteriet Hammarby år 1758 och uppförde huvudbyggnaden 1762. Flyglarna fanns redan och är alltså äldre.

Linné ville komma bort från den osunda staden – han tycket att luften var dålig och att staden bullrade för mycket. Någon vettig hantering av sopor och slaskvatten fanns inte, så stanken var nog stundtals tät….

Här på Hammarby odlade Linné många av de främmande växter, som hans lärjungar samlade in världen runt. Många av de expeditionerna var farliga och många unga män dog i tropiska sjukdomar. Mer om det en annan dag.

Hammarby är en mycket väl bevarad 1700-talsgård. Gården ligger 13 km sydost om Uppsala. 13 km var ett långt avstånd på 1700-talet då det var hästskjuts som gällde. Gården har en lummig och örtrik park, men även ett kulturhistoriskt jordbruk som det såg ut då före laga skiftet. Här finns en humlegård – ett måste på ett bättre ställe – och en kålgård.

Härute levde Linné ett enklare liv och hit fick lärjungarna komma. Det berättas att han kunde möta upp i nattskjortan och han hävdade att naturen inte väntade sig puder och peruker – den tidens modekrav.

Nu blir det inte en lång utläggning av Linnés liv. Den återkommer jag med eller så kan man läsa på  www.hammarby.uu.se , som har flera bra länkar till andra sidor.

Linnés kvarlåtenskap såldes av änkan efter Linnés död till England, där det bevaras. Lite fattigt att det inte finns i Sverige. I alla fall så finns ett svenskt Linnésällskap. Via det köpte jag ett lito av Brusewitz föreställande Linnés Hammarby – nästan exakt samma vy som fotot. Har alltid tyckt mycket om den. 

Mer om Linné och hans lärjungar nästa vecka.

Gårdagens bild föreställer en död tumlare, som någon ätit späcket ifrån. Vem som fått ett skrovmål vet jag inte. Här kommer lite fakta om tumlare.

Tumlaren är en liten tandval, bara ca 1,5 meter som vuxen och med en vikt mellan 50 och 75 kilo. Den är alltså släkt med delfiner, men saknar de andra delfinernas karaktäristiska nos och den hoppar inte heller som de. Den andas luft varannan minut och kan dyka ned till mer än 240 meters djup. Tumlaren jagar ensam och lokaliserar födan med hjälp av synen och sitt ekolod. Den äter mest fetare fisk som sill och skarpsill, men även småtorsk. De föredrar fiskar i storleksordningen 20-25 cm och måste få i sig mellan 5-10 % av sin egen kroppsvikt varje dag. Detta gör att de är känsliga för minskningar i bytesdjurens populationer.

I svenska vatten kan man se tumlare året runt i Skagerack, Kattegatt och Östersjön, men den är skygg och svårt att se, dessutom blir den allt sällsyntare. Populationen i Skagerrak, Kattegatt och Öresund beräknades 2002 till ca 36 000 djur och den i Östersjön bara är ca 1 000 djur. Tumlaren är upptagen som sårbar både i den svenska rödlistan och i IUCNs globala rödlista för djur. IUCN är den Internationella Naturvårdsunionen.


Tumlaren lever ofta i små grupper om 1-3 individer, ofta mor och kalv. På platser där det finns gott om föda kan man ibland se små flockar. En tumlarhona blir könsmogen vid tre till fyra års ålder och får en kalv varje eller vartannat år, vanligen i juni eller juli. Kalven diar i 8-12 månader. En tumlarhona får tre eller fyra kalvar under sitt liv, men förlorar ofta sina två första kalvar redan under digivningsperioden. Det betyder att arten är sårbar för störning eftersom reproduktionstakten är så låg - ca 4 % per år.

Tumlaren jagades fram till slutet av 1800-talet och under första och andra världskrigen. Då decimerades sannolikt antalet tumlare i svenska vatten mycket kraftigt. 1973 fridlystes arten i Sverige, men trots det har beståndet inte återhämtat sig.

Det som hotar tumlaren idag och hindrar den från att återhämta sig är huvudsakligen fisket. De nät som fiskare använde förr var gjorda av tjockare trådar av naturmaterial. Dagens tunna nylonnät är svårare för tumlaren att upptäcka med syn eller sonar. Eftersom tumlare letar föda längs bottnen så fastnar den ofta i garn för bottenlevande fisk, till exempel torsk, och drunknar. De fastnar även i drivgarn, som är förbjudna i större delen av världen just för att småvalar och havsfåglar lätt fastnar i dem. År 2008 förbjöds denna typ av långa drivgarn i Östersjön, men fortfarande flyter sk. spöknät i havet och skördar liv.

I Danmark har man försökt uppskatta bifångsterna. Bara inom det danska nordsjöfisket drunknar årligen mellan fyra och sjutusen tumlare. Sverige har inte gjort motsvarande undersökning, men det finns inget som tyder på att svenska nät skulle drabba tumlarna i mindre omfattning. På sikt hotas hela artens existens. De tumlare som fastnar i nät är ofta mellan ett och två år gamla. De har då just börjat lämna sin mamma och simma runt på egen hand. Detta visar att erfarenhet spelar en viss roll för att tumlaren ska undgå att fastna i fiskeredskap.

Tumlarens reproduktionshastighet är alltså bara 4 % per år.  Under 1995 uppskattade man att 2,9 % av populationen i ett undersökningsområde på den svenska västkusten dog i enbart torsk- och blekegarn.

Man tror även att den ökade båttrafiken i svenska vatten kan störa tumlaren. Tumlare är mycket skygga och den ökade användningen av fritidsbåtar kan göra att valarna har svårt att hitta skyddade platser där de får vara ifred med sina kalvar. Man tror att bullret från båtarna stör tumlarens ekolod. Dessutom finns tumlaren högst upp i näringskedjan och får därför i sig mycket miljögifter, tex PCB, som kan leda till lägre fertilitet. Med andra ord ser framtiden för tumlare tämligen dyster ut.

 Vi människor gör det inte lätt för våra kusters enda inhemska valart.

Ibland blir det rättare än man tänkt sig... Verkligen skum sprej - ANVÄND INTE!!!

Så här års görs reklam för diverse medel, som ska ta bort mossan ur gräsmattan. Det är inte bara kemiska medel, utan också mossrivare av olika slag. Det gäller att komma ut med reklamen i tid - innan gräset växer igenom den skyddande mossan och visar att nån mossbehandling inte alls var nödvändig. Snarare tvärt om. Gräset klarar av mossan betydligt bättre än de kemiska och mekaniska metoderna. Här har vi inte aldrig någonsin behandlat mossan, utan med glädje trampat dess mjukhet innan gräset och örterna tränger igenom - på samma sätt som på vårt förra ställe. Jag inbillar mig att mossan inte bara håller fukten, utan är ett skydd åt gräset under våren. Kan konstatera att såväl förgätmigej och klöver växer igenom och gräset frodas verkligen.

Så slutsats: mossbekämpa inte. Eftersom mossor vill ha lite lågt pH kan man möjligen kalka lite, om man nu har tid och pengar över och absolut inte vill ha mossan synlig under några vårveckor. Varifrån har den här hysterin mot mossor kommit förresten? Varför skulle just mossa vara så hemskt?

Bli mossvän och lev med - inte mot - trädgårdens arter. Även mossor har rätt att finnas. 

Nu beställer vi fröer - en start på nästa odlingssäsong - härligt. Idag, Wasaloppsdagen, blir det några av mina finaste trädgårdsväxter. Håll till godo - snart är vi där.

Först Rosa helenae - en förtjsande ros, som kan bli jättestor och då den blommarär  översållad med små mycket väldoftande rosor. En absolut favorit!

Det här är en gallica-ros på vår tomt. Vi vet inte namnet på den, men fin är den.

En underbar iris, som fanns i Enhörna när vi kom dit och som vi tog med hit där vi bor nu. Nu vet jag att den heter Perry´s blue och den finns att köpa. Kan verkligen rekommenderas! Bildar stora rikblommiga ruggar. 

Nästa är en luktpion, som heter Dushesse de Nemours. Underbar!

Och en till luktpion: Boule of Beauty. Så fin!

Till sist: Det här är en veronika, som jag inte minns namnet på, men söt är den och lättodlad.

Det går att klicka på bilderna för att se dom större.

När vi bodde i Enhörna hade vi Åsbohöns - en trevlig liten höna som funnits i Sverige länge. Den kallas lantras, vilket betyder att den anses som inhemsk - så inhemsk en fågel ursprungligen från Sydostasien kan vara. I alla fall är Åsbohöns ungefår så stor som hönsen var under vikingatiden. Den är inte bara tålig, värpvillig och foderssnål - den ruvar även gärna. Det betydde att vi fick många kycklingar, som vi så småningom sålde till andra hönsintresserade.

En gång skulle maken leverera en tupp till en kille, som jobbade på samma ställe i Stockholm. Nu var det så att maken hade ett möte först, så tuppen fick åka med i en liten bärbar kattbur till mötet. En handduk låg över och tuppen skötte sig bra. Till en början... Men efter en stund började han undra om det möjligtvis fanns artfränder i närheten och sa "äää" lite försiktigt.

Som ordförande på mötet satt en numer avliden, mycket bestämd och korrekt, moderat. Tuppen fick inget svar på sitt lågmälda "äää", så han provade lite högre "RRR".

- Vad var det? sa herr ordförande och spände ögonen i maken.

- En tupp.

- EN TUPP????

I den mannens värld var ett sånt svar helt otänkbart. En tupp!! Vem fan tar med en tupp på möte - jo, en galen miljöpartist förstås. Fördomarna bara rasade in i moderatens hjärna och han stirrade storögt på maken, en man till och med äldre än moderaten själv och med en gedigen industribakgrund. Hur kunde detta vara möjligt?

- EN TUPP???

- Ja, vänsterpartisten ska ha honom, sa maken som om det var den naturligaste sak i världen att ta tuppar med på möten och stoppade handduken tätare om tuppen för att få tyst på honom

Men nu hade tuppen kommit igång, så det blev ett litet försiktigt, men högre "kokoko". Något riktigt gal tordes han inte ta till - lika bra det.

Behöver jag säga att det blev jubel i församlingen?

Och förhoppningsvis kunde moderaten berätta det hela som en god historia om dom där galna morotsätarna. Tänka sig, ta med en tupp på möte..!