Förra året året sedan fick vi en helt ny väg utanför oss. Vi såg med fascination på asfaltätaren som åt sig fram och osade den gamla vägbeläggningen till smul och efter en massa jobb med nytt grus, vältande, vattnande och bökande fick vi så en slät, fin alldeles gupp- och hålfri väg. Underbar att köra på! Men med en nackdel: fartdårarna fick en raksträcka att gasa på utanför oss. Nu är det här ju ingen livligt frekventerad väg precis, så något större problem är det inte. Men dom ska passa sig....

Utanför vår infart finns nämligen en vägtrumma under vägen. Där har det bildats ett gupp varje vår och ve den fartdåre, som inte saktar in. Ujuj... Ett år kom en kvickfot med släpkärra. SKUTT - och släpet släppte, for ner i diket och välte. Det var lastat med gäddor, som spreds i diket. Underhållande... Vi har tidigare fått NCC att åtgärda problemet, men trots uppgrävning och ifyllning har guppet bestått under våren. Jag har gillat guppet, eftersom varningar fått ner speeden.

Nu trodde man väl att detta fenomen var för evigt borta i och med den stora vägrenoveringen, men nu ser jag till min förtjusning att guppet är här igen! Välkommen kära gupp, mitt första vårtecken. Kanske dags att ringa till NCC efter varningsskultar - eller inte... 

Så här gick det till att skörda förr i tiden - efter den tiden då man slog med lie... Det här var modernt en gång i tiden, men idag är det stora monster, som körs över fälten på höstarna. Alla diken och åkerholmar måste bort - effektivitet är ordet. De växter och djur, som förr fanns i det öppna odlingslandskapet har inte en chans och många tidigare vanliga arter som tofsvipa och sånglärka minskar i antal dramatiskt. 

Dom här bilderna visar inte alls dom största modellerna, men det är om ungefär den här storleken det ska handla om. En lite lagom stor skördetröska för en mindre gård.

Vi har bekanta av den praktiska sorten - det finns inte det dom inte fixar. Och så är det väl nödvändigt för bönder att vara. Prylarna måste fungera, ofta har man inte många dagar på sig när det ska skördas och då bara måste det fungera.

I alla fall: en av skördetröskorna började bli lite sliten i motorn. Den var av lite äldre modell och en ny motor snöt man inte ur skjortärmen, men nu var det så att grannen hade en gammal skördetröska som stod, så man for dit. Jodå, nog kunde man få köpa motorn. I och för sig var skördetröskan fin - ville man inte köpa hela istället?

Nej, det ville man inte, det blev för dyrt. Det räckte med motorn...

Efter lite dividerande och stor tvekan gick ägaren med på förslaget. Så man monterade ner motorn och satte in den i den gamla tröskan.

Så gick några år och tröskan började bli lite rostig och skraltig. Men motorn var ju pigg.

Så man for till bonden, som sålt motorn och erbjöd sig att köpa den där gamla tröskan han hade, som bara stod där. Den hade ju ändå ingen motor...... 

Man fick den billigt.

Och så flyttades motorn in i sin ursprungliga tröska och hela ekipaget fungerade utmärkt.

Ett sorts happy end?

Den här hade jag på bloggen för ett år sedan, men den är så värmande, så den kan behövas i kylan. Den kommer från en uppfödarre – inte jag.

”Vill som uppfödare dela med mig av en erfarenhet
när det gäller att vara amma.

Min dalmatinertik
hade varit skendräktig i en månad: svält, motion, ingenting fungerade. Fick ett samtal kl 23 en natt - tre små keeshundsvalpar hade levt på vätska under huden
i tre dagar. Dom hade kolik och mjölkersättningen gick rakt igenom.
Tveksam – skulle det kunna gå? Min dalmatiner, en stor tik på 30 kg med jättespenar efter en 9-valparskull för 1 år sedan och så dessa pyttevalpar… Tikens uppfödare ville försöka och sa: Vi duttar lite parfym på nosen på tiken
och på valparna när dom kommer. 


Valparna kom efter 1 timme i en frysväska - små
våta råttor på runt 150 g.
Alla uppfödare vet att mjölken inte kommer utan
att valparna suger och trampar flera minuter och
det skulle dessa små aldrig kunna göra, små och svaga som dom var.  Men min fina tik visste vad som behövde göras. Det första
hon gjorde var att slicka valparna så att dom
fick bajsa och kissa och blev tysta. När jag skulle lägga till dom till spenarna så hände något så underbart
- hon låter mjölken droppa alldeles själv, så det var
bara att öppna munnarna på valparna och proppa på.
Dom fick bara in halva spenarna i munnarna, men
magarna fylldes och allt var bara lycka.


Vid 5-tiden på morgonen skulle valparnas matte åka
hem och böjde sig ner för att klappa tiken, men
en lyft läpp och en hel blottad tandrad hejdade henne. Budskapet var glasklart -  ta
inte mina valpar!


Det blev en underbar tid, inte ens hennes egen
dotter fick komma in i köket på 6 veckor.
Svältperioden var också över och hon fick nötfärs
och äggulor den morgonen.


Ni som har något liknande, var inte rädda, tikarna
är klokare än man kan ana.”

Visst är naturen underbar! Hörde av grannen att en kalv sugit igång en kviga… Minns två valpkullar hos en borderterrieruppfödar där gammalmormor ville hjälpa till och så hade valparna tre ammande mammor. Alla låg en en stor låda och vem som diade vem var inte så noga. Våra katter Plupp och Tussan fick ungar ungefär samtidigt för många år sedan. Vita Tussan fick 6 och mörkbruna Plupp bara en, men dom la vi i en låda och systrarna delade lika på bestyren. Finns det något ljuvligare än kattungar förresten? Vi hade 21 stycken det året och alla fick bra hem. Det är nästan så man ångrar att vi kastrerat våra katter numer.

Frosen Planet är en TV-serie att rekommendera. I den kunde man se hur kungspingviner jagar övergivna ungar för att ta hand om dom. Det ser lite bryskt ut, men biologiskt är det helt rätt – ingen unge ska dö i onödan. Hos islandshästar är det inte ovanligt att ston försöker sno andras nyfödda föl. Strategin är densamma här – alla små ska överleva.

Jag gillar ramsor och hade aldrig svårt med alla psalmverser och ramsor, som man skulle lära sig då jag var liten.

Här kommer en ramsa, som far runt i huvudet så här års. Hittar den i två versioner. Gillar egentligen den senare bättre. 

Januari börjar året,  


Februari kommer näst,  


Mars, April har knopp i håret, 


Maj och Juni blommar mest,  


Juli, Augusti och September  


Sköna, ljuvliga framgå,  
         

Men Oktober och November 


Och December äro grå.

Juli, Augusti och September 

ljuvlig sommar är det då

Maken och jag var i Visby med Märta en gång. Hon skötte sig utmärkt och tyckte det var toppen att ha husse och matte för sig själv. En dag gick vi uppför en av gatorna i Visby. Nedför backen kom en familj med en liten parvel i en vagn, där han satt framåt. När han kom nära Märta utbrast han:

- Mamma, mamma, den ser ut som en varg!

Efter det kallar vi henne understundom för vår lilla shettisvarg. 

Visst finns det likheter.

Samma teckningar i ansiktet, samma pälsfärger, till och med linjen på nosryggen har de gemensamt.  Men ögonfärgen och blicken är en annan hos vargen.

Jfr med Märta nedan. 

Det här är våran Märta - västgötaspets. Söt som socker, intelligent och ständigt på alerten.

Hundexperten Barbro Börjesson hade med sin västis på Godkväll häromkvällen och hon beskrev rasen på ett målande och härligt sätt - på pricken. Hon sa sig ha haft svårt att hitta avstängningsknappen. Påsättningsknappen var det däremot inga problem med - den reagerade på minsta lilla touch. Men avstängningsknappen... När hon så småningom hittade den reagerade den inte alls likadant. Här gällde det att trycka ordentligt! Om den alls fungerade....

Precis så är det. Märta kom in i huset som ett yrväder, tog då tvååriga Nadja med storm och har sedan dess - 6 år sedan snart - haft koll på oss, alla andra djur på gården för att inte tala om sånt som inte bör vara här!

Valptänderna på bilden nedan känns nog, men Nadja har sedan första stund stått ut med ALLT - och det med ett leende.

Ganska snart läde sig det lilla yrvädret att en kattlucka var utmärkt att hålla koll igenom.

Västgötaspetsen är egentligen en kovallare, men även en gårds/vakthund, som höll ordning och som varnade med skall om nåt oväntat/främmande var på gång. Ibland undrar vi hur hon sover. Hon kan fara upp som ett gehu om det går nån hund förbi på vägen - ca 50 meter bort! Har hon ett sjätte sinne? Bland det värsta hon vet är kattugglor - och rävar - och då stormar hon ur korgen, sticker ut huvudet genom kattluckan och STORMSKÄLLER!! Mitt i natten! Och då tycker hon att det är lika bra att hon får gå ut en stund och kolla. Eftersom vi ju redan är vakna...

Hon vet precis när det är dags att ge hästarna mat - inbyggd klocka? - och ve den matte och husse som inte håller reda på mattiderna. 

Såna där grejer som ska aktivera - hitta godis i små håll och så - löser hon på nolltid. Hämta bollar, skor och annat inför promenader har hon läst att hundar gör. 

Om hon är stilla ibland? Jodå, vi har hittat OFF-knappen, men precis som Barbro sa så behöver man bara närma sig ON-knappen så är hon med på alla förslag. Till saken hör att hon gärna vill vara tillags och därför är mycket lydig - till min stora förvåning! - tränar aldrig. En underbar och varmt älskad liten tik är hon! En ras att rekommendera.

Nedan kollar hon att kattungen växer som den ska..

Det här är en ursvensk ras och det märks på Märtas påtagliga förtjusning för vinter och snö. Heta sommardagar tillbringas i skugga under äppelträdet. Hon har lite anlag för viss rondör, men i sin ungdom fick hon både cert och cacib på utställning. En bild till på gulliga Märta, som egentligen heter Ulvus Flinga Våröga.