Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - 27 november 2021 23:51

Fyrverkeri är häftigt
Märtas föräldrar kom till nyår. Då flyttade Märta till stugan. Det var lite trist, tyckte Lina. Det var så roligt att ligga och prata och fnissa på nätterna. Dom sov båda två i Linas rum. Sov och sov förresten. Första natten sov dom inte så mycket, dom pratade mest. Både Gustav och Misan fick sova inne den natten och Gustav spann som en motor hela tiden. 
”Spinner han när han sover också?” frågade Märta. 
”Vet inte, du får väl fråga honom,” sa Lina och så skrattade dom åt det också. Misan spann mycket tystare. Tänk att katter har så olika spinn, men det klart, folk hade ju olika röster också. 
 
”Vi ska ha fest, tänkte vi, på nyårsafton,” sa Linas mamma. ”Både Märta och Viktor kommer hit.”
Jisses, vad kul! Lina blev så glad så hon skuttade. Skulle dom ha fyrverkerier? Jo, såna sålde dom ju på macken, så det skulle Viktors föräldrar ha med sig. 
Det var ett väldigt pyssel inför festen. Fint skulle det vara med girlander i taket och massa god mat. Lina fick passa Cecilia hela dagarna så att pappa och mamma hann med allt som skulle göras. Cecilia var en gullig unge och kunde krypa nu. Men hon bet i allting hon hittade. En gång bet hon Gustav i svansen. Han blev alldeles förskräckt och for ut genom kattluckan. Det ville han inte vara med om igen. Biten av ett barn, det var det värsta!
 
Så blev det äntligen nyårsafton och gästerna anlände. Lina hade sin finaste röda klänning på sig. Det kändes lite konstigt när Märta kom finklädd hon också och tog i hand.
”Gott nytt år,” sa hon, men så blev dom fnissiga som vanligt och det kändes inte så konstigt längre.
Så kom Viktors. Men vem var det där? Monika? Varför var hon med?
Lina bara gapade. 
”Glömde jag att berätta att hon skulle komma?” sa Linas mamma. ”Hennes föräldrar skulle på fest i stan och hon ville inte åka med, så jag tyckte att det var OK att hon följde med Viktors föräldrar hit. Ni går ju i samma klass så ni känner ju varandra.” 
Jo, det kan man ju säga! Lina blev jättesur. En hel kväll med dumma Monika!  
Monika förstod nog att Lina skulle bli sur för att hon var med, för hon såg alldeles blyg och ängslig ut när hon kom in, inte alls så tuff som i skolan. 
”Hej,” sa hon till Lina. ”Vilken fin klänning du har. Och vilken söt lillasyster.” 
Och så satt hon alldeles tyst med Cecilia i knät hela tiden. Konstigt!
”Hon verkar ju inte vara så dum,” sa Märta. Då blev Lina nästan sur på Märta också. Dumma mamma, hon kunde väl ha sagt nej när dom ville ta med Monika. Lina som hade tänkt ha så kul och så blev allt förstört. 
”Sluta sura,” sa Linas mamma. ”Man får inte roligare än man gör sig och dom är dina gäster allihop. Nu får du ta hand om dom så dom har roligt, Monika också, hör du det!”
Lina och Märta la chips och godis i fina skålar och bar upp på övervåningen. Och några äpplen och morotsstänger till Viktor.
”Videotajm!” hojtade dom. 
Det fanns fyra filmer att välja mellan och dom kom överens om lilla Jönsson-ligan. Men var var Monika? Lina fick väl hämta henne då. Vad konstig hon var.
”Kom nu Monika,” sa hon. ”Vi ska se på video. Du kan ta med Cecilia om du vill.”
Och så blev det så roligt som Lina hoppats på. Oj, vad dom skrattade. Anton var jätterolig. Han fånade sig och härmade dom i filmen så bra.
”Dom har missat dig,” skrattade Märta. ”Du skulle ha varit mycket bättre i filmen än dom som är med. Ska du bli skådis när du blir stor?”
”Nä,” sa Viktor. ”Han ska ju ta över macken. Och då kommer det att finnas massor av videosar att hyra!”
När dom poppade popkorn lite senare på kvällen sa Monika till Lina.
”Jag är ledsen för att jag retat dig så mycket. Kan inte vi bli kompisar istället?”
Lina såg nog lite tveksam ut.
”Inget mer ret alls?” frågade hon.
”Lovar,” sa Monika.
”Ok då,” sa Lina. 
Vilket fyrverkeri Viktors föräldrar tagit med sig! Hela himlen fylldes av olikfärgade kaskader. Lina tyckte bäst om dom ljusgula och det gjorde Viktor också. Märta tyckte om dom blå och Monika dom röda. Anton gillade alla, fast mest själva smällarna. 
Märta bodde kvar över natten. Dom var så trötta så dom somnade nästan med det samma. 
”Han är söt, Viktor,” viskade Märta, ”fast Anton är roligare. Nu har vi mycket att skriva om till varandra.”

Jo, det höll Lina med om. Och tänk att hon blivit kompis med Monika. Men man fick väl se hur det blev sen med det, i skolan

Av Gudrun Lindvall - 22 september 2021 23:57

Äntligen jul!
På annandagen skulle Märta komma. Det var nästan så att Lina längtade mer efter det än efter julafton. 
Märta skulle komma med tåget, så dom skulle hämta henne i stan. Det var pirrigt! Tänk om hon inte var med eller hade gått av på fel station. 
”Du får väl ringa henne på mobilen,”sa Linas pappa.
Och det gjorde Lina. Jodå, Märta satt på rätt tåg och snart var hon framme. Hon tyckte det var skönt att veta att dom stod på perrongen och väntade.
Där var hon! 
”Här,” skrek Lina och viftade med armarna. ”Här är vi!”
 
Oh, vad det var roligt att träffa Märta igen. Misan hade fått vara inne hela dagen så att Märta kunde krama om sin lilla katt när hon kom.
”Vad stor hon har blivit,” sa hon, ”men vad fin hon är!” Misan sträckte på sig och spann i Märtas knä.
”Jag tror bestämt att hon vet att matte har kommit tillbaka,” sa Linas mamma. Märta sken av stolthet. Misan var bara hennes! 
 
Märtas föräldrar skulle komma till nyår. Lina, Märta och Linas pappa åkte till stugan för att elda brasor i kakelugnen och sätta på elen, så att det blev varmt till dess. Stugan såg så fin ut på vintern, men kallt var det och Märta bävade lite för att gå på utedasset. Fy, vad kallt om rumpan!
 
Märta och Lina hade så mycket att prata om. Lina berättade om skolan och så fick hon veta att fröken hade varit moster åt Märta.
”Hon var gift med min morbror när jag var liten,” sa hon. Jasså, var det därför fröken känt Märta sedan hon var bebis. Men dom var skilda nu och fröken var omgift med prästen i byn. 
”Jag har börjat rida på ridskola,” sa Märta. ”En gång i veckan rider jag. Det är jättekul. Vi rider på ponnyer, dom är jättesnälla. Jag har redan galopperat. Nästa termin ska vi hoppa små hinder.”
Oj, det skulle Lina också vilja! Men närmaste ridskola låg på andra sidan stan och dit var det långt. Det vore inte så dumt att bo i stan ibland, tänkte Lina. I Lindåsen kunde man bara spela pingis i skolans fritis, men det tyckte inte Lina var roligt. 
”Du kanske kan rida på korna,” sa Märta och skrattade. Kanske det ja. Docka var så snäll så hon skulle nog gå med på det. 
”Vi provar!” sa Lina. ”Ut i lagården bara!”
Korna stod och tuggade hö som vanligt. Lina tog fram en stol och så klättrade hon upp på Dockas rygg. Docka såg förvånad ut, men fortsatte bara att tugga. Vad vass hon var i ryggen! Det gjorde ont i baken på Lina. Märta skrattade så hon kiknade. 
”Hoppla,” sa Lina. Då ruskade Docka på sig och Lina gled av, men hon slog sig inte. Det var nog bättre att rida på hästar än kor. Märta ville inte prova.
 
Dom åkte pulka i stora backen. Och en dag åkte dom skidor genom lilla skogen och hälsade på tant Vera. Hon hade kvar sin gamla häst, som hon ridit på förr då hon var yngre.
”Hon är gammal nu, Mattan,” sa tant Vera. Mattan, vilket konstigt namn. ”Egentligen heter hon Mata Hari, men det går ju inte att ropa, så det har blivit Mattan till vardags.” 
Hon var så vacker, Mattan, alldeles vit i pälsen och med världens snällaste ögon. Hon blåste varm luft genom näsborrarna på Lina. 
”Varför gör hon så där?” frågade Lina. 
”Så hälsar hästar på varandra,” förklarade tant Vera. ”Hon säger ungefär Hej här är jag och jag är en snäll häst. Blås tillbaka lite försiktigt.” 
Det gjorde Lina och då blåste Mattan tillbaka igen och såg nöjd ut. 
”Nu känner ni varandra, ” sa tant Vera. 
Tant Vera och Märta pratade häst hela tiden när dom var där. Tant Vera hade prisrosetter på väggarna och i pokaler i hyllorna. Hon hade haft många hästar förr och tävlat både i hoppning och dressyr. Tänk, det hade Lina aldrig vetat, hon hade bara tänkt på tant Vera som en tant med katter. 
”Min systerdotter tävlar på ponny,” berättade tant Vera. ”Jag brukar åka med på tävlingarna. För några år sedan var dom med på SM i hoppning. Nästa år fyller hon 18 år och då är det slut på ponnytiden.”
SM, det var svenska mästerskapet det!
”Hennes Sudden börjar bli gammal och kommer hit i sommar för att bli pensionär och sällskap åt Mattan,” sa tant Vera.
Oj, tänk om man kunde få rida någon gång, tänkte Lina. Men Sudden var väl alldeles för fin för det och han kanske inte alls var lugn och snäll som Märtas ridskoleponnyer, utan vild och galen. Men kanske..  
 
En dag följde dom med mamma till byn. Hon skulle tanka bilen, så dom gick in på macken för att köpa lite godis. Tänk, då var Viktor där.
”Hej Lina,” hojtade han så det hördes i hela macken. Lina blev lite blyg. 
”Hej Viktor,” sa hon. ”Det här är min bästis Märta från stan.”
”Hej Märta-från-stan,” sa Viktor. ”Får det vara en skumbanan, Märta-från-stan.” Vad fick han allt ifrån, den där Viktor. 

Av Gudrun Lindvall - 30 augusti 2021 11:11

 
Får jag följa med dig hem?
”Ska vi åka till Ekeberga nån gång?” frågade Viktor otåligt i skolan en dag.
”Ja, i vår tänkte jag,” sa fröken.
Åh, inte förrän i vår! Det var ju inte ens jul än! Skulle det dröja så länge innan Viktor skulle få se om det var hans Docka, som fanns hemma hos Lina. Nej, så länge ville han inte vänta. 
På rasten tog han mod till sig och frågade Lina.
”Kan inte du fråga om jag får följa med dig hem någon dag?” frågade han. Lina såg alldeles förvånad ut. Varför ville han med hem till henne. Men så mindes hon Docka. Det var därför förstås. 
”Kan jag väl,” sa hon. 
 
Och så kom det sig att Viktor följde med Lina hem en dag. Han fick inte åka skolbussen, så hans mamma skjutsade både honom och Lina med bilen till Ekeberga den dagen. 
När dom kan fram kom pappa just ut ur lagården.
”Oj,” sa han. ”Är ni redan här! Jag har just haft en kalvning och är lite försenad. Det är den gamla Docka som kalvat, en fin kvigkalv blev det.”
Viktor for ut ur bilen. Han hann inte ens hälsa. 
”Får jag se,” hojtade han och sprang mot lagården. Pappa skrattade och följde efter. Tänk att bli så till sig för en kalv!
Kalven låg vid sin mammas huvud och blev slickad. O, vad fina dom var, kvigkalven och hans Docka, tänkte Viktor. Kvigkalven såg precis ut som sin mamma. En kviga, det är en liten tjej det. Hon skulle heta Docka också, som sin mamma. Kor får namn så, samma som mamman med ett nytt nummer efter. Så nu skulle det finnas tre Docka i lagården, gamla Docka, den andra Docka, som Linas föräldrar köpte tillsammans med gamla Docka och som också var dotter till henne och så den nya lilla kalven. Och alla tre var jerseykor. Dom är lite mindre än vanliga kor med gulbeige päls och vackra ögon med mörkt runt. Dom ser ut som om dom sminkat sig. Söta är dom och snälla. Viktor kunde mjölka för hand. Det hade han lärt sig på Docka. En jerseyko ger inte lika mycket mjölk som en vanlig, men mjölken är fetare och det är bra. Det fanns sex Saga och åtta Hjördis också i lagården. Alla Sagorna var röda med lite vitt här och där på. Dom tyckte Lina bäst om. Hjördisarna var svart-vita. Och så fanns det en Kulla-Gulla. Hon var fjällko och den sötaste av alla, vit med svarta prickar på sidorna. Det var Linas mammas ko, som hon fått i födelsedagspresent en gång.
 
”Jag heter Camilla,” sa Viktors mamma. Hon blev bjuden på kaffe i köket. Hon berättade att hon var född utanför byn och det visste Linas pappa. Han kom ihåg henne från skolan när dom var små. Viktors mamma berättade att hon tröttnat på att bo på landet och flyttat till stan tidigt.
”Jag var inte mer än en flicksnärta,” sa hon. Flicksnärta! Vilket kul ord. Lina och Viktor flinade åt det. Det kändes konstigt att ha Viktor här, tyckte Lina, han hörde liksom mer ihop med skolan. Eller macken. 
”Jag blev med barn rätt snart,” berättade hon och så hade hon och Oskars pappa flyttade ihop. Men en dag då hon var hemma och hälsade på hos sina föräldrar hade hon träffat Antons och Viktors pappa i macken.
”Han bara stod där med sitt kopparröda hår och log som solen,” berättade hon och skrattade. ”Jag föll som en fura och så blev det att flytta tillbaka till byn igen.”
Hon skrattade mycket, Viktors mamma. 
”Tänk,” sa hon. ”Tre söner har man, men ingen liten gullkicka som du.” Hon kelade med Cecilia. ”Man kanske skulle försöka en gång till.”
”Nej, gör inte det!” utropade Viktor. ”Det blir bara en rödhårig buskille till. Och såna har vi redan nog av i vår familj.” Alla skrattade. 
 
Viktor ville följa med pappa till lagården och mjölka.
”Tänk att han alltid varit så tokig i kor, den ungen,” sa Viktors mamma. ”Det har han efter sin morfar. Jag vet nog vem som stod bakom hönshuset och grinade när korna såldes! Min pappa var en riktig kogubbe. Egentligen borde dom ha kvar några kor för sällskaps skull på gården. Man kanske skulle köpa en åt honom i födelsedagspresent framåt våren.” 
”Kanske Lill-Docka?” föreslog Lina. 
”Ja, det var en bra idé!” sa Viktors mamma.
 
Viktor kom in efter mjölkningen och såg alldeles lycklig ut.
”Här kommer en som luktar ko!” hojtade han. ”Nu skulle Monika vara här så fick hon veta vad kolukt är! Får jag komma tillbaka snart?”
”Vi kanske kan byta,” skrattade Viktors mamma. ”Du kan bo här så kan jag ta Lina eller Cecilia.” 
”Det finns redan en pojke här,” sa Ove och såg sur ut. Men han gillade ju inte kor nåt vidare förstås. 
”Jag ska fråga om du inte kan få åka med skolbussen,” sa Linas pappa, ”så kan du åka med Lina hem när du vill.”
Nästa dag kom Monika fram till Lina. Hon retades inte så mycket längre. 
”Är du ihop med Viktor,” frågade hon. ”Jag hörde att han var hemma hos dig igår.”
Ihop? Så hade Lina aldrig tänkt. Dom skulle bara veta! Viktor hälsade inte på henne, han hälsade på Docka och dom andra korna.
 
I alla fall så blev det så att Viktor följde med Lina hem ibland, oftast på onsdagar för då slutade dom lite tidigare. Lina tyckte om att ha med honom hem. Dom satt ofta i hennes rum och pratade om allt möjligt, eller spelade spel eller såg på video. Viktor gillade inte bara kor, han gillade katter också. Han la Gustav som en boa runt halsen.  
”Ser det ut som att jag har långt hår nu?” frågade han, men det gjorde det inte. Gustav var mer ljusröd liksom och Viktor var mörkröd i håret. Dom skrattade. Det gjorde dom åt allt möjligt. Viktor var lika skrattig som sin mamma.
Sista dagen på höstterminen bjöd Linas föräldrar hela Viktors familj på middag. Oskar fick inte följa med. Han fick vara kvar i byn och ta hand om macken, stackarn. Det kan vara lika svårt att vara hemifrån om man har en mack som att ha kor, tänkte Lina. 
Det var ett väldigt skrattande på den middagen! Tänk att vuxna människor kan skratta så, tänkte Lina. Dom gillade nog varandra, hennes och Viktors föräldrar.
”Nej, nu måste korna också ha sitt,” sa Linas pappa. ”Ska du med ut i lagården, Viktor?”
Men det skulle inte Viktor. 
”Har lovat Ove att titta på hans modelljärnväg,” sa han och reste sig från bordet. ”Kommer du, Lina?”
Egentligen skulle han inte alls titta på Oves modelljärnväg. Han ville bara vara med Lina lite till. I morgon började ju jullovet och sen fick han ju inte se henne på flera veckor.

Av Gudrun Lindvall - 9 augusti 2021 22:55

Snart är det jul
Kattungarna började bli riktigt stora. Alla hade fått nya hem utom Gustav och Misan. Dom bodde mest i lagården, men nu när vintern kom hände det ofta att dom kom in i huset. Det satt en kattlucka i ytterdörren, så dom kunde komma och gå som dom ville.
En natt vaknade Lina av att något tungt låg på bröstet på henne. Först blev hon rädd, men så hörde hon spinnet. Gustavs spinn. Han kröp upp och buffade henne i ansiktet. Och så la han en tass på hennes kind. Lina blev alldeles full i skratt. En så tokig liten katt!
”Du får sova i min säng, men inte ovanpå mig,” viskade hon. Gustav rullade ihop sig bredvid och så somnade dom. 
”Har du katten i sängen,” sa mamma nästa morgon.
Tänk att han låg kvar! Han var så varm och mjuk.
”Det kan jag väl få ha,” bad Lina. ”Han vill sova här.”
”Ja, det får du väl,” sa mamma. ”Bara jag slipper att ha honom i min säng så.” 
Nej, det behövde hon inte ha. Lina ville ha Gustav som bara sin. Ingen annans säng skulle han sova i, bara i hennes. 
 
Lina kunde skriva ganska bra nu. Hon hade kunnat lite innan hon började i skolan. Nu skrev hon till Märta. MISAN MÅR BRA, skrev hon. KOMER DU HIT I JUL? Ojdå, det skulle ju vara två m i kommer. Hon klämde in ett litet pytte-m på rätt plats. Så här såg det ut. KOMMER DU HIT I JUL? 
 
En dag ringde det i Linas mobiltelefon. Det hände inte så ofta, så Lina blev alldeles skakis. Var var det man skulle trycka nu då? Javisst ja, på den gröna luren var det. 
”Hej, det är Lina,” sa hon.
”Hej, det är Märta,” sa en röst i telefonen.
Märta! Var det nån som skojade med henne?
”Hallå, är du kvar? Hör du inte, det är jag, Märta!”
Oj, det var Märta! Riktiga Sommarmärta! Det sjöng som solsken och myggbett i Lina när hon hörde Märta. 
”Jag kommer och hälsar på dig och Misan i jul,” sa Märta. ”Vill du det?”
Om Lina ville det! 

Av Gudrun Lindvall - 25 juli 2021 11:22

Viktor gillar Lina lite
Hon är söt, den där Lina. Och tuff, tänkte Viktor. Det var bra att hon fräste åt Monika. Att Monika alltid skulle vara så där retig mot alla nya! Hon var ju snäll egentligen. Viktor hade känt henne alltid. Hon bodde i det gula huset i backen bortom Viktors hus och var född i byn som Viktor. Hon var ofta hos Viktors när hennes egen mamma och pappa var borta. Hon hade inga syskon, som kunde passa henne. Det hände ibland att hon sov över hos dom på nätterna. Undrar varför hon var så där dum ibland, tänkte Viktor. Han visste ju att hon inte var så tuff egentligen. Kanske var det därför? 
Undrar om man skulle våga ringa till Lina på mobilen, tänkte Viktor. Men vad skulle man säga. Fråga om korna kanske.  
”Hej, det är Viktor. Har ni köpt våra kossor?” Nej, det gick ju inte, det lät ju jättelöjligt! Lina skulle tycka att han var dum bara.
 
Några dagar senare pratade dom om olika jobb i skolan. Fröken tyckte att dom borde besöka olika föräldrars arbetsplatser. Att gå till macken var ju inte så märkvärdigt, där hade ju alla varit i alla fall. Kanske dom skulle åka till Ekeberga. 
”Varför det,” sa Lina. ”Det finns bara kor där.” 
”Ja, men alla barn har inte sett kor som du,” sa fröken.
”Dom luktar,” sa Lina och kikade på Monika. 
”Dom luktar gott,” sa Viktor. 
Dom andra skrattade. Vad visste han om det! Han visste väl bara hur bensin och olja luktade. Och godis förstås.  
”Min morfar och mormor hade kor förut,” sa Viktor. ”Dom var fina. Korna alltså. Dom blev sålda allihop förra sommaren.” Och nu fick han chans att fråga Lina.
”Köpte ni några nya kor förra sommaren?” frågade han.
”Ja,” sa Lina. ”Två stycken. Två jerseykor.”
Å, tänk om det var Docka, tänkte Viktor. Hans egen Docka. Viktor hade aldrig vågat fråga vad som hände med Docka. Han visste att en del av korna gick till slakt och tänk om Docka... Nej, vissa saker var bäst att inte veta. 
”Dom heter Docka båda två, ” sa Lina. ”En är lite gammal, men hon mjölkar bra. Hon kan nog få en kalv till, säger pappa.” 
Det måste vara hans Docka! Viktor blev alldeles lycklig och ledsen på en gång. Hon levde, hans Docka! Han kanske skulle få se henne igen!
”Är hon fin, Docka?” frågade fröken.
”Ja,” viskade Viktor. Mer fick han inte fram för det satt som en propp i halsen på honom. 
Vad tog det åt Viktor! Han såg ut som om han tänkte börja grina. För en kos skull? Dom andra förstod ingenting. Men Lina förstod. Hon hade grinat i två dagar när hennes Saga skickades till slakt. Visst kan man grina för en kos skull. Hon log mot Viktor.
Viktor blev lite varm. Hon var inte så dum den där Lina!

Av Gudrun Lindvall - 2 juli 2021 22:23

En mobiltelefon skulle man ha!
Viktor hade en egen mobiltelefon. Den var alldeles röd och mycket fin, tyckte Lina. Ibland ringde han till Oskar på rasten och så stod han där och pratade och pratade. Och skrattade. Ibland tyckte Lina att han skrattade lite högre än nödvändigt. Han var lite mallig för sin mobiltelefon.
 
En dag var det många ungar borta från skolan. Dom låg hemma och snorade hela bunten. Men Lina var frisk. Den dagen körde skolbussen en genväg hem eftersom det nästan inte var några ungar som åkte. Lina kom fram mycket tidigare än vanligt och fick stå och vänta jättelänge på stora vägen. Hon frös om tårna och tyckte det var läskigt med alla bilar, som susade förbi. Först tänkte hon börja gå hem, men då måste hon gå över stora vägen och det fick hon inte. Så hon bara stod där vid busshållplatsen och blev surare och surare. Varför kom ingen och hämtade henne för? Till slut kom pappa.
”Man skulle ha en mobiltelefon,” sa Lina när dom satt och åt middag allihop på kvällen.
Va, hade ungen blivit tokig! Ville hon ha en mobiltelefon? 
”Ja, så man kan ringa efter er och slippa stå och vänta på stora vägen en hel evighet,” la hon till lite surt. 
Jaså, var det därför! Ja, det kanske inte vore så tokigt. Det kanske var något att tänka på.
”Blå,” sa Lina, ”den ska vara blå.”
”Ja, ja, vi får väl se,” sa Linas pappa. 
 
Några veckor senare på hösten fyllde Lina år. Hon fick en fin tröja och en matskål åt Gustav med hans namn på. Och en blå mobiltelefon! Den var jättefin.
”Du får bara ringa hem till oss på den,” sa mamma. ”Inte en massa tokringande, det blir för dyrt.”
Lina gick ut på gården och så ringde hon hem. Det kändes lite konstig att stå på gården och prata med mamma när man lika gärna kunde gå in. Men det fungerade bra. 
 
Nästa dag i skolan visade hon sin mobiltelefon. På rasten kom Viktor fram och frågade efter hennes mobilnummer. Lina kom nästan inte ihåg det, men hon hade en lapp i fickan och den fick han. Vad skulle han med det till? 
”Kan du skicka SMS?” frågade Viktor. 
”Vet inte,” sa Lina och kände sig lite dum.
”Jag kan lära dig,” sa Viktor. ”Titta här.” Och så skrev han HEJ LINA på sin mobiltelefon och skickade iväg det till Lina. Det pep i hennes mobiltelefon och så stod det HEJ LINA i hennes. Kul! Så tog han Linas och skrev HEJ VIKTOR på hennes och skickade till sin mobiltelefon. Det här måste Lina lära sig! 
”Hur gör man?” sa Lina och glömde alldeles bort att vara blyg för Viktor. Dom satt hela rasten och skickade meddelanden till varandra. Det var jättekul! 

Av Gudrun Lindvall - 25 juni 2021 11:47

Visst finns Märta!
Fröken i skolan var snäll. Hon kände alla ungar i byn, men Lina hade hon inte träffat så mycket.
”Berätta lite om dig,” bad hon en dag. 
Lina blev blyg. Vad skulle hon berätta? 
”Har du några syskon?” frågade fröken. 
Jo, det hade ju Lina så hon berättade lite om dom. Sen kom hon att tänka på kattungarna.
”Jag har en egen kattunge som heter Gustav,” sa hon. ”Han är alldeles röd. Och så ska vi ha kvar Misan också, fast hon är min bästis katt.”
”Jaha,” sa fröken. ”Och vem är din bästis då?”
”Hon heter Märta och bor i stan,” sa Lina. 
Men det skulle hon inte ha sagt! På rasten kom Monika fram.
”Du har ju ingen bästis i stan, du bara hittar på,” sa hon. ”En låtsasbästis är hon, din Märta!”
”Nej,” sa Lina. ”Hon är ingen låtsasbästis!”
Tänk att en unge kunde vara så dum som Monika. 
 
Nästa timme skulle Viktor berätta om sig.
”Jag har två bröder,” sa han och det visste ju alla. ”Oskar har inte samma pappa som jag och Anton. Han bor hos sin pappa i stan varannan vecka.”  Lina hade sett Viktors storebror. Han såg inte alls ut som dom andra två , han var alldeles svart i håret och hade bruna ögon. 
”Olika pappor precis som våra kattungar,” sa Lina. Hon blev så förvånad att hon bara pratade rakt ut. Det var inte meningen.
”Vad sa du?” sa fröken.
”Det var inget,” sa Lina och kände sig dum.
”Jo, vad sa du?” sa fröken.
Och så var Lina tvungen att förklara. 
”ÅHH,” sa Monika, ”nu börjar hon snart prata om sin låtsasbästis Märta igen!”
”Hon är ingen låstasbästis!” Lina blev jättearg. Hon nästan skrek.
”Men vad är det med er!” sa fröken. 
”Hon säger att hon har en bästis, som bor i stan, men det är bara påhitt,” sa Monika. ”Hon känner väl ingen i stan!”
”Det gör jag visst det,” skrek Lina och kände att hon nästan höll på¨att börja gråta. ”Du bara retas hela tiden! Märta finns visst!”
”Men lugna er,” sa fröken. ”Det är klart att Märta finns! Hon bor i stugan nära Ekeberga på somrarna. Jag känner henne. Hennes föräldrar är lärare i Stockholm på vintrarna. Jag har känt henne ända sedan hon var liten bebis.”
Lina bara gapade. Tänk att fröken kände Märta!
”Och jag luktar inte ko heller,” väste Lina till Monika, men bara så att fröken inte hörde. Monika såg lite snopen ut. 

Av Gudrun Lindvall - 17 juni 2021 22:27

Lite mer om Viktor
Viktor var yngst av sina syskon. Han hade två bröder, Anton som var tre år äldre och gick på samma skola, och Oskar, som var mycket äldre och gick på gymnasiet i stan. Anton hade samma röda kalufs som Viktor, lite ljusare kanske, tyckte Lina. Man kunde se att dom var bröder och Anton verkade vara lika snäll som Viktor. Han tog hand om Viktor lite, mest på ret liksom, för Viktor klarade sig minsann själv. 
 
En dag kom Viktor förbi när Monika stod och retades.
”Ko-Lina,” sa hon. ”Du luktar ko.”
”Det gör hon inte alls det!” sa Viktor. 
Monika såg jättepaff ut.
”Vad sa du?” frågade hon Viktor.
”Jag sa att hon luktar inte alls ko,” sa Viktor och så gick han bara. 
Monika blev alldeles röd om kinderna och såg lite dum ut. Man kanske skulle passa sig för att reta Lina. Tänk om man fick Viktor på sig!
 
Viktors pappa hade bilverkstad bredvid macken. Anton var där jämt, men Viktor gillade inte verkstan nåt vidare. Han gillade macken bättre, men han visste nog vad han skulle vilja göra när han blev stor. Hans morfar och mormor hade en liten bondgård utanför byn. Där trivdes Viktor bäst. Han visste nog hur en ko luktade, för dom hade haft kor förut. Men så tyckte dom att det blev så bundet med mjölkningen varenda dag, så förra sommaren såldes alla korna. Synd, tyckte Viktor. Nu fanns det bara höns kvar. Och en stor gammal hund. Han undrade om några av morfars och mormors kor fanns på Linas föräldrars gård nu. Han hade sett Lina och hennes pappa på auktionen, när korna såldes. Man kanske ska fråga, tänkte Viktor. 

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2021
>>>

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se