Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - Onsdag 6 dec 20:35

Just nu har vi bara en hund, västgötaspetsen Märta. Hon har hunnit bli 11 år, men är rätt fräsch ännu. Lite ledknak och för fet, men pigg som en mört.

Hon har tråkigt.

Kompisen Nadja, vår golden, tog vi bort i augusti förra året. Hon ligger begravd tillsammans med vår vita katt lilla My, som blev överkörd. Nadja var en underbar hund som alla golden, rar och mjuk till sättet och med ett stort hjärta för smått, barn och alla sorters ungar; kattungar och fölungar, alltid lika förtjust.

                                              

När hon var 2 år fick hon Märta och det var stor kärlek från första stund. Dom trivdes så bra tillsammans och fanns alltid i varandras närhet.

                       


Men så blev Märta ensamhund. Vad gör man då? Skaffar en kompis? Men nu är det så att Märta inte alls har samma hjärta för smått, och vi har tvivlat på att hon skulle vilja ha en valp i huset. Men häromdagen när vi träffade andra hundar - vi bor på landet, så det är inte så ofta - så verkade hon klart förtjust. Så kanske i alla fall...

Den här gången vill vi ha en mindre hund, en pensionärsjycke. Den ska vara frisk och sund, inte vilja dra iväg på egna äventyr och gärna ha lätta valpningar, eftersom "avelsgenen" i mig börjar skrika. 

Vi har funderingar på en sån här:

   En japansk spets. 

Den är relativt liten, max 38 cm i manken, väger under 10 kg och verkar vara sund och frisk. Dessutom finns uppfödare i landskapet där vi bor, vilket ju är en fördel. Nackdelar då? Ja, det är ju en spets och dom låter en del. Den är lite vaktig av sig på gott och ont. Vi får väl se. Besök på några kennlar planeras i alla fall. 

Men valpsugna är vi, både jag och maken. Märta? Det vet vi inte riktigt...

Av Gudrun Lindvall - Torsdag 16 nov 22:01

Jägarna har jakt på nötskrikor på höstarna, för man anser att dom är "skadedjur". Det är en fullständigt befängd syn på ekologin och arters ömsesidiga roller i naturen. Just nötskrikan är superviktig, för den planterar ekar, som är det träd i det svenska landskapet, som skapar den största biologiska mångfalden på och runt sig med åren. Ekollon måste ner en bit i jorden för att gro och det är precis vad nötskrikor gör när dom samlar förråd för vintern, långt fler ollon än dom behöver. De överblivna gror.

Här en artikel från Vår fågelvård, som belyser det hela och där man tagit hjälp av nötskrikor. Jaga dom inte!!


                       

Av Gudrun Lindvall - Söndag 27 aug 19:18

 

Från 1970 till 2010/2012 minskade antalet individer av jordens

 landlevande och marina ryggradsdjur med 50 %, och

 

från 1950 till 2010 minskade antalet individer av havsfåglarna med 70 %.

 

Det är bara förfärligt! Och orsaken är Homo sapiens, människan. Utfiske, besprutningar, 

nya metoder i jord- och skogsbruk mm. tränger undan andra arter och förstör förutsättningarna 

för deras vidare existens. Och nu plasten i haven...  

Av Gudrun Lindvall - Söndag 13 aug 16:23

   

                        

Det här är min vackra farmor Hanna Paulina Karlsson. Hon föddes i Bollnäs den 25 januari 1887 som nummer tre av tre systrar. Jag hann aldrig träffa henne, för hon dog av den tidens gissel, TBC, den 6 november 1946. 

Hanna kom alltså från Bollnäs, men som så många andra ungdomar flyttade hon söderut, först till Uppsala, där hon jobbade på det välkända konditoriet Ofvandahls. Om hon redan var utbildad sömmerska eller om det skedde senare vet jag inte, men hon kom i alla fall som sådan till Stockholm och där mötte hon min farfar Sven Robert Lindvall, kallad Robert. Kärlek uppstod och den 23 februari 1918 gifte dom sig. Min pappa Sven föddes den 20 september året därpå.

Robert var damskräddare och jobbade som sådan ända till sin pensionering. Men han sydde aldrig åt oss, synd att man inte har nåt som han gjort. 

Hanna blev hemmafru. Några fler barn än Sven fick dom inte, men jag har hört nån gång om tvillingar, som dog. Får forska vidare om det. Hanna var påtagligt vacker och farfar var svartsjuk, sägs det. Min mormor lärde känna paret långt innan mina föräldrar blev ett par och har berättat det. Både farmor och mormor städade på en skola och mormor Anna berättade att farfar satt utanför och väntade på att Hanna skulle bli klar. 

Hannas mor Margta fick alltså tre döttrar, men bara Hanna överlevde henne. De andra två dog relativt unga och barnlösa i TBC. Då fanns inte penicillinet, som enkelt hade botat sjukdomen. Svens mormor Margta (det stavas så i Hälsingland, men uttalas Marta) fick alltså bara ett barnbarn och banden mellan dom två var speciellt och starkt. Jag vet mer om henne än om Hanna, faktiskt. Vad jag vet är dock att Hanna stred hårt för att "pojken" skulle få studera, något farfar tyckte var onödigt, men tack vare hennes bestämdhet blev det kvällskurser och så småningom biokemi och ett liv som forskare på Astra för Sven. Det var han sin mor evigt tacksam för. 

Visst är hon vacker! Den enda som än så länge ärvt lite av just den skönheten är min systers yngsta dotter Klara. Bild kommer.



Av Gudrun Lindvall - Söndag 16 juli 13:33

Naturen upphör aldrig att fascinera, framför allt gäller det fåglar, där variationerna är oändliga med de mest fantastiska former och färger. Här några exempel.

 

Det är oftast hanen, som ska imponera i naturen, inte som hos människan där HON ska var speciell och utsmyckad.

I fågelvärlden är det HAN, som måste bevisa att han är bäst lämpad att bli far till nästa generation. Att ha en praktfull fjädedräkt visar att han är stark och frisk och har resurser över i kroppen att bilda fjädrar. Och så ska man dansa och kråma sig för att få komma till.. 


Nästa fågel är bara otroligt söt med i mitt tycke ljuvliga färger.

   

Av Gudrun Lindvall - Söndag 25 juni 10:50

                    


För 5 år sedan idag föddes vår sista fölunge - Hagrid. Han växte upp på gården Gröna Gången, där hans far och farfar bor. Små pojkar behöver nämligen andra små pojkar att leka med när man växer upp, så det fick Hagrid. Det föll sig så lyckligt att han till och med gick i samma hage som sin farfar. Det är det inte så vanligt att unga pojkar får. Det är bara toppen att ha en gammal hingst i flocken, som lär småkillar vett och etikett.

När han var 3 år reds han in och allt gick jättebra. När man föder upp hästar, så är det oftast så att dom försvinner för en. Flyttar långt bort. Men inte Hagrid. Han köptes av vår granne Kicki. Det är hon som sitter på honom på bilden ovan. Under vintern har han till och med bott här, men under våren tyckte matte att hon behövde ridkompisar och flyttade honom. Han har verkligen vuxit till sig och är så fin.

Just idag väntar vi hem honom igen. Han ska gå här på en månads sommarbete. 

Grattis på födelsedagen, Hagrid, och välkommen hem!


                          

Av Gudrun Lindvall - Fredag 23 juni 22:23

Lärkorna har drillat så vacket över vallarna den här sommaren, men inte längre. Nu är det tyst. Inte heller i år hann de få ut ungarna innan slåttern började. Nu ligger alla lärkungar döda och inplastade i silagebalarna och föräldrarna har försvunnit, förmodligen söderut. Inte heller i år... 

Dom som häckar i sädesåkrar har fått en dusch gift över sig, titta på traktorspåren i åkrarna. Om bon och ungar inte blivit krossade under traktorhjulen, så lär dom svälta ihjäl i den monokultur, som blir kvar. Inga åkerogräs och insekter är välkomna. Den biologiska mångfalden förtvinar.

Det moderna jordbruket är en katastrof för de öppna markernas fåglar. Jag minns min barndom och ungdom då lärkor och toftsvipor drillade och sjöng i massor över fält och hagar. Då slog man höet efter midsommar och markens fåglar hann få ut ungarna. Men nu minskar antalet lärkor och tofsvipor snabbt, inte konstigt, eftersom antalet ungar blir färre och färre. Kommer dessa arter att vara ett minne blott snart? 

Det är plågsamt att se förändringen. Går vi mot den tysta vår, som Rachel Carson varnade för redan på 60-talet? Ja, troligen. Dagens jordbruksmetoder gynnnar inte på något sätt den biologiska mångfalden. Tidiga skördar och besprutningar tar effektivt död på de djur och fåglar, som förr var en del av landskapet. Någon har sagt att en svensk sädesåker är artfattigare än en asfalterad parkeringsplats.

Så när lantbruket försöker beskriva sig som "grönt", så är det den odlade kvävestinna grönskan man pratar om, inte den naturliga med massor av arter av örter, insekter, fåglar med mera. Den har det svårt - den försvinner i en rasande takt. Artutrotningen är ett gigantiskt miljöproblem över hela jorden. Människan förstör och utrotar det som ska vara den naturliga rikedomen vi ska vara en del av. 

När sjunger den sista lärkan över svenska marker?

Av Gudrun Lindvall - Onsdag 7 juni 22:10

Nu är gården såld och den 2 oktober tar de nya ägarna över. Då ska vårat lilla "undantag" vara färdigbyggt.

Lilla och lilla förresten - det blir drygt 100 kvm + glasveranda. Vi bygger i IsoTimber, ett rent trämaterial, där isoleringen bara är luftspår. Bilder kommer så småningom. Arbetsnamn Lilla Vegred.

Nu ska vi röja. Det är konstigt att man fyller alla utrymmen man har. Somt ska till tippen, en del till loppis och annat till auktion. Och en del kan man bara inte göra sig av med, även om man inser att man aldrig kommer att använda det igen, som tält och sovsäckar tex. Men man vet ju aldrig..... Mycket jobb är det.

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2017
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se