Senaste inläggen

Av Gudrun Lindvall - Lördag 9 mars 09:27

Det här är Kurris.

 


Han är oerhört förtjust i sin husse. Men härom natten var han mer än måttligt kärleksfull...

Jag vaknade av att Kurris kom in genom kattluckan och mycket tydligt talade om att han hade tagit med ett byte. Eftersom vi har fler katter är det inte så ovanligt och dom har haft som vana att krypa in under sängen - och så hör man knastret när den äts. Inte så trevligt, men man vänjer sig. 

Men inte denna natt. Den här musen var avsedd för husse. I sängen! 

Han hoppade upp, levererade maten och så kände jag hur "maten" kröp över min axel. Usch!! Lampskenet avslöjade små muspruttar bredvid kudden. Men va f-n - det får väl vara måtta på hussekärleken! Och var är musen?

Bonus, en av våra andra katten - vi har 3 - kom stormande och vi insåg snart att musen tagit sig in under bokhyllan. Och inte tänkte jag sätta igång hela havet stormar på natten för en mus, den fick väl vara där och om den kom fram, så fanns Bonus redo att ta den, det var alldeles tydligt. 

På morgonen hade även Plupp, vår gamla katta, insett att det var nåt kul här och både var som nitade vid bokhyllan. Dom kom inte åt den, för det ligger en madrass på golvet precis där, deras sovmadrass. Bort den och då ansåg tydligen musen att det var lite kört, så den smet in under sängen igen och båda katterna efter och Bonus tog den. Men bara för att leka med.... Efter div turer lyckades jag få tag i svansen och slänga ut den.

Musäventyr slut. Just den här natten var Kurris inte en populär katt. Inte alls en uppskattad gåva. Stackars Kurris, han som ville så väl.

Sängsanering. 

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - Tisdag 26 feb 23:02

Jag vill å det varmaste rekommendera en bok, som jag tror går på årets bokrea, i alla fall på Adlibris. Den handlar om insekter och varje kapitel är så spännande och ger så många oj-upplevelser att man fascineras. Naturen är fantastisk och betydligt mer komplicerad än vi anar. Att insekterna är oerhört betydelsefulla tror jag allt fler inser och larmrapporter, som kommit under året, visar att såväl antalet individer som arter minskar med en skrämmande hastighet. Att bin är betydelsefulla som pollinatörer i jordbruket och för den globala livsmedelsförsörjningen inser allt fler, men hur hela den ekologiska balansen påverkas då antalet insekter minskar vet vi väldigt lite om. Att många fågelarter minskar eftersom maten försvinner är givet, men vad händer med nedbrytningen av dött organiskt material, nybildnig av matjordar mm? Vi kan bara gissa och dom gissningarna är skrämmande. Kan människan överleva på jorden utan inseker? Troligen inte. 

Men boken är ingen helvetesskildring, snarare en lekfull och mycket välskriven kärleksförklaring till småkryp. En helt underbar bok!

Författaren är engelsman med en egen äng i Frankrike, en äng där han försöker skapa de bästa förhållanden som tänkas kan för en massa arter, som är tillbakaträngda i det högteknologiska sprutjordbruket. Läs den!


                                     

ANNONS
Av Gudrun Lindvall - Lördag 16 feb 21:06

Ibland säger en bild mer än ord. Se nedan.

I ett allt mer specialicerat landskap utan olika naturtyper och naturelement är det oundvikligt att många arter försvinner. Vi är där nu - ett nytt massutdöende av olika arter skapat av människan.


    




Av Gudrun Lindvall - Torsdag 7 feb 11:27

Våra grannar ska sälja sitt hus. Det är stort, välskött och fint med en underbar trädgård. Jag lyckas inte ladda upp länken till Hemnet, men det ligger i Katrineholms kommun och heter Lerbo Vegredsberg. 


Vi har bott i Lerbo sedan 2003, först på en gård där vi födde upp islandshäster och nu ett ett nytt hus, som vi byggt på en avstyckad tomt. Det är en oerhört trevlig bygd att bo i och när det började luta åt att sälja gården hade vi många funderingar, men kom fram till att vi ville bo kvar här i fagra Lerbo. När vi flyttade hit hade gården varit sommarställe under några år sedan gamla tanten dött. De tre arvtagarna, då i 65-70-årsåldern, kom inte riktigt överens om hur dom skulle dela, så det blev försäljning. Första vintern var det många i trakten som uttryckte sin förtjusning över att det lyste i hus och stall. Det är viktigt att känna att det bor folk ikring, när man bor på landet. Landsbygden ska leva hela året. 


Nu hoppas vi bara på att få nya trevliga grannar och att dom kommer att bo här året runt. 

Här kommer några bilder på Vegredsberg. Det ligger 47 till på Hemnet. Visning på söndag.


   

Av Gudrun Lindvall - Torsdag 10 jan 17:11

I slutet av oktober dog vår västgötaspets Märta. Hon ligger begravd i trädgården och sorgen och saknaden är stor. Hon var matten lilla tjej och där jag var, där var Märta. När hon kom fanns redan golden retriever Nadja i huset och deras ömsesidiga förtjusning i varandra var underbar och rörande att se. Nadja gick bort i augusti 2015, så Märta var husets enda hund i exakt 2 år och 2 månader. Båda hundarna blev drygt 12 år, en inte ovanlig maxålder för våra kära. Naturligtvis funderade vi på att skaffa en kompis till Märta redan då Nadja försvann, men det är inte så säkert att en äldre hund uppskattar en liten pigg valp, så vi avstod. Nadja älskade allt smått som kattungar, fölungar och barn, men inte Märta.

                                

Som alltid när man förlorar en hund tänker man: Aldrig mer! 

Men så går det ett tag och så början hjärnan tänka valp igen. Där är jag nu. 

På 80-talet hade jag borderterrier, ställde ut och tog några kullar. Det var kul och tanken var väl att ta valpar även på Nadja och Märta, men Nadja avskydde utställningar och Märta hade ett inte ok bakknä, så därav blev intet. Märta var i och för sig vacker och fick ett cert innan hon blev lite för tjock.

Vilken ras? Numer översvämmas marknaden av allsköns korsningar, ibland undrar man hur uppfödarna tänker. Det kan väl inte bara var pengar som hägrar? När man korsar drivande med vallare, jakthundar med sällskapshundar osv så under man om köparna är medvetna om, vilka anlag man får i den lilla valpen. När man ser alla omplaceringar på nätet, så blir man lite betänksam.

Nej, renrasig ska den vara. En liten hund, helst mindre än Märta och helst utan så mycket jaktintresse. En sån här kanske?

                            

Norwichterrier, den minsta terriern, bara 25-30 cm i mankhöjd och ca 5 kg tung. 

Jag gillade borderterrierna, käcka och tåliga, med på det mesta, vakna och alerta. Men den raser har en del jaktintresse och jag vill gärna ha en hund, som inte är så intresserad av jakt, även om alla hundar naturligtvis har visst jaktintresse, men mer eller mindre. Helst mindre med andra ord. 

Norwichterriern är en rätt ung ras. Precis som andra rashundar fanns det mycket få kvar efter andra världskriget, även om raser fanns redan redan i början på 1800-talet och användes då som råtthund. I den tidens lantbruk var råttor mycket vanliga och det fanns folk, som åkte runt med sin små röda hundar och bekämpade dom. 1932 godkändes rasen i England. Då kunde öronen vara antingen stående eller hängande, men 1964 delades rasen i Norwichterrier med stående öron och Norfolk med hängande. Det påstås att Norfolk är lite mer självständig, eller som en uppfödare sa: "När jag släpper ut som , så säger det fjutt, så försvinner norfolkarna medan norwicharna står kvar på trappan och frågar husse vad vi ska göra nu."

Norwich med andra ord... Den är precis vad jag vill ha: pigg och vaken, tycker om allt och alla, lagom till lags, en perfekt kompis med andra ord.

Eftersom jag är en avelsnörd, så läser jag stamtavlor, kollar resultat mm och vet varifrån jag vill ha en liten tik, men det föds mycket få valpar per år, valpkullarna är små och köerna kan vara långa. Köar. Egentligen vill vi vänta till tidigast sensommaren. Vi får väl se vad det blir... Början bli sugen. Har faktsikt inte varit utan hund i huset sedan 1983 och innan dess fanns hund i föräldrahemmet sedan jag var 10.

Bilder från Wikipedia och SKK.

                     


Av Gudrun Lindvall - Söndag 6 jan 09:07

Vi satte upp våra första solpaneler år 2014, en helt stalltak fylldes med 60 stycken. Redan då hägrade en elbil. Tanken att tanka egen el var ju otroligt lockande, men kostnaden... Helt omöjligt.

Nu bor vi i ett nytt hus och även här har vi satt upp solpaneler, nu 20 stycken.

Sedan 2014 har det hänt en del på elbils-sidan. Numer är det inte bara Tesla, utan alla bilmärken värda namnet, som har planer på eller producerar elbilar. Det känns som om utvecklingen verkligen tagit fart, liksom på batterisidan. Det har inneburit att körsträckan på en laddning ökat rejält och att priserna börjar gå ner. Jag tror att de kommande 10 åren kommer innebära en revolution på området. VW planerar en folkbil, en billig elbil. 2020 ska den börja säljas och 2022 ska den komma till Sverige. 

Men redan nu finns för oss ekonomiskt möjlig alternativ och häromdagen provkörde vi en Renault Zoe, en pigg läcker liten bil. Så är ser den ut:

                    

Vi har nämligen upptäckt att Renault har en kampanj för leasing. För strax under 3000 kr i månaden, allt inkluderat, batteri, service osv. kan man leasa den. Kampanjen pågår mars månad ut. 

Bilen är kul att köra - tyst och med rejält tryck. Den kan gå 30 mil på en laddning, men det får man nog ta med en nypa salt. Numer är nätet för laddning rejält utbyggt i landet (bortsett från Norrland), så det borde inte var något problem ens med en längre semesterresa. 

Det här är lockande för oss - mycket lockande. Jag tror att det kommer att hända en hel del på elbilsmarknaden under den kommande 3 åren, så en leasingbil under den tiden känns helt rätt.

SÅ:

BESTÄLLT! Bilen kommer i april-maj.

Nu måste vi bygga hemladdare. Det kunde man få stöd för under förra året, men den m/kd-budgeten, som röstade fram i december, tog bort det. I dom partierna tycks man inte ta klimatförändringarna på allvar.. Rot- och Rut-bidrag till dom egna väljarna tycks vara viktigare.

Men fan den som ger sig. Vi ska ju ändå sälja vår nuvarande lillbil, så den får bekosta laddboxen. 

Oj, vad det ska bli kul! Äntligen blir drömmen verklighet - vi kommer att kunna tanka egen el i sommar.

JIPPI!!!


Av Gudrun Lindvall - Torsdag 3 jan 17:21

Vi byggde nytt hus 2017 och flyttade in i slutet av september det året. År 2018 var alltså första våren/sommaren på den nya tomten, som tidigare varit betesmark. Ingen trädgård med andra ord. Vi insåg snabbt, att tomten behövde träd - flera stycken. Eftersom jag gillar plommon kom två Viktoria, två Experimentalfältets sviskon och ett Opal i backen under våren. (Det år alla ger frukt om några år lär min mage må som den förtjänar...)

Men plommonträd blir ju inte så stora och under denna varma sommar insåg vi att huset behöver skugga. Stora träd alltså, päron och äpplen. Det största är väl gråpäron, men det är inte så kul, så det blev två andra päron: ett Carina och ett Esperence Herre. Jag tycker att päron har de vackraste blomorna med sin röda ståndare. Ett måste!

                                   

Och så äppelträd: ett Åkerö, ett Sävstaholm och en liten skrånk Södermanlandsäpple. 

Vi har alltid varit förtjust i rosor, främst dom gammaldags med sin fina doft. Vi lämnade en trädgård i Enhörna med 60 olika sorter för 15 år sedan och har inte riktigt fått till det på den gård vi sålde 2017. Vi hade inte riktigt tid med trädgård där - för mycket hästar. 

Men nu..

under eftersommaren tog vi bort en brädhög och fann en lagom stor ogräsfri yta: en rosrabatt! Och så fyllde jag år och fick rosbuskar. När vi sedan såg att Flora Linnea sålde billiga barrotsplantor flög f-n i oss och nu har vi 119 rosor. När man räknar ihop verkar det ju inte klokt, men 100 av dom är en häck av rosen Stanwell Perpetual. Vi hade aldrig klarat att få dom i backen utan hjälp av goda grannar med traktorgrävare. Stort tack för den hjälpen! Om det vill sig väl blir det 50 meter häck - vi får väl se hur många som klarat sig. 

Sen har vi:

i brädrabatten: Nevada, Stockholm, Louise Odier, Charles de Mills, Mme Plantier, Järnvägar´n, en gallica (?).

Nevada har vi aldrig haft förut och Stockholm är en gul rätt modern ros, som också är ny för oss, Järnvägar´n är en lokal sort, funnen vid järnvägen i Valla, en söt ljust rosa ros. Gallican har vi fått utan namn, den är mörkt rosa. Louise Odier har vi inga goda erfarenheter av. Känsliga bourbonnerosor brukar vi inte klara och den här står nog för blåsigt. Men busken var oemotståndlig i plantskolan - kraftig och fin. Charles de Mills är en av mina favoriter och borde klar västvinden, men Mme Plantier kan vara knepigare. Vi får väl se..

              

Vi satte upp några skärmar och i dom rabatterna har vi måste-rosen framför andra: Helenae Hybrida, den underbara klängrososen, som ger ett överskott av ljuvliga doftande blommor. Två buskar har vi satt där och en Lyckefund, den tagglösa dottern. Hybridas knoppar är gula och Lyckefunds rosa. Där finns också en Maidens Blush och en Tour de Malakoff, den ena ljust rosa med mörkt bladverk, den andra med stora röd-rosa-lila rosor och ljust bladverk. Jag gillar kombon väldigt mycket. Frågan är om inte Tour de Malakoff är min favoritros..

Tre Stockholm och en Leverkusen finns här - födelsedagsrosor.

                      

Vi tog med en fin trätunna från gården när vi flyttade och i den finns en Rose de Recht. När vår lilla västis gick bort för några månader sedan prydde vi hennes grav med en Jaques Cartier. Under sommaren hade vår närmaste planskola en helt underbar Constance Spry, en Austenros, klängros, den var helt fantastisk. Spontanköp utan att veta var vi skulle ha den. Den övervintrar i sin kruka i halm och vi hoppas att det går bra.

 

Så nu är vi igång. Perenner, clematis och annat står på tur, även om vi startat lite även med sånt. En blå iris, som vi tog med från Enhörna, har vi fått en bit av. Den sorten finns inte att köpa längre, i alla fall har jag inte lyckats hitta den. Den påminner om sorten Perry´s Blue, men den blommar lite tidigare och är ljusare. Bild här:

                 

 

          

            

Av Gudrun Lindvall - 26 december 2018 21:38

Wow, min blogg ser normal ut igen och jag är tillbaka!  


Under de senaste veckorna har min fågelmatning haft finbesök; förförra veckan hade jag stenknäck varje dag, som mest fyra vuxna fåglar samidigt. En dag var även en ungfågel där, så minst fem individer har varit på besök. Jag bor i västra Sörmland och har inte sett stenknäck på de 15 år jag bott här.

Dessutom 13 bofinkar och idag två starar! Ur led är tiden, dom borde vara betydligt längre söderut nu. Steglitser i storflock - jag räknade till 25, men dom var fler. Steglits har vi häckande på sommaren och arten är nästan en karaktärsart för området. 

Som om inte det räcker flög en snösparv över vägen nära samhället för några veckor sedan. Den såg jag i Tarfala för så där 45 år sedan... Eftersom den är så enkel att känna igen med sina vita vingar med svarta spetsar kan man vara totalsäker på obsen. 


Gott nytt år alla läsare. 

 

Presentation


Lite tankar om diverse - till lättsam läsning för dig.
Bilder © jag, om inte annat anges.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2019
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se